Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Santalsyra ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vidare tre högre skolor, ett förträffligt
observatorium, ett musikkonservatorium,
en militärakademi, en teknisk skola, en
landtbruksskola och flere enskilda läroverk. Det
har derjämte en statistisk centralbyrå, ett
nationalbibliotek, ett naturhistoriskt museum samt
en mängd välgörenhetsinrättningar. – 3. Stad och
provinshufvudort i vest-indiska republiken San
Domingo på Haiti. Omkr. 10,000 innev. – 4. S. de
Cuba, stundom endast Cuba, stad och hufvudort i
östra departementet på spansk-vestindiska ön Cuba,
belägen i en af jordbäfningar ofta härjad trakt
vid Rio Varayos mynning och vid en af vackra,
skogbeklädda berg omgifven hafsvik. 71,307
innev. (1877). Stadens öfre, högt belägna del
är sund, den nedre hemsökt af febrar. Hamnen är
förträfflig. Export af socker, kaffe, kakao, tobak
och kopparmalm. S. är station för de transatlantiska
ångarna och står medelst en undervattenskabel i
förbindelse med Jamaica. Det är säte för guvernör
och ärkebiskop samt eger en katedral, flere andra
kyrkor, många kloster och elementarskolor äfvensom
en teater. – 5. S. de Compostela [-ste’lja], stad
i spanska prov. Coruña, på sluttningen af Monte
Pedroso. 24,192 innev. (1877). Handel med linne,
silke, läder och papper. Staden, som är säte för en
ärkebiskop (den andre i Spanien), har en romansk
katedral, fullbordad 1188, med S. Jakobs graf, en
fordom mycket besökt vallfartsort. Det eger äfven
ett berömdt universitet (grundadt 1504, med tre
fakulteter) och 2 högre kollegier. – 6. S. del Estero,
provins i sydamerikanska republiken Argentina,
begränsad i ö. af Rio Salado, i s. af provinserna
Santa-Fé och Cordoba samt i v. af Catamarca,
Tucuman och Salta. Areal 79,059 qvkm. Omkr. 100,000
innev. (1882). Landet, som endast i s. v. är bergigt
(Sierra Quilino), producerar honing, vax, konsjonell
och dyrbara träslag. Industri: ylleväfverier. –
7. Hufvudstad i nämnda republik, på en hed vid Rio
Dulce och vid statsbanan Rosario–S.-Juan. Omkr. 18,000
innev. – 8. Santiago de Guatemala. Se Guatemala
2. – 9. Santiago de los Caballeros de Merida
[-kavaljerås]. Se Merida.
Santillana [santiljana], Iñigo Lopez de Mendoza,
markis de S., spansk krigare, statsman, lärd och
skald, föddes 1398 i Carrion de los Condes. Han
utmärkte sig mycket under de kastilianske konungarnas
krig, både som diplomat och fältherre, bidrog i
väsentlig mån till den lyckliga utgången af slaget vid
Olmedo 1445 och eröfrade 1446 staden Torrija. Under
den kamp, som de kastilianske granderna förde med
Johan II:s allsmäktige gunstling, Alvaro de Luna,
uppträdde S. länge med mycken måtta, men slutligen
ansåg han sig böra deltaga i sammansvärjningen mot
denne gunstling och var med om att störta honom,
1453. Under Johans efterträdare, Henrik IV, hos
hvilken han stod i hög ynnest, deltog han ej i det
offentliga lifvet, utan egnade sig mest åt vetenskap
och skaldekonst. Han dog 1458 i Guadalajara. S. gjorde
epok inom den spanska literaturen. Han bidrog i
väsentlig mån att
omgestalta den kastilianska konstpoesien dels efter
klassiskt lärda italienska mönster, dels efter den
provençalsk-katalonska hofpoesien. Hans dikter,
som uppgå till ett betydligt antal, äro antingen
didaktiska eller rent lyriska. De förnämsta äro:
lärodikten Los proverbios, den moraliserande
dialogen Bias contra fortuna, den i Dantes manér
skrifna allegoriska dikten Comedieta de Ponza,
en samling ordspråk i åttarådiga strofer (den
första spanska ordspråks-samling) och åtskilliga
sonetter. S. författade ock ett som literaturhistorisk
urkund märkligt sändebref till konnetabeln Dom Pedro
af Portugal. Hans Obras utgåfvos af Amador de los Rios
(1852).
Santo, Sp. och Ital. (af Lat. sanctus), helig.
Santo Domingo. Se San Domingo 3.
Santo Domingo Cobán. Se Cobán.
Santo Espiritu, stad på spansk-vestindiska ön Cuba,
depart. Habana. Omkr. 30,000 innev. Staden, grundad
1514, idkar betydande boskapsskötsel samt är genom
jernväg förenad med hamnen Trinidad.
Santolina Tourn., bot. farmak., ett till
nat. fam. Synanthereae Rich., kl. Syngenesia
L. hörande slägte af gröfre örter eller halfbuskar. De
små halfklotformiga blomkorgarna äro försedda med
en tegellagd holk; fästet är fjälligt, blommorna
rörlika, skalfrukten utan fruktfjun. Den i
våra växthus och boningsrum icke sällan odlade
S. chamaecyparissus L. har jämnbreda, fyrsidigt
tandade blad och blomkorgarna ensamma på utdragna
skaft. Grentopparna med bladen af denna till södra
Europa hörande art, Summitates santolinae, hafva
en stark aromatisk lukt och smak. Ur frukterna fås
en flyktig olja, som är ett kraftigt maskdödande
medel. Flere andra arter hafva samma egenskaper.
O. T. S.
Santoner (Lat. santones l. santoni), ett stort
och mäktigt keltiskt folkslag i den romerska
provinsen Aquitanien, vid Atlantiska hafvet, söder
om piktonernas område. Santonernas land motsvarades
af franska prov. Saintonge. Deras hufvudstad var
Mediolanum (nu Saintes).
Santonin, kem., en i färglösa nålar kristalliserande
förening, C15H18O3, som förekommer i maskfrön
(se d. o.) och är denna drogs verksamma
beståndsdel. Santonin är en laktonartad, från
naftalin härstammande anhydrid, som användes i medicin
såsom maskdrifvande medel, särskildt tillsammans
med dragant, i form af pastiller. Efter intagande
af större doser santonin ser man alla föremål gult
färgade. P. T. C.
Santorin l. Thera, grekisk ö i Egeiska hafvet,
den sydligaste af Cykladerna. Areal 71 qvkm. Jämte
de angränsande öarna Therasia och Aspronisi bildar
S. enligt flere geologer en krater, fylld af omkr. 400
m. djupt vatten och med flere eruptionskäglor. En
sådan eruptionskägla uppstod 198 f. Kr., näml. ön
Hiera, den nuv. Palaia-Kaimeni, hvilken än vuxit,
än förminskats genom vulkaniska utbrott. De båda
öarna Mikra-Kaimeni, från 1573 och Nea-Kaimeni från
1707–11 samt några smärre från åren 1868–70 vittna
om, att de vulkaniska krafterna äfven i senare tid
varit verksamma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
