Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Saphena ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
åtskilliga lycéer, slog sig derefter som publicist
ned i Paris, der han till en början skref artiklar i
»Figaro» och »Revue européenne», samt har sedan 1867
varit teaterkritiker i »Temps» och derunder skaffat
sig namn som en af Frankrikes utmärktaste granskare af
dramatiska företeelser. I bokform har han utgifvit:
Le nouveau seigneur de village (1862), Le mot et la
chose (s. å., 2:dra uppl. 1882), Le siège de Paris
(1871), Étienne Moret (1876), Le piano de Jeanne
(s. å.), Comédiens et comédiennes, la maison de
Molière (1877), Gare a vos yeux (1884), Souvenirs de
jeunesse (s. å.) m. m.
Sarcina, en mikroskopisk svamp, hörande till de
saprogena bakterierna, är särskildt märklig för
sitt förökningssätt, i det celldelningen försiggår
i rummets alla tre dimensioner, hvarigenom uppstå
kubiska, rutiga paket, liknande kaffebalar. Man har
skilt mellan hvit, gul och orangefårgad sarcina. Alla
dessa arter finnas i luften och komma derifrån in
i organismen. Längst känd är den form, som ofta
träffas i kräkningar vid kronisk magkatarr och
magutvidgning och som kallas S. ventriculi. Den
förekommer äfven, ehuru mindre ofta, i tarmarna,
i var, i urin och i lungorna vid lungbrand.
F. B.
Sarcocolla (af Grek. sarx, kött, och kolla,
lim), farmak., köttlim, kallas ett gummiharts,
som anses lemnas af några till växtslägtet Penaea
hörande arter. Det förekommer i mindre eller större
korn, med en färg, som vexlar mellan hvitgul och
rödgulaktig, samt ofta förorenadt af grus. Kornen
sammanbakas lätt till större klumpar. Lukt saknas,
men smaken är sötaktigt bitter och något skarp. Ur
detta lim har man framställt en egen beståndsdel,
sarkokollin, som icke påträffats i något annat ämne
och som har den egenskapen att bilda oxalsyra,
när det behandlas med salpetersyra. De arabiske
läkarna ansågo detta gummiharts vara synnerligen
sårläkande, såsom namnet antyder. Det ingår i
några äldre plåsterformler, men är numera ur bruk.
O. T. S.
Sarcoptes. Se Skabb.
Sarcorhamphus, zool. Se Kamgamarna.
Sardanapalos (Lat. -us) var, enligt grekiska
historieskrifvare, namnet på den siste konungen i
Assyrien. Den grekiske historieskrifvaren Ktesias,
som har sin berättelse ur persiska källor, omtalar
honom som en lastbar vällusting, hvilken omkr. 888
f. Kr., efter att i Ninive under flere år hafva
belägrats af sina upproriske ståthållare Arbaces
i Medien och Belesys i Babylon, förtviflad satte
eld på sitt palats, när en öfversvämning af floden
Tigris förstörde befästningarna. Namnet S. fins ej
i kilskrifterna, hvilka deremot upptaga åtskilliga
liknande namn. Den verklige siste konungen i Assyrien
hette Assur-edil-ili och lär hafva bränt sig år 606
f. Kr., vid Ninives eröfring. Berättelsen om S. har
behandlats af Byron, i hans berömda sorgspel med
samma namn.
Sardell, zool. Se Sardin.
Sardes (Grek. Sardeis), den berömda hufvudstaden i
det forna konungariket Lydien, på en
fruktbar slätt vid floden Paktolos och på norra
sluttningen af berget Tmolos. Staden, som varit
residens för Kresus och för persiska satraper,
härjades 500 f. Kr. af jonierna och 215 af Antiochos
den store samt anses hafva förstörts i grund af Timur
1402. Några ruiner finnas i den nuvarande byn Sart.
Sardin (Fr. sardine, Grek. sardine), sardell l.
pilchard, Clupea pilchardus, zool., en till slägtet
Clupea, fam. Clupeideae, ordn. Physostomi (blåsmunnar)
hörande fisk, som skiljer sig från sillen förnämligast
derigenom att gällocket är försedt med strålformigt
ställda strimmor samt genom saknaden af tänder å
gommen. Den förekommer i Medelhafvet och vid Europas
vestkust, dock sällsynt vid Skandinaviens. För
sydvestra Europas kuster har sardinfångsten
nästan samma betydelse som sillfångsten för
Nordens. Ensamt Frankrike lär årligen exportera mer
än 10 mill. blecklådor med i olja inkokta sardiner.
L-e.
1. Sardinien (Ital. Sardegna, Fr. Sardaigne), ö i
Medelhafvet, näst Sicilien Medelhafvets största
ö, tillhörig Italien, är belägen mellan 38° 54’
och 41° 16’ n. br. samt 8° 4’ och 9° 50’ ö. lgd
fr. Greenw. Från Corsica skiljes S. genom det 15
km. breda Bonifacio-sundet. Längden är 277 km.,
bredden 111 km. och ytinnehållet 24,342 qvkm. Ön är
till största delen bergig; vid norra änden framträda
söndersplittrade berg, tillhörande samma grupp som
de korsikanska bergen, nämligen den tertiära
kalkstensformationen. Öns östra hälft upptages af
höga granitberg. De högsta punkterna äro Brunca (1,918
m.) och Gennargentu (1,865 m.). Bergen stupa brant vid
den östra kusten, som är fattig på vikar och naturliga
hamnar. Vester om dessa granitberg ligger ett tertiärt
bergland, från hvilket den 1,050 m. höga, numera
slocknade vulkanen Monte Ferru höjer sig, sträckande
sig ända till öns vestra kust och med byn Lussargin
belägen i sin krater. Söder om denna vulkan ligger
en annan, Arci, och norr om den höja sig flere små
trachytiska vulkanberg. Den sydvestra bergiga delen,
hvars toppar äfven uppnå mer än 1,000 m. höjd (Monte
Linas 1,242 m.), är genom en lågslätt, den för sin
fruktbarhet ryktbara Campidano, skild från de öfriga
bergssystemen. Äfvenså är S:s nordvestligaste udde
fylld af en enstaka bergsgrupp, La Nurra. Nordöstra
kusten är mycket söndersplittrad af de små vikarna
Terranova, Congianus och Arsachena; på östra kusten
märkes endast den föga djupt inskärande Orosei- eller
Dorgali-viken; i s. v. och s. inskjuta Palmas- och
Cagliari-vikarna. Bland märkliga öar vid Sardiniens
kuster må nämnas: Sant’ Antioco, San-Pietro,
Asinara, Madalena och Caprera. Floder förekomma i
stort antal, men de flesta uttorka om sommaren, och
ingen är segelbar. Den största är Tirso (de gamles
Thyrsus), som faller ut vid Oristano. I det inre af
landet, såväl som vid kusterna, finnas saltsjöar,
hvilka lemna ganska betydande qvantiteter salt
till export. Mineralkällor förekomma i stor mängd;
de mest betydande äro Sardana och Fordigianus;
den mest besökta är Vendutti. Klimatet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
