Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Saint-Pol de Léon ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
råkade slutligen i stor nöd. Sysselsatt med studier
och skriftställeri, underhölls han först af en person,
som förut varit i hans tjenst, och lefde sedan på
sina vänners barmhertighet.
De skrifter, med hvilka S. först uppträdde, rönte
knappast någon uppmärksamhet: Lettre d’un habitant
de Genève à ses contemporains (1803) och Introduction
aux travaux scientifiques du 19:me siècle (1807),
den senare utgifven i förkortadt skick under titeln
»Lettres aux bureaux des longitudes» (1808). Uppseende
väckte han först under restaurationen,
genom utgifvandet af den politiska flygskriften
Réorganisation de la société européenne (1814), hvari
han föreslog upprättande af ett gemensamt parlament
för de europeiska staterna och för öfrigt afgjordt
tog parti för de arbetande klasserna gent emot
samhällets tärande medlemmar. Bland hans följande
arbeten märkas några band politiska, moraliska
och filosofiska samtal under titeln »Industrie»
(1817–18), under medverkan af lärjungarna Saint-Aubin,
Aug. Thierry och Aug. Comte. 1819 utgaf S. en liten
skrift, Le parabole politique, som väckte ett oerhördt
uppseende genom ett deri förekommande påstående att,
om alla franska prinsar, ämbetsmän och grosshandlare,
30,000 personer, skulle dö, vore förlusten mindre än
om samma öde träffade 3,000 de bäste franske lärde,
konstnärer och handtverkare. Skriften, som utgjorde
första häftet af tidskriften »L’organisateur»,
ådrog honom ett åtal, men juryn frikände. Under
början af 1820-talet utgaf S. sina bägge vigtigaste
nationalekonomiska arbeten: Système industriel (1821)
och Catéchisme des industriels (1823–24), i hvilka han
utvecklade sina tankar om industriens och de arbetande
klassernas betydelse för det menskliga samhället. Men
ehuru framstående unga män samlade sig omkring honom
som lärjungar, var S. icke belåten med sin literära
framgång. I ett anfall af svårmod sökte han skjuta
sig 1823, men vann ej annat än att han förlorade ett
öga. Han hängaf sig derefter åt religiösa grubblerier
och utgaf en liten, men för hans ståndpunkt särdeles
vigtig skrift: Nouveau christianisme (1825), hvari
han framhöll som kristendomens uppgift att, i stället
för strid om dogmatiska spörsmål, åstadkomma så stor
förbättring som möjligt i de fattigare klassernas
andliga och timliga förhållanden. Kort derefter,
den 19 Maj 1825, afled S. i Paris, omgifven af sina
lärjungar och i den fasta tron att hans lära hade
framför sig en stor framtid. S. ville grunda sin nya
verldsordning på tvänne grundsatser: »åt hvar och
en efter hans förmåga» och »åt hvarje förmåga efter
hvad den uträttar». Hans skrifter, bland hvilka för
öfrigt märkas Des Bourbons et des Stuarts (1822) och
Opinions littéraires, philosophiques et industrielles
(1825) utgåfvos samlade 1832 o. f. och 1868–69 samt,
i urval, 1859. Jfr Hubbard, »Saint-Simon, sa vie et
ses travaux» (1852), och P. Janet, »Le fondateur
du socialisme moderne» (i »Revue des deux mondes»,
1876).
Den socialistiska lära, som är känd under namnet
saint-simonismen, härrör egentligen
ej, sådan den blifvit systematiserad, från
S. sjelf, som i sina anderikt skrifna, men tillika
fragmentariska samt på öfverdrifter och formlösheter
öfverflödande arbeten endast gaf oklara och obestämda
antydningar till densamma. Först efter hans död
blef läran utvecklad af hans anhängare. Till en
början sökte Circlet och Olinde Rodrigues uppehålla
intresset för de nya åsigterna genom utgifvande af en
veckoskrift, »Le producteur», som den aflidne sjelf
förberedt; men denna tidskrift måste efter ett par år
nedläggas. En ny saint-simonistisk apostel, som hade
vida större framgång, var Bazard, hvilken 1829 började
hålla föreläsningar öfver den nya läran och genom
sin glödande vältalighet samlade kring sig en mängd
åhörare. Flere yngre män, hvilka sedermera vunno stor
betydenhet, sådana som H. Carnot, Michel Chevalier,
Pereire och Félicien David, slöto sig tillsammans
under Bazards ledning och bildade en skola. Enligt
nämnda föreläsningar, utgifna under titeln
Exposition de la doctrine de Saint-Simon, ligga
tvänne krafter, antagonismens l. individualitetens
och enhetens l. associationens, till grund för
verldsutvecklingen. För närvarande herskar den största
antagonism, då nämligen ett litet fåtal, på grund af
egendomsförhållandena, kufva det stora flertalet. Till
afhjelpande af det onda måste eganderätten blifva
rent individuel, arfsrätten upphäfvas och staten
öfvertaga den sålunda efterlemnade förmögenheten,
att fördela den enligt grundsatsen: »åt hvar och
en efter hans förmåga, åt hvarje förmåga efter
hvad den uträttat». Förmögenhetsutdelningen skulle
verkställas genom ett öfver hela landet förgrenadt
banksystem. Saint-Simon, den förklarade Messias,
hade emellertid äfven utlofvat en alldeles
ny religion. Den religiösa sidan af hans lära
utvecklades af Enfantin, i en fortsättning af
ofvannämnda »Exposition de la doctrine de S.» På
grund af den satsen att allt är i och genom Gud lärde
Enfantin, att äfven den sinliga njutningsdriften
är af gudomligt ursprung. Ändamålet med tillvaron
är, förklarade han vidare, harmoni mellan kött och
ande, verldsligt och andligt. Denna harmoni skall
representeras af en öfversteprest, en »fader»,
som står i spetsen för den teokratisk-industriella
familjen. Ett stort inflytande fick saint-simonismen
efter Juli-revolutionen. Den erhöll genom Pierre
Leroux sitt eget organ i den berömda tidningen
»Globe», som kallade sig »journal de la doctrine de
Saint-Simon». Skolan, som hade filialer i en mängd
landsortsstäder, organiserades. Enfantin trädde som
andligt öfverhufvud, med titeln »père», i spetsen
för det sålunda upprättade nya kyrkosamfundet. Men
Enfantin, som i S. framförallt, ehuru med orätt,
beundrade förkunnaren af köttets emancipation, drefs
af konseqvensen allt längre till ytterligheter:
han predikade qvinnogemenskap och upphäfvande af
äktenskapet samt ville vid öfversteprestens sida
ställa en s. k. »uppenbarelseqvinna», med ett
mystiskt inflytande. Bazard, som var en sedlig natur,
trädde då ut ur sällskapet, de fleste mera framstående
anhängarna drogo sig tillbaka. Polisen skred in,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
