- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 14. Ruff - Sockenstämma /
411-412

(1890) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Salomon ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

gjutjernsretorter. Ren salpetersyra är en färglös, i luften
rykande, tung (eg. v. 1,5), skarpt sur och högst
frätande syra. Den färgar hud och naglar gula
samt ger med metaller eller metalloxider salter,
kallade nitrat, hvilka i allmänhet äro lösliga i
vatten. Salpetersyran användes till framställande af
nitroföreningar, t. ex. bomullskrut, nitroglycerin
och nitrobenzol, till etsning af metaller och sten
o. s. v. P. T. C.

Salpetersyrlighet, qväfvetrioxid, kem.
N2O3,
uppstår, om man med salpetersyra uppvärmer
arseniksyrlighet eller stärkelse, samt är en
rödgul gas, som genom afkylning kan förtätas till
en blå vätska. Salpetersyrligheten är anhydriden
till en föga beständig syra, HONO, som också
kallas salpetersyrlighet, och hvars salter
kallas nitrit eller salpetersyrliga salter.
P. T. C.

Salpétrière [-triär], Fr., egentl. salpetersjuderi,
en i Paris, i närheten af Jardin des Plantes,
befintlig vårdanstalt för qvinnor. Denna anstalt,
som i sitt slag är den största i verlden, hyser numera
omkr. 4,000 gamla obemedlade fruntimmer, omkr. 1,400
obotligt vansinniga qvinnor och ett mindre antal
idioter. Den ursprungliga byggnaden begagnades först
till salpetersjuderi, hvaraf namnet.

Salpi, sjö på östra kusten af italienska prov. Foggia,
genom en smal landtunga skild från Adriatiska
hafvet, med hvilket den likväl är förbunden genom
kanaler. Längd 16 km. Saliner finnas vid dess
södra spets.

Salpiglossis R. & P., trumpetblomma, bot., ett
till nat. fam. Personatae DC., kl. Didynamia L.,
hörande ettårigt örtslägte från Chile, med stora
trattlika blomkronor, hvilkas 5 flikar äro tvåläppigt
delade. Blommornas färg hos de odlade arterna vexlar
på mångfaldigt sätt i alla möjliga skiftningar, från
hvitt eller gult till skarlakansrödt och violett med
mörkare ådror. Stjelken är klibbhårig och uppnår
en höjd af 60–90 cm. samt delar sig i en gles,
månggrenig blomställning. Denna blomma odlas ofta
såsom prydnadsväxt. O. T. S.

Salpingitis (af Grek. salpinx, trumpet), inflammation
af modertrumpeten, står vanligen i sammanhang med
en inflammation antingen i lifmodern (endometrit)
eller bukhinnan (peritonit).

Salpinx, ett slags trumpetartadt signal-instrument
hos forntidens greker.

Salsa, saltmålla, saltört, bot., i folkspråket
benämning på ett par hafsstrandsväxter: Schoberia
maritima
Mey., »glatt saltört», och Kochia hirsuta
Nolt, »luden saltört». O. T. S.

Salsette [salsä’tt], Hind. Djhalta, en liten ö på
vestra kusten af Indien, straxt norr om ön Bombay,
med hvilken den är förenad genom en »chaussée». S. är
märkvärdig för sina ofantliga grottor, hvilkas
antal uppgår till nära 100. De hafva med konst
förvandlats till tempel och prydts med kolossala
statyer af Buddha, buddhistiska helgon och indiska
gudomligheter. Den största af dessa grottor håller
36 m. i fyrkant. – Ön, som har en areal af 624
qvkm. och omkr. 110,000 innev., intogs i 16:de årh. af
portugiserna, hvilka dock 1739
förjagades af maratterna, och har sedan 1774 tillhört
engelsmännen.

Salskrake, zool. Se Skrakar.

Salso (forntidens Himera), Siciliens största
flod, upprinner på Monte Madonia i prov. Palermo,
genomströmmar i sydlig riktning prov. Caltanisetta och
faller ut i Medelhafvet, vid Alicata. Längd omkr. 100
km. Biflod: Petralia.

Salsofi (af Fr. salsifis, förvrängdt af cercifis),
trädgårdsk., en i folkspråket förekommande benämning
på växtarten Tragopogon porrifolius. Jfr Tragopogon.
O. T. S.

Salsola, sodaört, bot., en till
nat. fam. Chenopodiaceae Mey., kl. Pentandria L.,
hörande strandört, som användes till beredning af
soda (se d. o.), dock nu mindre än förr. En art,
Salsola kali, växer på Sveriges kuster. Den har
smala, köttiga, tornspetsade blad och i bladvecken
ställda, oftast ensamma, rödaktiga eller hvita
små blommor med hinnaktiga, femdelade kalkar.
O. T. S.

Salsomaggiore [-madsjåre], ort i italienska
prov. Parma. Omkr. 6,000 innev. Gifvande
saltkällor. Besökta soolbad. Svafvelbad.

Salsta, fordom Salesta l. Salstaborg, gods i Tensta
socken, Norunda härad, Upsala, län, beläget invid
Fyrisån, 16 km. från Vattholma järnvägsstation
på Upsala–Gefle jernväg. Det omfattar 13 2/17
mtl med ett taxeringsvärde af 293,600 kr., hvari
inbegripes ett underlydande tegelbruk. Enligt
Peringskiöld innehades S. af Torgny lagman 860;
dess förste med visshet kände egare är emellertid
Magnus Gregerson (Läma), hvilken 1301 i utbyte mot
södra Ljusterön öfverlät det till Åbjörn Sixtensson
(Sparre). I midten af 1300-talet kom godset genom
gifte till slägten Oxenstierna samt innehades af
bl. a. riksföreståndaren Bengt Jönsson och dennes son
Kristiern Bengtsson. I slutet af 1400-talet ärfdes
S. af Bielke-ätten, i hvars ego det qvarblef till
1756, då det genom köp tillföll öfversten, grefve
Erik Brahe. Dennes ättlingar bildade 1873 af Salsta
och Vattholma ett bruksbolag, hvars aktier till
stor del af dem innehafvas. – En af Bielke-slägtens
medlemmar, Nils Bielke, hjelten i slaget vid Lund,
lade grunden till det nuv. slottet, 1675. Under
ledning af Nik. Tessin uppfördes det af en af
dennes lärjungar, Mattias Spieler. Det är hållet
i ädel stil, bygdt af sten, i öppen fyrkant. Dess
dyrbara samlingar af porträtt, möbler, konstsaker,
dess värdefulla bibliotek och rustkammare hafva till
största delen förts till Skokloster, en del skingrades
genom auktion 1875. – N. v. om slottet ligga ruiner,
som tillskrifvas det forna Salsta borg.

Salt. Se Koksalt, Salter och Saltverk.

Salt [sålt], Henry, engelsk arkeolog,
f. 1771, ledsagade lord Valentia 1802 på dennes resa
till Ostindien, Egypten och Abessinien samt utarbetade
derunder en noggrann beskrifning på derstädes
befintliga märkligare fornlemningar. 1809 utnämnd
till engelsk generalkonsul i Alexandria, ledde han
de i arkeologiskt syfte

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:32:39 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfan/0212.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free