Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 14. Ruff - Sockenstämma / 375-376 (1890) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Saint-Pol de Léon ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

skogbevuxen, på den södra deremot kal. Den genombrytes
af floden Jenisej. Högsta punkten, Munku-Sardik,
är 3,490 m. Innevånarna, som lifnära sig med jagt,
tillhöra en utdöende folkstam af tatariskt ursprung.

Sajontjkovski, Nadezjda, rysk författarinna,
född Chvostjinskij 1825 i Riazan, skref under
psevdonymen V. Krestovski en mängd berättelser,
hvilka utkommo samlade 1883–84. Död 1889. Större
delen af sitt lif tillbragte hon i Petersburg, der
hon åtnjöt ett ofantligt anseende, ehuru hon nästan
aldrig visade sig i sällskapslifvet. S. innehar
en framstående plats bland Rysslands få qvinliga
författare. Skarp iakttagelse, lif och sanning i
framställningen samt stor förmåga af psykologisk
analys voro hennes förnämsta förtjenster.

Sakalava. Se Madagaskar.

Sakalin Ula Koton, kinesisk stad. Se Aigun.

Sakara, liten stad i Egypten, på gränsen till Libyska
öcknen, i närheten af ruinerna vid Memfis. Der finnes
den största bland de »nekropoler», som sträcka sig
längs Nildalen, från Abu Roasch till Dahssjur. Få
platser i Egypten ha lemnat forskningen så rikt
material som S. I dervarande pyramider, öppnade
1881, har man bl. a. funnit egypternas äldsta
religionsböcker, och i trakten deromkring var det
som Mariette 1851 upptäckte Apis-grafvarna.

Sakaria (forntidens Sangarios), flod i Mindre
Asien, uppkommer genom två källfloder nordöst om
Afium Karahissar, flyter hufvudsakligen i nordlig
riktning och utflyter i Svarta hafvet, i närheten
af Indshirly. Dess största biflod är Pursak
(Thymbres). Floden är mycket vattenrik, men ej
segelbar. Längd 400 km.

Sakatu. Se Sokoto.

Sakegare, hufvudman i rättegång.

Saker (Sakai), ett mäktigt nomadfolk, som fordom
bodde i de turanska låglanden, söder om massageternas
område. Sakerna besegrades och kufvades af konung
Darius I, men hade fortfarande egna konungar, som
likväl stodo under persisk öfverhöghet. De voro kända
särskildt som förvägna ryttare och bågskyttar. Deras
hufvudstad var Raxonake.

Sakförare, person, som förer någons talan inför
rätten. Se Advokat.

Saki l. Sakiz-Adasi, »mastix-ön», det turkiska namnet
på ön Chios i grekiska arkipelagen.

Saklega, jur., en stundom förekommande benämning
på sådant legoaftal, som innebär upplåtelse af
nyttjanderätt till saker. Se Legoaftal.

Sakmara, biflod till Ural, upprinner på berget
Ak-tjube i guvern. Orenburg. 448 km. lång.

Sakoleva, sjöv., ett grekiskt fartyg, som mest
förekommer i östra delen af Medelhafvet, der det
användes till fraktfart och fiske, i synnerhet
svampfiske. Tacklingen, som är mycket vexlande,
synes å närstående träsnitt. Fig. a föreställer den
modernare sakolevan med uppspringande stafvar och låga
relingar midskepps, långs hvilka stänkbord af segelduk
äro anbragta. Fig. b visar den äldre typen med tre
master och det ofantligt stora spritseglet. Fig. c
framställer en sakoleva utan rår, ofta kallad
bratsera. De råtacklade sakoleverna hafva hvarken
märs eller salning, hvarför de öfre rårna vid seglens
bergande nedfiras ända till fockrån.



Sakolevan är ett snabbt, lätt och välseglande fartyg,
tillräckligt styft att kunna föra sin stora segelarea
i ganska hårdt väder, då andra fartyg nödgas refva.
R. N.

Sakrament (Lat. sacramentum) kallas i det
kyrkliga språket en kultushandling, i hvilken
gudomliga nådegåfvor förmedlas genom synliga
tecken. Hos de gamle romarna betecknade ordet
ursprungligen den penningsumma, som i en rättstvist
af parterna deponerades på ett heligt ställe
(locus sacer). sedermera betydde det ed och
särskildt krigareeden. Inom den vesterländska
kyrkan erhöll det betydelsen af en helig hemlighet
(Grek. mysterion), särskildt af en den gudomliga
nåden förmedlande religiös handling. I första rummet
räknades såsom sakrament de båda af Kristus instiftade
kultushandlingarna, dopet och nattvarden; men till
dem sällade sig snart åtskilliga andra kyrkobruk.

Augustinus definierade sakrament såsom »tecknet
till en helig sak». Småningom bestämdes det –
förnämligast genom skolastikerna – närmare såsom
ett sådant tecken till en helig sak, som på ett
hemlighetsfullt sätt verkar på den mottagande,
såsom »ett verksamt tecken för nåden». Hugo af
Sanct Victor (d. 1141) uppräknade ända till trettio
sakrament, indelade i tre klasser. Petrus Lombardus
(d. 1164) begränsade deras antal till sju – dopet,
konfirmationen, nattvarden, boten, sista smörjelsen,
prestvigningen och äktenskapet. Detta sjutal
stadfästes af kyrkomötena i Florens 1439 och i Trident
1545–63, der det ock fastslogs såsom romerska kyrkans
lära, att sakramenten oberoende af den mottagandes
sinnesbeskaffenhet meddela den gudomliga nåden åt
alla, dock med vilkor att de icke uppsåtligen motstå
eller likasom »skjuta en bom för» densamma.

Reformationen medförde en ombildning af läran om
sakramenten. Dessas antal reducerades till två –
dopet och nattvarden. Dock räknade Luther till en tid
äfven boten till sakramenten. Såsom det enande bandet
mellan tecknet och saken framställde han först tron,
men sedermera Guds ord och löfte, hvarom han säger,
att det är »det största och bästa stycket

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>