Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Saguntum ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
inspektor. Äfven bland de akademiske lärarna
har han i mycket utöfvat en ledande rol; så
har han varit universitetets rektor under ett
i dess nutida utveckling vigtigt ingripande
skede (1876–89), hvarunder bl. a. det nya
universitetshuset grundlagts och fullbordats. Äfven
kommunala uppdrag har han beklädt; så t. ex. var han
stadsfullmäktig i Lund 1863–64 och i Upsala 1869–72.
S-e.
Sahlstedt, Abraham Magni (Magnusson), kritiker,
literatör, föddes d. 20 Maj 1716 och ingick, efter
i Upsala idkade studier, 1735 i Kanslikollegium,
der han sedan tjenstgjorde jämte det han skötte
tillfälliga uppdrag såsom sekreterare. 1747 blef
han registrator i nämnda verk, men förbigicks vid
sekreteraresysslans tillsättande, hvarför han 1756
fick upprättelse genom utnämning till k. sekreterare
med lön på extra stat och rätt till tjenstefrihet,
för utgifvandet af »nyttiga skrifter». Han egnade
sig hufvudsakligen åt literära värf samt blef en
af den svenska frihetstidens mångsidigaste och
flitigaste författare. Betydande förtjenster inlade
han om utbildandet af en vitter granskning, som
sysselsatte sig med något mer än ordklyfverier
och småsaker. Derjämte sökte han genom egna
skrifter och bearbetningar sprida klarare och mera
omfattande begrepp i estetik än dem, som förut
rådt. Dit höra: Om tankar i vitterhetsarbeten
(bearbetning efter Bousners, 3 dlr, 1756–58),
Critiska samlingar (4 dlr, 1759–65), Vittert snille
(1775), öfversättning af C. Porées »Om teatren är
eller kan vara en dygde-schola» (1738) m. fl. S:s
åsigt om poesien är en utveckling af den hela
hans tid genomgående läran om dennas uppgift att
sedligt gagna; men han medgifver dock att vissa
slag af dikter synas tillkomna egentligen i afsigt
»att förlusta» och af läsaren genomgås »endast för
hans nöje». Äfven som vitter författare framträdde
S., dels med Melicerta, herdaspel (1750) samt
en del smärre epigram o. dyl., dels med en mängd
öfversättningar på prosa, bl. a. »Caracterer, eller
sedebilder af menniskor» (efter Theophrastus, 1754),
»Consolatio philosophiae» (efter Boetius, 1744),
hvilken han utarbetade, medan han 1742 satt häktad
i en högmålssak, »Caracterer» (efter La Bruyère,
1764–84), romaner och noveller af Le Sage, m:lle
de Lusson m. fl. Äfven genom sin bekanta Samling
af verser på svenska (4 dlr, 1751–53) gjorde han
gagn åtminstone för literaturhistorien, genom att
hopplocka strövers af en mängd eljest tämligen
obekanta vitterlekare. Olyckligtvis meddelar han
oftare utdrag än hela stycken och anger aldrig de
källor, mest tillfällighetsdikter, ur hvilka han
hemtat bidragen. För svenska språkets vetenskapliga
undersökning och regelbindande var S. länge
verksam; hans arbeten på detta område, särskildt
rättstafningens, lemnade långvariga spår efter
sig. Han var dock snarare samlare och kompilator än
språkforskare i egentlig mening. Han utgaf sålunda:
Försök til en svensk grammatica (1747, öfvers. på
tyska 1760), Svensk grammatica (1769, 3:dje uppl. 1798,
förkortad 1772, öfvers. på ryska 1773, på tyska 1796
och på franska), Svensk
ordbok (1757, omarbetad 1773), Dictionarium
pseudo-svecanum, det är ordlista på främmande ord
(1769), In glossarium J. Ihre observationes (1773),
Sagan om tuppen (med dess fortsättningar 1758–59),
Veckoblad om svenska språket (1767) m. m. Längst
af dessa bibehöll sig hans ordbok, på grund af dess
jämförelsevis rikhaltiga innehåll och dess noggranna
latinska tolkningar. Äfven för latinet utarbetade
han en Glosebok (1765) och Colloquia et fabulae
(1776, 3:dje uppl. 1786). Men jämte detta betydande
författareskap fann S. under många år tillfälle att
i otaligt många ströskrifter och tidningsuppsatser
behandla äfven mer praktiska frågor, sysselsätta sig
med vitter och politiserande polemik o. s. v. Ett
mindre antal af hans hithörande skrifter nämnas här
i tidsföljd: Ett bref till auctoren af thet Svenska
Nitets 25:e ark (1738), Nyckel til svenske Argus
(1739), Bref om den oinskränkta handels- och
slögdefriheten (1756), Sinnebildskonsten (1758), Bref om
manufacturvarors dyrhet (1762), Bref om landtbruket
(s. å.), Om frihet i näringar (1763), Den svenske
köpmannen, fabrikören, krämaren, handtverkaren
(1765–66), Tankar om öfverflödsvarors försäljare
(1765), Bref til min son (1768), Om tryckfriheten
(1770), Tankar om ett uppodlingssällskap (1774) och
Runstafven förnyad (1776). S. afled i Stockholm d. 27
Okt. 1776. -rn.
Sahlström, Per, riksdagsman, född i Borås d. 4
Aug. 1785, måste redan vid tio års ålder begifva
sig ut i verlden för att sjelf söka sin utkomst. Han
försökte sig i många yrken, hvarunder han ofta fick
slita mycket ondt, och blef vid några och tjugo
års ålder inspektor på Långbro gård i Vårdinge
socken i Södermanland. Derstädes tillvann S. sig
inom kort stort förtroende genom sin omfattande
kommunala verksamhet. I vidsträcktare kretsar
gjorde han sig känd genom ett par skrifter:
Beskrifning öfver Vårdinge socken (1824) och Om
folkundervisningen (1833), hvilken sistnämnda
ådrog honom en smickrande uppmärksamhet från
Karl Johan. 1840, hvilket år han ock utbytte sin
inspektorsbefattning mot egendomsegarens, utsågs
han till sin orts representant i bondeståndet och
omvaldes derefter vid alla följande riksdagar,
tills han efter riksdagen 1856–58 på grund af
ålder afsade sig omval. Han fick 1846 plats i den
då upprättade representationskomitén, der han
motsatte sig intagande af kungavalda ledamöter
i Första kammaren samt graderad skala för de
valberättigade. Vid riksdagarna på 1850-talet var
han ledamot af statsutskottet. Han uttalade sig der
1853–54 för anläggande af tvänne statsbanor hvilkas
anläggningskostnad skulle betalas med öfverskottet på
bränvinsmedlen. För öfrigt uppträdde han alltjämt
vid riksdagarna som en ifrig förespråkare för
folkupplysningen, med yrkande att »barnaundervisningen
skulle förklaras som en nationalangelägenhet af
första ordningen». S. var en af bondeståndets mest
framstående representanter under sista tidskiftet
af ståndsriksdagarna. Han dog på sin gård Berga i
Vårdinge den 3 Nov. 1866.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
