Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Samundervisning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I Sverige uttalades den sociala samundervisningens idé
redan 1769 af rikshistoriografen Anders Schönberg,
i ett till riksens ständer ingifvet memorial,
samt följande år i hans då tryckta »Utkast om det
allmänna Upfostringsverket». De skäl Schönberg
anför likna Comenius’, hvilka dock för honom torde
varit fullständigt obekanta. »Under samlefnad med
flera, af allehanda stånd och vilkor», säger han,
»afvänjas de förnämares och rikares barn, at anse
sig af et bättre slags lera, än den öfriga delen
af människo-slägtet, fördärfveliga fördomar, som de
lätteligen få, då de icke se verlden längre än i sine
föräldrars hus! De vänjas vid tarfveligt lefnadssätt,
och vid den likhet, som fria samhällen älska,
under en förtrolig samlefnad äfven med andre af
ringare stånd och vilkor, som tjänar at ännu mera
fästa Samhälsbandet, och förbinda dess lemmar med
hvarandra.» De praktiska konseqvenserna af denna
grundåskådning drogos – säkerligen ej utan påverkan
från den samtida pestalozziska skolan – af den
bekante prosten grefve F. B. v. Schwerin i
hans 1805 utgifna »Skrifter i uppfostran och allmän
cultur», hvari yrkas, att alla samhällsklassers barn
böra undervisas i folkskolan, samt att de, som söka
högre boklig bildning, först vid 12 års ålder böra
inträda i lärdomsskolorna. Med långt större kraft
gjordes dock samma yrkande af And. Fryxell i hans
1823 utgifna »Förslag till enhet och medborgerlighet
i de allmänna undervisnings-verken», hvari han,
efter påvisande af den rådande splittringen på
skolorganisationens område, utvecklar huru det
näppeligen gifves något säkrare medel för en nations
sammanhållning än en uppfostran, hvilken låter alla
de blifvande medborgarna, utan hänsyn till stånd och
vilkor, såsom bröder uppväxa tillsammans ända till den
ålder, då deras olika anlag och bestämmelse kräfva en
söndring, d. v. s. till minst 12 år. Samma åsigter
framställdes 1824 af general J. P. Lefrén i hans
»Berättelse öfver Kongl. krigs-akademien» samt vid
flere tillfällen. I en af sina ryktbara reservationer
till »stora uppfostringskomiténs» betänkande 1828
betecknade K. A. Agardh anordnandet af särskilda
skolor enkom för det s. k. folket såsom stridande mot
det gamla, äkta svenska, demokratiska åskådningssättet
samt förutsäger, att dessa s. k. folkskolor med tiden
komma att få »en organisation, som förenar dem med det
öfriga undervisningsverket såsom integrerande delar
deraf». Förslag derom framlades af den varmhjertade
och frisinnade kyrkoherden K. A. Bergman i Vinslöf,
i hans 1832 utgifna arbeten: »I hvad förhållande
står presterskapet till upplysning och schola?» samt
»Om svenska scholväsendet». Med synnerlig klarhet
och utförlighet utvecklades reformens pedagogiska
innebörd af ärkebiskop J. O. Wallin, i »Tal vid
invigningen af nya katedralskolehuset i Upsala den
21 Okt. 1837», hvari han uttalar såsom sin åsigt,
att båda de då kämpande skolpartierna, de klassiska
och de reala bildningsliniernas förfäktare, måste
anses fela deruti att de ställa barnet inför ett
alltför tidigt val och derigenom förutbestämma det
till möjligen en helt annan
framtid än den, som lik en outvecklad knopp slumrar
i deras gifna, ännu dock okända fallenhet; basis för
alla läroverk bör derför vara folkskolan, främmande
språk skola uppskjutas till 12–13 års ålder, och
först då böra de olika banorna skilja sig åt. Sedan
folkskolan några år derefter blifvit lagstadgad,
har samundervisningstanken förts vidare af de
flesta bland folkbildningens mera framstående
förkämpar i vårt land, kraftigast af Torsten
Rudenschöld och P. A. Siljeström. Rudenschöld
förfäktade den i sina tre förnämsta arbeten:
»Tankar om ståndscirkulation» (1845), »Tankar om
ståndscirkulationens verkställighet» (1846) och
»Tankar om vår tids samhällsfrågor» (1848 och 1850)
samt vann för densamma J. Gr. Richert, E. G. Geijer
m. fl. Siljeström har med lika mycken klarhet som
värme behandlat ämnet dels i en mångfald af uppsatser,
föredrag och anföranden, dels vid 1867 års riksdag
genom en omfattande motion, som understöddes af
Lars Hierta, Karl Ifvarsson m. fl. samt föranledde
Andra kammaren att uttala sig för de främmande
språkstudiernas uppskjutande. Följande året hade idén
vunnit sådan anslutning, att båda kamrarna hemställde
om indragning af de allmänna läroverkens nedersta
klass, hvilket 1869 ock verkställdes. 1870 uttalade
sig riksdagen för ett nytt steg i samma riktning,
nämligen läroverkets fördelning i en lägre och en
högre afdelning, barndomsskola och ungdomsskola,
men hvarken härtill eller till andra dylika förslag
togs någon hänsyn vid utarbetandet af den nya
läroverksstadga, som efter långa förberedelser utkom
1878. Åren 1880 och 1881 upptogs derför ärendet åter
genom motioner af S. Axell och F. T. Borg, hvilka ock
delvis vunno Andra kammarens gillande. Ett synnerligen
märkligt uttalande i sjelfva principfrågan gjordes
1882 af landtmannapartiets förtroendemän, hvilka
såsom reservanter i statsutskottet förklarade, att det
nuvarande bildningsstrecket mellan folkskolan och det
allmänna läroverket borde borttagas, att det senares
organisation ej kunde fastställas utan i samband
med frågan om folkskolans blifvande ställning samt
att hela det offentliga undervisningsväsendet måste
ordnas i ett sammanhängande system från dess nedersta
till dess öfversta delar. Reservationen biträddes af
Andra kammaren och föranledde nedsättandet af en ny
läroverkskomité, hvilken dock i sitt 1884 afgifna
betänkande ej fäst något afseende vid yrkandena om
social samundervisning, utan tvärtom, under stark
påverkan af det zillerianska systemet, förordat
upprättande af ett svenskt motstycke till de tyska
borgareskolorna – ett förslag, som delvis upptagits
af ecklesiastikministrarna K. G. Hammarskjöld och
G. Vennerberg i kongl. propositioner till riksdagarna
1887 och 1890. Vid den senare af dessa riksdagar
hafva emellertid motioner väckts af hrr V. Vahlin och
M. Dahn i alldeles motsatt syfte, gående ut på att
genom folkskolans användande såsom bottenskola främja
den sociala samundervisningen. Under tiden har
denna vunnit allt större insteg dels i den allmänna
meningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
