Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Saljan ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
redbara prof på sin flit och goda uppfattning. Han har
äfven ådragit sig en stor uppmärksamhet, särskildt
i utlandet, genom sina grundliga och omfattande
konstarkeologiska studier: La statue de Milo, dite:
Venus Victrix (2 del., 1878–80), för hvilket arbete
han 1882 kallades till korresponderande ledamot af
l’Institut de Genève, Die Statue des belvederischen
oder vaticanischen Apollo (1882), Ueber die plinthe
der Venus von Milo (1884) samt Der sandalenbinder
(1885). Han har dessutom utgifvit en elementarkurs
i frihandsteckning (1870) m. m. -rn.
Salomo (Hebr. Schålamå, »den fridsälle»), Davids
son, den tredje konungen i det odelade israelitiska
riket. Hans regering uppgifves hafva varat i fyratio
år och inföll vid pass 1,000 f. Kr., enligt vanlig
beräkning 1015–975. Han var född af Bath-Seba, en
qvinna af det fordom i Syrien mäktiga cheta-folket
(bibelns hetheer), hvilken David gjort till sin gemål
efter det förrädiska mordet på hennes förre make,
Uria. Salomo var ej den egentlige tronarfvingen. Men
Adonia, som efter Absalons död var bestämd till
faderns efterträdare, blef röjd ur vägen genom en
palatsrevolution i vanlig österländsk stil, anstiftad
af Bath-Seba i förening med profeten Nathan, och
derefter stod för Salomo vägen öppen till hans
faders tron.
En uppgift af högsta intresse för forskningen
vore att utreda, om S:s härkomst på mödernet
berättigar oss att i honom se en arftagare till det
ur sitt dunkel alltmera framträdande cheta-folkets
traditioner. Några århundraden tidigare hade detta
folk i vestra Asien grundat en stormonarki, hvilken
segerrikt trotsat Egyptens hela makt, när detta rike
befann sig på höjden af sin storhet, och af dess
konung Ramses-Sesostris erkänts såsom en fullt
jämbördig motståndare. Det vissa är, att Salomo
införde fullkomligt nya styrelsegrundsatser i det
storvälde, som David med framgång sökt å nyo upprätta
mellan Egypten och Eufrat. I motsats till den enkla
patriarkaliska styrelse, vid hvilken det israelitiska
herde- och bondefolket förut varit vant, uppträdde
han såsom en fulländad österländsk despot, med en
hofhållning af dittills osedd glans och prakt. Någon
krigare var han icke. Flere af de folk, som hans
fader kufvat, undandrogo sig hans välde. Men genom den
organisation, som han gaf åt sitt rike, grundade han
åt sig ett rykte för hardt när öfvermensklig vishet,
hvilket bevarats af konungaböckerna och sagolikt
förstorats i Österlandet. Sin mesta berömmelse vann
han genom att på de österländske stormonarkernas
vanliga sätt pryda sitt rike och sin hufvudstad med
de kostbaraste byggnadsverk, bl. a. med Jerusalems
praktfulla, ehuru ej stort tilltagna tempel, som blef
medelpunkten för den israelitiska gudstjensten.
Kännetecknande för S:s regering är den lifliga
förbindelse, hvari han stod med utlandet, något som
tyckes antyda början till ett statssystem i nyare
tiders anda. Med Egyptens konungar förbands han
genom vänskap och giftermål. Med Hiram, konungen i den
feniciska storstar den Tyrus, hvars handel redan då
stod i sin högsta blomstring, var han nära förbunden.
Hiram bistod honom troget vid utförandet af hans
byggnadsplaner. Med fenicerna deltog han äfven i
karavanhandeln på det inre Asien, öfver Tadmor
(det senare Palmyra). Märkligast äro likväl de
handelsförbindelser han och Hiram knöto med det
fjärran Ofir. S. hade ingått vänskap med drottningen
af Saba, ett sydarabiskt rike, sannolikt identiskt
med det gamla Pient, kryddornas hemland, med hvilket
Egypten sedan årtusenden stått i både vänlig och
fientlig beröring. Från Saba hade länge idkats en
vidsträckt sjöfart kring Indiska hafvets kuster. Genom
sin vänskap med drottningen kunde S. från hamnarna
Elath och Eziongeber vid Röda hafvets nordöstra
vik låta sin egen och Hirams förenade flottor hvart
tredje år gå ut på sjötåg till Ofir, hvari man nu
trott sig igenkänna den indiska hamnstaden Abkirn,
nära Indusflodens utlopp.
Under S. uppnådde den israelitiska stormakten sin
högsta glans; men den bar redan förgängelsens frö inom
sig. Åt alla de olika gudar, som dyrkades af de många
folken under hans spira, hembar S. enligt österländskt
bruk sin dyrkan. Sin egyptiska gemål och de många
qvinnorna i sitt harem tillät han öfva hvar sitt
lands gudstjenst. Men derigenom retade han mot sig
Jehovahs rättrogne bekännare. Hans dyrbara hofhållning
och många byggnader tvungo honom att betunga folket
med oskäligt dryga pålagor och dagsverken. Till den
häraf väckta förbittringen sällade sig den gamla
fiendskapen mellan Juda och Efraims stammar. Ett
på S:s ålderdom utbrutet uppror, under Jerobeams
anförande, blef visserligen kufvadt. Men Jerobeam
upptog med större framgång striden, när Rehabeam
efterträdde sin fader, och så splittrades riket för
all framtid i två inbördes fientliga hälfter: Juda
och Israels riken. Långt efter det minnet af de under
S:s regering utståndna lidanden förbleknat, qvarlefde
ryktet om hans visdom och antog i folkens fantasi den
mest sagolika utsträckning. Inom den kristna kyrkan
tillskrifvas honom med orätt tre gammaltestamentliga
böcker: Salomos ordspråk, Predikaren och Höga visan. I
hela österlandet vördas han som urbilden för en stor,
vis och mäktig sultan. Äfven inom det vesterländska
frimureriets hemliga läror och symbolik spelar S. en
mycket betydande rol. E. Sn.
Salomo Birgeri Vallensis, predikant, född sannolikt i
Mora socken i Dalarna under förra delen af 1500-talet,
blef magister i Tyskland och sedan rektor vid Stora
Tuna trivialskola, hade 1571 samma befattning vid
skolan i Vesterås, var 1574 utnämnd till domprost
derstädes samt kallades några år efteråt till
pastor vid Storkyrkan i Stockholm och till konungens
hofpredikant. Förut ifrig motståndare till Johan III:s
liturgi, lät han i Stockholm öfvertala sig till
att antaga densamma, men fick samvetsbetänkligheter,
skildes från sin tjenst och fängslades. Frigifven dog
han i Vesterås 1585. S. var en märklig predikant. I
fängelset skref han en bok, en af de skarpaste mot
liturgien: Orthodoxa confessio lithurgiae opposita.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
