Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Samaritkurs ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ännu stå på god fot med den samnitiska makten, och
först efter lång tvekan beslöt det sig att lemna Capua
den äskade hjelpen. Det var en afgörande vändpunkt i
republikens historia, det första steget att utöfrer
Latiums gränser utsträcka dess växande välde. Liksom
Messinas undsättning ett par mansåldrar senare gaf
uppslag till den afgörande verldskamp, som är känd
under namn af de puniska krigen, så inledde hjelpen
åt Capua den femtioåriga kampen mellan romare och
samniter om herraväldet öfver Italien.
Samnitkrigen räknas vanligen utgöra tre: det
första 343–341, det andra 327–304, det tredje
298–290 f. Kr. Deras skiften tillhöra Roms
historia. Blott det må här anmärkas, att samnitkrigen
bilda republikens egentliga hjelteålder. Aldrig
sattes romarnas mannamod och uthållighet på så
hårda prof. Samniterna voro deri sina fiender
fullt vuxna. Deras fältherre Gavius Pontius är en
hjeltegestalt, som värdigt ställer sig vid Hannibals
sida i raden af Roms motståndare. Endast saknaden af
den storartade enhetliga organisation, som utmärkte
det romerska samhället, bragte slutligen på fall det
lösligt hopfogade samnitiska förbundet, hvars städer
ofta nog förde krig på egen hand. För sent understödda
af galler, etrusker och andra folk i halföns nordliga
del, hvilka i sista stund insågo den fara, som
hotade äfven dem, dukade samniterna under för Rom och
upptogos bland dess bundsförvandter. Men Rom igenkände
i de besegrade ett broderfolk, och det hade ännu
ej glömt konsten att mildt bemöta underkufvade. När
det nu snart gick att söka ett vidare fält för sina
vapen, stredo samniter i dess härar vid romarnas sida;
och båda folken lärde snart att anse hvarandra som
vapenbröder. Derför vann Hannibal föga genklang, när
han sökte förmå samniter och andra italiska stammar
till affall från Rom. Blott Capua, som ej kunde
förgäta sin forna storhet, slöt sig till Hannibal,
som der länge hade sitt högqvarter; men efter Roms
slutliga seger fick staden dyrt umgälla sitt affall.
Än en gång möta vi samniterna i historien. Det
är i den resning, som 91 f. Kr. framkallades af
den oförståndiga, kortsynta hårdhet, hvarmed
Rom under republikens senare tid bemötte
bundsförvandterna. Resningen vardt det sista
uppflammandet af de italiska folkens frihetsbegär,
en kamp på lif och död mellan Italiens stammar om
herraväldet öfver halfön och verlden. Samma brist på
enhet som under samnitkrigen ledde 88 f. Kr. till
resningens fullständiga misslyckande. Samniterna
kufvades med all den fruktansvärda stränghet, hvaraf
republiken i dylika fall var mäktig. Ännu någon tid
kämpa samniter bredvid Marius’ anhängare mot Sulla;
men snart går förödelsen fram öfver deras bergsbygder;
och det samnitiska namnet försvinner ur häfden,
sedan det tappra folk, som burit det, blifvit nästan
fullkomligt utrotadt. De romerska herregods, hvari
landet nu delades, fylldes med slafvar från verldens
alla kanter, och från dem härstammar sannolikt
flertalet af nutidens fege, tanklöse neapolitaner.
E. Sn.
Samo. Se Samos.
Samo, konung af Böhmen, se d. o., sp. 1456.
Samoa-dufvan l. tanddufvan, Didunculus, zool.,
ett till ordningen Columbinae (duffoglar) hörande
slägte bland foglarna, hvilket från alla andra
lefvande foglar afviker genom näbbens byggnad,
derigenom att underkäken på hvardera sidan är
försedd med två tandlika, utskott. Öfverkäken
är från roten kullrig och slutar i en skarp,
hakformig spets. Tårna hafva långa krökta klor.
Endast en art, D. strigirostris, är känd.
Hufvud, hals och undersida glänsande
stålgröna; öfversidan brunröd; vingarna mörkt
blygråa; ögonring och näbbrot orangeröda.
Kroppslängden är omkr. 33 cm. Fogeln,
som bebor bergsskogarna på Samoaöarna, lefver
sällskapligt och uppehåller sig mest på marken.
L-e.
Samoa-öarna l. Skeppar-öarna, en oceanisk ögrupp,
belägen n. ö. om Tonga-öarna, mellan 13° och, 15°
s. br. samt 169° och 173° v. l. fr. Gr. Ögruppen
består af fyra större öar, nämligen Savaia, Upolu,
Tutuila och Manua l. Tau, samt tio mindre, alla
tillsammans omfattande 2,787 qvkm. Öarna, som räknas
bland de skönaste i hela Stilla hafvet, äro uppfyllda
af höga vulkaniska berg, hvilka på Savaia nå en
höjd af 1,300 m. Kusterna äro i allmänhet branta,
men likväl i saknad af goda hamnar. Dalarna
ega en fruktbar jordmån och rik tropisk
vegetation. Ursprungliga däggdjursslag äro endast
råttor, svin, hundar och några fladdermössarter,
men européerna hafva ditfört husdjur. Fisket
är betydligt. Befolkningen utgöres, oberäknadt
omkr. 300 hvita och omkr. 1,000 plantagearbetare från
närliggande öar, af omkr. 35,000 personer, hvilka
tillhöra en ljusfärgad, vacker och kraftigt byggd
ras och med få undantag omfattat kristendomen. Öarna
upptäcktes 1722 af holländaren Roggeween, utforskades
1768 närmare af Bougainville och besöktes 1787 af
Lapérousey som i Massacre-viken på Tutuila förlorade
en stor del af sitt manskap under ett öfverfall af
infödingarna. Ända till senaste tid har ögruppen varit
delad i flere smärre stater, som legat i ständiga
fejder med hvarandra. 1880 förenades dessa stater
under en konung, som tog sitt säte i byn Apia på
Upolu, der äfven en engelsk, en amerikansk och en
tysk konsul residera, hvilka å sina rikens vägnar
hittills utöfvat protektoratet öfver öarna. Inbördes
strider, som under de sista åren förekommit på grund
af tyskarnas inblandning, ledde 1889 till en kongress
i Berlin. Enligt det der mellan England, Tyskland och
Nord-Amerikas Förenta stater afslutade fördraget,
som nyligen (1890) blifvit godkändt i Washington,
är ögruppen förklarad neutral och sjelfständig. Bland
öfriga bestämmelser märkes särskildt inrättandet
af en högsta domstol, bestående af en af de tre
makterna eller eventuelt af Sveriges konung utnämnd
öfver domare.
Samogitien (Litaviska Zmudz), landskap i det forna
Litaven, vid Östersjön. Det hörde under slutet af
medeltiden till Tyska orden och kom sedermera under
Polen samt blef ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
