Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sandström ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och hade sin verksamhet hufvudsakligen i Rom. Hans
arbeten äro af olika värde. Bäst äro de, som uppfördes
under inflytande först af Bramante, sedan af
Rafael. Bland dem märkas ett kapell i S. Giacomo
degli Spagnuoli (Rom) och ett åttkantigt kapell vid
dômen i Foligno (1537), bägge i Bramantes art, flere
kyrkor och palats i Rom. såsom det inre af S. Spirito
och Pal. Sacchetti, som han byggde åt sig sjelf,
men främst Pal. Farnese, Roms förnämsta palats
(fullbordadt af Michelangelo), som visserligen är af
tvifvelaktigt värde i vissa delar, såsom fasaderna,
men mästerligt i gården med dess arkadvåningar. I
Sala regia (Vatikanen) är anordningen hans samt af
detaljerna de härliga stuckarbetena (utförda af Perino
del Vaga och Daniele da Volterra). Men S. deltog
äfven i uppförandet af S. Peter. Sedan han en tid
varit underarkitekt under Rafael, blef han efter
dennes död byggnadsverkets ledare, med Baldassare
Peruzzi som medhjelpare. I fjorton år stod likväl
byggnaden nästan som ruin, då ändtligen 1534 Paul III
och S. energiskt grepo sig an med fortsättningen,
hvarvid södra och främre korsarmarna utfördes till
lika längd och hvälfdes, hvarjämte S. höjde kyrkans
golf och åstadkom de s. k. »grotte». Slutligen utförde
han äfven flere fästningsbyggnader, såsom i Perugia,
Ancona och Nepi. S. njöt stor gunst hos påfvarna.
Död 1546.
4. Francesco da S., bildhuggare, den förstnämndes
son. f. 1494. d. 1576, var en af Andrea Sansovinos
mera betydande efterföljare. Hans arbeten,
bl. a. marinorgruppen Madonnan och S. Anna med
Jesusbarnet, på altaret i Or S. Michele (Florens),
äro alla mer eller mindre osjelfständiga och
maniererade. C. R. N.
Sangerhausen, stad i preussiska regeringsområdet
Merseburg (Sachsen). 59 km. v. om Halle, vid Helmes
biflod Gonna och jernvägslinierna Halle–Münden och
S.–Erfurt. 10,188 innev. (1885). Staden idkar ett
betydande åkerbruk samt har derjämte jerngjuterier,
bryggerier och en mängd fabriker. Af märkvärdiga
byggnader må nämnas: Ulrichskirche (byggd 1079), en
af Tysklands skönaste basilikor, Jakobskirche med
en mängd minnesvårdar, tvänne slott, ett gymnasium
och tvänne hospital från 13:de och 14:de årh. S. är
en af Thüringens äldsta städer; det omnämnes redan
933, tillhörde först de sachsiske kejsarna, sedermera
landtgrefvarna af Thüringen och andra furstar samt
förenades med Preussen år 1815.
San Germano. Se Monte Cassino.
San Giovanni [djåva’nni], Giovanni da, äfven benämnd
Manozzi, en af Italiens mest alsterrika freskomålare;
f. 1590, d. 1636, utförde i Rom och Florens ett
betydligt antal mestadels stort anlagda fresker
af såväl historiskt och mytologiskt som religiöst
innehåll. Liflig fantasi och säker teknik känneteckna
hans arbeten. Bland hans förnämsta verk äro:
fresker i jordvåningen af Palazzo Pitti i Florens,
föreställande scener ur Lorenzo den praktälskandes
lif; ett jagtsällskap i Pal. Pitti; fresker i S. Croce
i Florens, i S. Maria del popolo i Rom m. m.
Sangir (Sangiröarna), en till nederländska
residentskapet Menado hörande ostindisk ögrupp,
belägen mellan Celebes och Filippinerna, under
2°–3° n. br. Öarnas antal är ungefär 50 och deras
sammanlagda areal 715 qvkm. De mest betydande äro
Stora Sangir, Siao och Tagulanda. Ehuru bergiga och
ytterst vulkaniska, äro de väl odlade. Innevånarna,
som uppgå till omkr. 30,000, äro kristna malajer och
styras af sex rajahs.
Sangkoi. Se Songka.
Sangro (fordom Sangrus), flod i italienska landskapet
Abruzzo e Molise, upprinner i provinsen Aquila,
s. om Gioja, flyter i östlig och nordlig riktning
genom prov. Chieti och faller ut i Adriatiska hafvet,
efter ett lopp af 112 km. Biflod Aventino.
Sanguifikation (af Lat. sanguis, blod, och facere,
göra), fysiol., blodalstring, särskildt mjölksaftens
förvandling i blod.
Sanguinaria canadensis L., bot. farmak.,
en till nat. fam. Papaveraceae Juss.,
kl. Polyandria L. hörande, vacker liten ört, som
förekommer i Norra Amerikas skogstrakter, från
Canada ned till Florida. Rotstocken, indianernas
puccoon, som har en knölig, rödbrun bark och
inuti är ljusare rödbrun, innehåller en röd,
blodliknande mjölksaft (deraf slägtnamnet), ur
hvilken man framställt flere verksamma ämnen,
såsom sanguinarin, puccin, porphyroxin m. fl.,
som i Amerika användas mot lungkatarrer och
äfven såsom kräkmedel. Från roten uppskjuter 1
eller ibland 2 skaftade blad med hjertlik bas och
flikig skifva, snarlik ett fikonblad. Blommorna
äro ensamma, hvita, med 4 större kronblad och
innanför dem 4 mindre, som äro degraderade ståndare.
O. T. S.
Sanguis draconis, Lat., farmak. Se Drakblod.
Sanguisorba Scop., bot. farmak., ett till
nat. fam. Senticosae L., kl. Tetrandria
l. Monoecia L., hörande växtslägte, typen för
en särskild flock, Sanguisorbeae Juss., som
har få, enfröiga karpeller inneslutna inom den
qvarsittande och tillhårdnande foderpipen. Bladen
äro spiralställda, parbladigt delade, och blommorna
äro samlade i täta hufvud, i toppen på stjelken
och dess grenar. På Gotland finnes den för öfrigt
till mellersta och södra Europa hörande blodtoppen,
S. officinalis L., äfven blodstilla kallad (en
öfversättning af Sanguisorba), som har rundade, något
aflånga hufvud af blodröda, samkönade blommor, med
4 ståndare samt 1 pistill med 2-flikigt märke. Till
samma slägte föres numera äfven Poterium Sanguisorba
L., S. minor Scop., som vanligen har honblommor
öfverst, samkönade blommor i midten och hanblommor
med många ståndare nederst i de brungröna,
hufvudlika blomsamlingarna, hvilka äro mindre än hos
föregående. Roten af S. officinalis har förr hos oss,
under namnet af radix Plmpinellae italicae, varit i
bruk såsom ett blodstillande medel. Den bittra och
kryddaktigt smakande roten af S. minor har användts
såsom krydda i rödt vin, under namnet pimpernell
(tysk. bibernell) eller pimpinella (jfr Bellmans
»rödt vin med pimpinella»). Denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
