Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sander ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Falkenberg, som kallade sig friherre till S. Hans son
sålde godset till lagman C. Wattrang, hvilken gjorde
det till fideikommiss. I dennes slägt stannade
det till 1827, då det öfvergick till löjtnant
C. G. Braunerhjelm. Den nuvarande innehafvaren
är kammarherren C. F. Braunerhjelm. Hufvudgården
omgifves af stor park och trädgård. I tafvelsamlingen
märkas arbeten af Ehrenstrahl.
Sander, Kristian Levin, dansk skald, f. 1756 i
Itzehoe i Holstein, kom 1784 till Köpenhamn som
privatlärare hos grefve Reventlow, blef 1800 lärare
vid det pedagogiska seminariet, med professors
titel, och dog 1819. Påverkad af den lycka, som
Samsöes sorgspel »Dyveke» gjorde, skref han Niels
Ebbesen af Nörreris (1797), ett mycket retoriskt
och svulstigt sorgspel, som långt ifrån förtjenade
det bifall det vann (betydligt omarbetadt i 3:dje
uppl. 1816). Det är derför också helt säkert
med orätt man påstod, att S. tillegnat sig ett af
Samsöes efterlemnade halffärdiga manuskript. Senare
skref S. bl. a. sorgspelet Knud, Danmarks hertug
(1808) och Bidrag til pædagogikens historie
(1803–06), hvilka arbeten dock ej ega något värde.
E. Ebg
Sander, Nils Fredrik, skald, konstkännare, född
d. 26 (ej 25) Sept. 1828 i Vintrosa församling
i Örebro län, af bondslägt, genomgick läroverken
i Örebro och Strengnäs samt blef 1848 student i
Upsala. Såväl under skoltiden som under studentåren
måste han genom information sjelf bidraga till
sina studiers fortsättning. Som informator för
den bekante öfverste B. von Schinkels son fick han
1852–53 göra en utländsk resa, som blef af stort
inflytande på hans blifvande verksamhet. S. aflade
filosofie kandidatexamen 1855 och ämnade sedan bereda
sig till en docentur i estetik, men ingick i stället
1856 som extra ordinarie i ecklesiastikdepartementet
och tjenstgjorde som notarie i presteståndet under
de fyra sista ståndsriksdagarna. Redan 1853 hade han
erhållit Svenska akademiens stora pris för diktcykeln
Den fallande stjernan, sånger till Selma (särskildt
utgifna 1858). 1855 utgaf han, tillsammans med
R. v. Kraemer, C. E. Nyblom och C. G. Strandberg,
en poetisk kalender, Qvartetten, och 1856 ensam
en diktsamling, Karlvagnen. 1857 promoverades
han till filosofie doktor. 1864–65 företog S. som
letterstedtsk stipendiat en resa till södra Europa
i och för konststudier, och efter hemkomsten
fick han 1866 anställning som e. o. amanuens
vid konstafdelningen i Nationalmuseum, om hvars
byggnadshistoria och samlingar han s. å. utgaf
ett arbete. Sistnämnda år blef han ock befordrad
till kopist inom departementet. Frukten af hans
verksamhet i Nationalmuseum, der han 1869 förordnades
till förste amanuens, var ett grundläggande arbete,
Nationalmuseum. Bidrag till taflegalleriets historia,
hvilket i fyra delar utgafs 1872–76. Efter att
1874 hafva blifvit förordnad till kanslisekreterare
(han hade sedan 1870 varit protokollssekreterare
i Kongl. Maj:ts kansli) lemnade han sin tjenst som
amanuens vid museet, men förordnades i stället 1875
till ledamot af museinämden. 1878 var han medlem af
den komité, som afgaf betänkande och förslag
angående organisationen af förvaltningen af
museets konstafdelning. 1880 fick han anbud att
blifva Nationalmuseets intendent, men undanbad sig
uppdraget. Inom departementet befordrades han 1882
till kansliråd och byråchef. 1884 valdes han till
hedersledamot af de fria konsternas akademi och 1889
till en af de aderton i Svenska akademien. Utom
ofvannämnda dikter har S. på vitterhetens
område utgifvit: Dikter, bilder från Grekland,
det forna och det närvarande (1870), Fogel på grön
qvist. Berättelse med lyriska dikter (1871), Ros och
törne. Nygrekiska folkdikter i öfversättning (1876),
Ariadnes krans. Ett urval nygrekiska, folkdikter
från Kreta (1877), Ur Childe Harolds pilgrimsfärd af
lord Byron. Sången om Grekland i öfversättning (1885)
m. m. Gent emot den kosmopolitiska konstriktningen
i vår tid har S. oaflåtligt hållit fast vid den
fosterländska konstens kraf. Ehuru mycket förtrogen
med och stor beundrare af den klassiska literaturen
och konsten, har han bestämdt uttalat sig emot
en blind antikdyrkan. Under senare delen af sitt
lif har han med hänförelse egnat sig åt studiet
af den fornnordiska literaturen och den nordiska
mytforskningen samt på dessa områden utgifvit:
Eddastudier. Brages samtal om skaldskapets uppkomst
(1882), Hvem var Sigurd Fafnersbane? (1883), Nordisk
mythologi. Gullveig eller Hjalmters och Ölvers saga i
öfversättning från isländskan (1887), Guldhornen från
Gallehus i Slesvig. En mythistorisk och arkeologisk
undersökning (1888) m. m. Bland hans öfriga skrifter
märkas: Venus, som stiger ur badet. Bildstod i marmor
af Johan Tobias Sergel jemte mästarens sjelfbiografi
(1877) och Francesco Piranesi, svensk konstagent och
minister i Rom (1880).
Sanderbands l. Sunderbunds kallas en del af det
deltaland, som Ganges bildar vid sitt utflöde i
Bengaliska viken. Arealen 15,540 qvkm., hvaraf blott
omkr. 14 proc. är odlad jord, alstrande ris, sockerrör
och palmer. S. består för öfrigt af en mängd, genom
uppslamning bildade och tillväxande, träskartade
öar, skilda af en labyrint af hufvudsakligen endast
för infödingarnas fartyg segelbara kanaler. Dessa
öar äro till stor del bevuxna med täta snår,
hvilka liksom sjelfva flodgrenarna äro tillhåll
för en ytterst rik djurverld: tigrar, bufflar,
vildsvin, apor, krokodiler o. a. Till följd af det
feberalstrande klimatet är deltat jämförelsevis glest
bebodt. Innevånarna, som uppgå till omkr. 800,000,
sysselsätta sig hufvudsakligen med skogshygge, fiske,
beredning af hafssalt och sjöfart.
Sanders, Daniel, tysk filolog, f. 1819, har sedan
1852 lefvat som privatman i Altstrelitz, der han
förut var rektor vid en skola, som under hans ledning
tillvann sig ett stort anseende. Hans förnämsta verk
äro Wörterbuch der deutschen sprache (2 bd, 1859–65)
och en fortsättning deraf, Ergänzungswörterbuch der
deutschen sprache (1878–85). Till dessa arbeten
slöto sig: Handwörterbuch der deutschen sprache
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
