Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Saint-Pol de Léon ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
svafvelkällor, den ena (33° C.) högt skattad som botemedel
mot nevralgi och kronisk metritis, den andra (22°
C.) begagnad företrädesvis mot dyspepsi.
Saint-Servan [säng-särva’ng], stad i franska
depart. Ille-et-Vilaine, vid Rances utflöde i Engelska
kanalen. 12,565 innev. (1872). Staden, som skiljes
från S:t-Malo genom en redd med hamnbassäng, har en
örlogshamn och en handelshamn, hvilka försvaras af
ett fäste. Besökt badort. Skeppsvarf. Ganska liflig
kusthandel. Fartyg för hval- och stockfiskfångst
utrustas der.
Saint-Sever [säng-sövär], stad i franska
depart. Landes, på en höjd på Adourslätten,
var länge hufvudstad i Gascogne. 4,799
innev. (1872). Mineralkällor. Vinodling. Stenbrott.
1. Saint-Simon [säng-simång], Louis de Rouvroy, hertig
de S., fransk memoarförfattare och sedeskildrare,
föddes 1675 och var son till en af Ludvig XIII:s
gunstlingar. Han deltog i slaget vid Neerwinden 1693,
men tog efter freden i Rijswijk afsked som militär
och egnade sig åt hoflifvet, der han utmärkte sig som
förfäktare af den högre adelns rättigheter. Genom sin
oförsonlighet samt genom sin oböjlighet vid försvaret
af bördsprivilegier och rangfrågor skaffade han
sig många fiender och råkade till och med i spändt
förhållande till konungen. S. är framförallt berömd
genom sina från 1694 till 1723 upptecknade memoarer,
hvilka utgöra en af de förnämsta källorna till
historien om hans samtid, särskildt om det franska
hofvet, hvars laster han skildrar i ett originelt,
om också mindre fint och korrekt språk, och för hvars
skiftande uppträden han har på en gång psykologens
skarpa blick och målarens pensel. Han bedömer
visserligen förhållandena från en synpunkt, som
icke är fri från ensidighet, men visar sig ingalunda
blind för partivänners svagheter. Sjelf tillhörde han
det orleanska partiet och var hertigens af Burgund
förtrogne samt gjorde allt för att framställa madame
Maintenon och dauphin jämte den krets, som omgaf
honom – Meudonkabalen – i den mörkaste dager. Hans
skildring af kriget afser förnämligast att leda i
bevis Vendômes och Villars’ oduglighet och i strid mot
sakförhållandena välta skulden för krigets olyckor på
dem. Hans bild af Frankrikes tillstånd, åkerbrukets
betryck och den arbetande befolkningens olyckor är med
rätta berömd; men som glanspunkter i hans memoarer
förtjena framförallt ihågkommas teckningen af den
lekfulla och förtjusande hertiginnan af Burgund och
skildringen af hofvets utseende vid de öfverraskande
dödsfallen inom den kungliga familjen 1711 och
1712. Nya utsigter till makt öppnades för S., då
hertigen-regenten tillträdde regeringen. Som dennes
förtrogne utverkade S. parlamentets förödmjukande
genom den ryktbara »lit de justice», hvilken äfven
beröfvade hertigen af Maine hans titlar som prins
af blodet. Han misslyckades dock att stänga vägen
till platsen som förste minister för Dubois, och
då hertigen-regenten dog, var hans offentliga
bana slutad. Han hade dessförinnan 1721 haft
tillfredsställelsen att sändas till spanska hofvet,
der han förmedlade förlofningen mellan
den spanska infantinnan och Ludvig XV. Tryckt af
oerhörda skulder samt hemsökt af familjeförluster
och andra olyckor, egnade han återstoden af sitt
lif åt ordnandet af sina memoarer. Han dog 1755,
efterlemnande en af de rikaste och värdefullaste
literaturskatter Frankrike eger, näml. 280
manuskriptvolymer, som emellertid förvarades som
hemliga statshandlingar, tills de första utdragen
i tryck blefvo synliga 1788. Först 1829–30 utkom
den första upplagan, dock utgörande endast en
mindre del, och under titeln Mémoires complets
et authentiques du duc de S. sur le siècle de
Louis XIV et la régence. Under utgifning är (1890)
en annan del, »Paquet d’Espagne». En tredje del
väntas ock, »Cendres que j’ai vues à plusieurs
depuis 1723», som förmodas vara en redogörelse för
händelserna till kardinal Fleurys död. S. är typen
för den franska högadeln med dess bördsstolthet och
orubbliga fördomar. Hans intresse för allt menskligt,
hans förmåga att göra sina bilder lefvande och
sina taflor rörliga, hans djupa menniskokännedom
och insigt i alla menskliga driffjädrar och det
ämne han valt, som erbjuder det rikaste fält för
en iakttagare, allt detta gör hans memoarer till
en läsning ensam i sitt slag. Af den nyare franska
kritiken anses endast två eller tre af de samtida
literära storheterna värdiga att ställas vid sidan af
honom. Se Sainte-Beuve, »Nouveaux lundis», X (1874),
Taine, »Essais de critique et. d’histoire» (1850),
Chéruel, »Saint Simon, considéré comme l’historien de
Louis XIV» (1865), Baschet, »Le duc de Saint-Simon»
(1874) och Clifton W. Collins, »Saint Simon»
(1880). H-n L.
2. Saint-Simon [säng-simå’ng], Claude
Henri de Rouvroy, grefve de S., den förres slägting,
fransk filosof, grundläggare af en socialistskola,
föddes i Paris den 17 Okt. 1760. Efter att hafva
åtnjutit undervisning af d’Alembert, som uppmuntrade
hans böjelse för filosofiska spekulationer,
följde han 1777 Bouillé till Nord-Amerika och
deltog som Lafayettes adjutant med utmärkelse i
frihetskampen, tills han 1782 tillfångatogs och
fördes till Jamaica. Obeskrifligt ärelysten, hvälfde
han i sitt hufvud storartade planer. Frigifven efter
fredsslutet 1783, föreslog han t. ex. den mejikanska
regeringen att låta genom en kanal förena Mejikanska
viken och Stilla hafvet. Då han trots sin energi ej
lyckades genomdrifva detta förslag, begaf han sig
åter till Frankrike, utnämndes till öfverste samt
gjorde garnisonstjenst i Metz och Mézières. Men han
lemnade snart tjensten »för att studera menniskoandens
gång och arbeta med på civilisationens byggnad». Han
sökte i Holland åvägabringa en expedition mot de
britisk-ostindiska kolonierna och arbetade i
Spanien på att genom en kanal förbinda Madrid
med hafvet. Under skräckregeringen blef han
som adelsman fängslad och hölls nära ett år i
fängsligt förvar. Derefter spekulerade han i
nationalgods under åtskilliga år, tillsammans med
den preussiske diplomaten grefve Redern, och vann
derpå en förmögenhet, men slösade bort den snart,
liksom han gjorde med de pengar han kort derpå fick
genom ett rikt gifte, samt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
