- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 14. Ruff - Sockenstämma /
413-414

(1890) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Salomon ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

företagna gräfningarna i det gamla Thebe, hvilka blefvo
af stor betydelse för vetenskapen. Död 1827. Hans
förnämsta arbete är Account of a voyage to Abyssinia
(1814).

Salta. 1. Stat i nordvestra delen af Argentinska
republiken. Areal 84,190 qvkm. Omkr. 200,000
innev. Landet är i ö. slättland, i v. uppfyldt af
Anderna, men jordmånen är fruktbar och klimatet
mildt. De förnämsta floderna äro Vermejo och dess
tillflöden Rio de San Francisco och Rio del Valle
samt Pasage (Rio Juramento), hvilken under namnet
Rio Salado strömmar till Paraná. Produkter äro
säd, trä, nötkreatur, mulåsnor, hästar, får. Guld-,
silfver-, koppar- och jerngrufvor. S. led mycket under
oafhängighetskriget. – 2. Hufvudstad i nämnda stat,
äfven kallad San Felipe de Lerma, vid en biflod
till Salado. Biskopssäte. Handel med nötkreatur och
landtmannaprodukter. Omkr. 20,000 innev.

Salta bad. Se Saltsjöbad.

Saltarello, romersk dans i 3/4 eller 6/8 takt med
ofta punkterade eller afbrutna toner (t. ex. finalen
i Mendelssohns italienska symfoni). Dansen utföres,
ackompanjerad med mandolin och tamburin, af två
personer, vanligen en man och en qvinna, hvarvid
den senare håller upp sitt förkläde. Stegen äro
hoppande, hastigheten växande, rörelserna mångfaldiga.
A. L.

Saltation (Lat. saltatio), dansande, hoppande. –
Saltator, dansare, hoppare.

Saltbad. Se Saltsjöbad.

Saltbas, kem. Se Bas 4.

Saltbildare, halogener 1. (i språkligt afseende
oriktigt) haloider, kem., kallas grundämnena
fluor, klor, brom och jod, emedan de med metaller
förenas till ett slag af salter, haloidsalter.
P. T. C.

Salten är namnet på den nordligaste delen af
Nordlands amts fastland, från berget Kunna till
Tromsö amts gräns, omkring de stora fjordarna
Salten med Skjerstadfjorden, Folden, Tysfjorden
och Ofoten. Det mycket bergiga landskapet utgör ett
fogderi, hvilket omfattar, utom Bodö stadskommun,
13 härad på tillsammans 15,998 qvkm. med 30,391
innev. (1875). Till fogderiet hör äfven en del
utanför fastlandet liggande större och mindre
öar. Näringsgrenarna äro till en stor del åkerbruk
och boskapsskötsel, som förnämligast drifves i de
jämna dalarna, men hufvudsakligen fiske, som af
befolkningen idkas dels vid Lofoten, dels utanför
dess egen kust. Utom af de stora kustångfartygen
trafikeras fogderiets samtliga fjordar äfven af
lokala ångfartyg. Y. N.

Saltenfjord, en lång och bred hafsvik, som från Norska
hafvet intränger i Nordlands amt i Norge. Dess inre
del, den s. k. Skjerstadfjorden, är till största
delen tillstängd genom öarna Strömö och Godö,
hvarför ebb och flod åstadkomma en storartad ström
i de mellanliggande sunden. (Se Saltströmmen.) Vid
Saltenfjord ligger den lilla staden Bodö, och vid
dess innersta ände höjer sig berget Sulitelma.
Y. N.

Salter, kem. Under olika skeden af kemiens
utveckling har benämningen salt haft olika
betydelse. Ursprungligen gafs den åt ämnen,
som visade en större eller mindre likhet med
koksalt. Under äldre tider räknade man till salterna
både alkalier, kristalliserbara växtsyror samt
oorganiska syror, och alkemisterna förstodo med
salter öfver hufvud alla fasta och oförbränneliga
ämnen. Boerhaave förde till salterna alla ämnen,
som hafva smak samt äro lösliga i vatten och
smältbara. Vid slutet af förra århundradet ansåg
man lösligheten såsom ett kriterium på en kropps
saltnatur, så att T. Bergman definierade ett salt
som en kropp, hvilken löses i mindre än 500 delar
vatten. Under 1700-talet skilde man mellan salia
acida,
syror, salia alcalina, alkalier, och salia
salsa
l. media l. neutra, medelsalter. Rouelle
(d. 1770) var den förste, som gaf en riktig definition
på salt: produkten af en syra och en bas. Före
Lavoisiers tid ansågos de vanliga syrorna (med
några undantag) och alkalierna såsom enkla kroppar,
och salterna betraktades såsom binära föreningar af
syror och baser. Sedan Lavoisier och Davy visat,
att såväl syrorna som alkalierna innehålla syre,
måste man anse salterna såsom föreningar af tvänne
oxider. Gay-Lussacs och Thénards undersökningar
visade likväl sedermera, att cyanväte och saltsyra
icke innehålla syre, och att dessa syror vid
inverkan på oxider gifva utom salter äfven vatten,
och 1810 uttalade Davy den bestämda meningen att
saltsyrade salter (klorider) icke innehålla syre,
utan äro föreningar af grundämnet klor med metaller,
hvadan de äro väsentligen olika andra salter. Sedan
Berzelius, omkr. 1820, antagit Davy s åsigter
om klorens natur af grundämne, hänförde han till
salter indifferenta föreningar i allmänhet och
delade slutligen salterna i amfidsalter, som bestå
af två oxider (syresalter) eller af två sulfider
(svafvelsalter), samt haloidsalter, som bestå af
en metall och en saltbildare. En annan uppfattning
af salternas natur antyddes af Davy, utvecklades
af Dulong, Clark, Graham, Liebig, Laurent och
Gerhardt samt är f. n. allmänt antagen. Enligt
denna åsigt äro salterna föreningar, som uppkomma,
när vätet i en syra ersättes af en metall, och de
bestå således af en metall och en syras radikal,
hvarmed man förstår en syra minus väte. Härigenom är
begreppet salt fullt klart och bestämdt definieradt
och likaså saltbildningens förlopp, salter må uppstå
på hvilket sätt som hälst, såsom när en saltbildare
förenas med en metall, när en metall löses i en syra,
när en oxid eller en bas neutraliserar en syra,
när en metall utfäller en annan ur ett salt o. s. v.
P. T. C.

Saltfluss. Se Fluss.

Salthafvet. Se Döda hafvet.

Saltholm, en liten dansk ö i Öresund, skild från
Amager genom Drogden. Arealen 15 qvkm. Ön är
flack och låg, så att den vid högt vatten till en
del öfversvämmas. Jordmånen består af kalksten,
betäckt med ett jordlager. Gräsväxten är mycket
riklig. Kalken, som brytes i tre kalkbrott,
tillhör staten. Endast 4 familjer äro bosatta på ön.
E. Ebg.

Saltholmskalk, geol., en till kritsystemet hörande,
hårdare eller lösare, hvit eller gulhvit,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:32:39 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfan/0213.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free