Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rönnow ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
trupper. Jfr P. Hjort och P. S. Krag: »Efterretninger
om R:s kobberværk» (1845). Y. N.
Rörpost (T. rohrpost), pnevmatisk post. Se under
Pnevmatisk.
Rörsocker. Se Socker.
Rörsopp. Se Boletus.
Rörstrand, porslinsfabrik i Stockholm, belägen vid
Klara-viken inom Adolf Fredriks församling. Den
egendom, på hvilken fabriken ligger, utgjordes i
äldre tider af ett s. k. stadgehemman, tillhörande
Solna socken, Danderyds skeppslag. Af konung Magnus
Ladulås skänktes hemmanet 1288 till S:t Klara kloster,
men reducerades af konung Gustaf Vasa och anslogs
till underhåll för Danviks hospital. 1630 öfvergick
egendomen genom gåfva eller köp till borgaren i
Stockholm, sedermera kungl. räntmästaren Mårten
Weiwitzer (adlad Rosenstierna), hvilken uppbyggde det
ännu befintliga stora stenhuset. Sedermera innehades
R. under kortare tider af Lennart Torstensson,
Arvid Wittenberg, Karl X Gustaf och hans broder
hertig Adolf Johan. Reducerad 1683 af Karl XI, upplåts
egendomen 1698 till magistraten i Stockholm att derå
»anlägga och inrätta manufacturer». Det kort derefter
inträffande långvariga kriget omintetgjorde emellertid
alla planer i detta hänseende, och i stället användes
det stora huset till förvaring af krigsfångar. Då
tyske porslinsmakaren Johann Wolff (eller Wulff)
år 1725 hos Kommersekollegium anmälde sin önskan
att i Sverige inrätta en »porcelaine-manufactur»,
fann kollegiet R. dertill särdeles lämpligt samt
upplät egendomen (som fortfarande utgjordes af
ett på landet beläget hemman) till ett bolag med
begränsad ansvarighet, hvari öfverpostdiroktören
H. Bunge och kommerserådet E. B. Caméen voro
de egentlige ledarna. Desse, jämte en del andra
intresserade personer, afslöto d. 13 Juni 1726 ett
»associations-contract» för att under Wolffs ledning
tillverka s. k. delftiskt porslin. I Sept. 1731 erhöll
bolaget mot en årlig afgift af 350 dlr k. m. ett
ständigt arrende å R. »så länge porcelainemanufacturen
dersammastädes drifves och fortsättes». (Denna
afgift utgick t. o. m. 1824, då eganderätten
medelst Kammarkollegiets skatteköpebref öfverläts
till dåv. innehafvarna för en köpeskilling af 2,337
riksdaler 3 sk. 7 rst. b:co.) Sedan ett fabriksbolag
väl blifvit bildadt, dröjde det emellertid länge,
innan något porslin tillverkades. (Den, såvidt
man känner, äldsta i behåll varande pjes af R:s
tillverkningar från denna tid är en i fabrikens
samling befintlig oval bricka, som bär årtalet
1733.) Ännu långsammare gick det för delegarna
att erhålla någon utdelning. Icke häller återfick
kronan något af de rätt betydliga summor, hvilka
tid efter annan offrats på denna anläggning. Sedan
dåv. assessoren i Kammarrevisionen Elias Magnus Ingman
(adlad Nordenstolpe) år 1753 ingått i bolaget, blef
förhållandet likväl bättre. Ett nytt bolagskontrakt
afslöts d. 16 Jan. 1753, och Ingman viste så begå,
att han efter hand blef innehafvare af alla lotterna
och vid sin död, d. 26 Jan. 1773, kunde lemna fabriken
i godt skick till sina
arfvingar, hvilka, sedan tillverkningen under
deras skötsel blifvit alltmera underhaltig och
behållningen till följd häraf föga eller ingen,
år 1797 försålde fabriken till öfverdirektören
Bengt Reinhold Geijer. Denne hade under det stränga
kontinentalsystemet att kämpa med stora svårigheter
för att anskaffa de nödvändiga råämnena samt hålla
fabriken i verksamhet, men lyckades dock att bringa
den i godt skick samt att å rörelsen skörda god
behållning. Tillverkningen belöpte sig under denna
period till omkr. 40,000 rdr b:co årligen, och
fabriken sysselsatte 60–70 arbetare. Efter Geijers
död, 1815, fortsattes fabriksrörelsen under firma
»B. R. Geijers arfvingar» af enkan, barn och mågar,
bland hvilka assessoren Per Lagerhielm var den, som
verksammast egnade sig åt fabrikens drift. År 1832
ingick justitierådet Nils Vilhelm Stråle, svåger med
Lagerhielm, i bolaget för en tredjedel och blef 1847,
genom köp, ensam egare af fabriken. Efter Stråles död,
1853, öfvergick fabriken till hans arfvingar, hvilka
år 1858 afyttrade densamma till Gustaf Holdo Stråle
och Robert Almström – hvilka alltsedan 1850 hade
varit anställda vid fabriken – samt Häradshöfdingen
N. Ch. Claeson. 1868 öfverlätos egendomen och
fabriken på ett aktiebolag (stadfäst d. 13 Dec. 1867),
hvari säljarna ingingo såsom delegare, och de två
förstnämnde åtogo sig att, i egenskap af disponenter,
handhafva bolagets angelägenheter, hvarmed de ännu
fortfara.
Tillverkningen, som år 1836 belöpte sig till
164,301 rdr 36 sk., hade 1840 nedgått till 133,311
rdr 31 sk. samt år 1845 till 130,773 rdr 18 sk.,
men ökades år 1850 till 248,888 rdr 41 sk. samt
har derefter, med få undantag, varit i ständigt
stigande. Så uppgick den år 1860 till 384,494 rdr,
1870 till 594,433 rdr 33 öre, 1880 till 1,298,320
kr. 29 öre samt 1889 till 2,258,853 kr. 81 öre, allt
enligt priskurantpris, hvarå likväl vid försäljning
rabatter afgå. Arbetarnas antal var vid 1889 års
slut 964, af hvilka de fleste bo i lägenheter,
som uppförts å egendomens eget område. Ända till
midten af 1850-talet tillverkades vid R. endast
enklare artiklar af oäkta porslin. Numera (1890)
omfattar tillverkningen de flesta olika slag af
lervaror från enkla chamott-artiklar till det finaste
äkta porslin. Från och med 1857 har en betydande
kakelugnstillverkning egt rum, och från R. hafva
utgått de första af hvit lera tillverkade kakelugnar
äfvensom de första i majolika och med färger i emalj
dekorerade kakelugnar och praktspislar. Tillverkningen
af finare hushålls- och prydnadsartiklar har under
de senare åren mycket utvidgats och en ej obetydlig
afsättning i utlandet uppstått. Från de utställningar,
hemma och i utlandet, i hvilka fabriken deltagit,
hafva många första klassens utmärkelser hemförts. – Vid
fabriken finnas till arbetarnas bästa en sjuk- och
begrafningskassa samt en pensionskassa. Den förra
upprätthålles genom afgifter af arbetarna jämte årliga
tillskott af bolaget. Den senare, hvarifrån pensioner
fr. o. m. 1891 komma att utgå, har tillkommit genom
en af bolaget och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
