- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 14. Ruff - Sockenstämma /
415-416

(1890) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Salomon ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

tät kalksten, hvilken förekommer på den danska ön
Saltholm (deraf namnet), på östra Själland och Amager
samt inom en stor del af sydvestra Skåne, bl. a. vid
Limhamn i trakten af Malmö. Denna kalk användes till
kalkbränning och som hufvudbeståndsdel vid beredning
af portlandscement. E. E.

Saltillo [-ti’ljå], hufvudstad i mejikanska staten
Coahuila, vid jernvägen till Mejico, nära gränsen
af Nuevo Leon, i en vattenfattig trakt. Omkr. 17,000
innev. Vackra kyrkor.

Saltkälla, geol., källa, hvars vatten innehåller
jämförelsevis riklig qvantitet upplösta salter
(koksalt, soda, kolsyrad kalk och talk m. fl.),
minst så mycket att närvaron deraf kan tydligt
förnimmas genom smaken. Sveriges enda naturliga
saltkälla är den vid Torpa, nära Lilla Edet, vid
Göta elf. Den innehåller koksalt äfvensom jod och
brom. Vid en år 1878 verkställd brunnsborrning
i staden Helsingborg anträffades, på c:a 100 m.
djup, inom Triasformationens lager, salt vatten,
innehållande omkring 1 1/2 proc. saltbeståndsdelar,
hufvudsakligen koksalt, men tillika icke oväsentliga
mängder klorkalcium och klormagnesium. Jfr Helsobrunn
och Källa. E. E.

Saltkällan, lastageplats i Foss socken, Tunge härad,
Göteborgs och Bohus län, belägen vid Gullmarsfjordens
nordöstligaste vik, Saltkällefjorden, 20
km. n. om Uddevalla. Med Lysekil finnes regelbunden
ångbåtsförbindelse. Den nära invid platsen belägna
herregården med samma namn är en af de naturskönaste
i Bohus län.

Salt Lake [sålt lek]. Se Saltsjön.

Salt Lake city [sålt lek si’ti]. Se City of the Great
Salt lake
.

Saltlera. Se Lera.

Saltmålla, bot. Se Salsa.

Saltning har till syfte att bevara organiska ämnen
(kött, fisk, grönsaker m. m.) en längre tid från
förruttnelse. För insaltning användes koksalt,
ensamt eller med tillsats af salpeter, socker och
kryddor (lagerbärsblad, lök, nejlikor, ingefära,
peppar m. m.). Salpeter ger köttet en vacker röd
färg, men användt i större mängd gör det detsamma
hårdt på ytan, så att saltet icke kan intränga till
det inre. Ju fortare köttet skall förbrukas, dess
större mängd salpeter användes. I vanliga fall sättas
2–4 delar salpeter till 100 delar koksalt. Kryddor,
anse många icke böra användas, emedan de beröfva
köttet dess egendomliga smak. – Att saltet har en
konserverande inverkan på köttet torde grunda sig
derpå att det löses i blodet och genomtränger hela
köttmassan, gör väfnaden hård och hindrar luftens
tillträde. På samma gång utdrages äfven ur köttet
en stor mängd saft, till följd af saltets egenskap
att draga till sig fuktighet. Köttet konserveras
sålunda på bekostnad af sitt näringsvärde, i det
att den utdragna saften innehåller några af köttets
vigtigaste beståndsdelar. Salt kött kan derför aldrig
i näringsvärde jämföras med friskt, och ett långvarigt
förtärande af enbart salt kött är ytterst skadligt.

Vid saltning ingnides köttet med finstött salt,
hvarefter det får ligga till följande dag, då det
nedlägges i saltlake, som i olika fall kan vara
olika stark. En vanlig proportion är 2 kg. salt till
10 liter vatten. Saltlaken kan användas vid flere
insaltningar, om den för hvarje gång kokas upp och
väl afskummas på ytan samt försättes med något friskt
salt. Insaltning af fisk (t. ex. sill) förekommer
i nästan ännu större utsträckning än insaltning af
kött. Fisken befrias från inelfvor och lägges lagervis
i tunnor. Mellan de olika lagren strös salt. Större
fisk, såsom kabeljo, befrias från inelfvorna och
styckas, hvarefter de olika delarna ingnidas med salt
och torkas. K. af G.

Salt och bröd hade i forntiden som oundgängliga
näringsmedel en viss religiös betydelse. Såväl hos
greker och romare som hos de semitiska folken offrades
salt och bröd åt gudarna, och då förbund personer
emellan ofta ingingos vid dylika tillfällen, blef
utdelandet af salt och bröd, med särskildt afseende
fäst vid det förras bevarande beskaffenhet, en symbol
af gästvänskap, tillgifvenhet och trohet. Seden att
åt gäster bjuda salt och bröd finnes ännu i Ryssland
och Orienten.

Salto mortale, Ital. (Lat. saltus mortalis, dödligt
språng), farligt konstsprång (af lindansare,
konstberidare o. s. v.); vågstycke.

Saltpanneplåt, metallurg., kallas en
stångjernsdimension, som förr var ganska vanlig
vid en del jernbruk, men numera förekommer endast
i undantagsfall, enär man i plåtvalsverken kan
framställa mycket lämpligare dimensioner för
tillverkning af de stora pannor, som användas för
fabriksmässig afdunstning af saltlösningar. Att under
stångjernshammare smida saltpanneplåtarna, hvilka
voro 1 2/3 à 2 m. långa, 150 till 350 mm. breda och
endast omkr. 6 mm. tjocka, var en ganska svår uppgift
för smederna, ty det breda och tunna jernet kunde
lätt slås omkull och skada smeden, då det ställdes
på kant under den tunga hammaren. Till förekommande
af vikning vid kantsmidningen hölls jernet vanligen
något tjockare på midten. C. A. D.

Saltpeter, saltpetergärd o. s. v. Se Salpeter,
Salpetergärd
o. s. v.

Saltsjöbad betecknar icke blott bad i salt sjövatten
(se Hafsbad), utan äfven en hafskurbehandling i
allmänhet, strandkur, hvilken gestaltar sig väsentligt
olika alltefter karakteren af den strand, vid
hvilken baden tagas. De öppna, flacka och långgrunda
hafsstränderna med regelbundet tidvatten betinga andra
badformer, annat badlif än t. ex. vid de svenska
saltsjöbaden, ofta belägna vid djupare vikar eller i
en klippfull skärgård med djupt vatten och i saknad
af ebb och flod. Vid de stora nordsjöbaden beherskar
hafvet allt; stranden, der man lefver, är icke annat
än en tillfälligt blottad hafsbotten. För sitt bad
inväntar man den stigande floden och låter den tunga,
salta, sandblandade hafsvågen rulla öfver sig i
afmätta repriser. Några fasta badinrättningar för
detta slags bad finnas icke – man afkläder sig i små
flyttbara badhytter på hjul och bevakas af kraftiga,
påpassliga badtjenare, som obarmhertigt doppa den
motspänstige i vågskummet. Den kraftiga sjöbrisen,
de ofta våldsamma

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:38 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfan/0214.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free