Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Saphena ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
är hett och i allmänhet osundt, synnerligast under
Juli till November, då ön hemsökes af malarian, der
kallad »intemperie». Jordmånen är mycket fruktbar,
men åkerbruket jämförelsevis föga utveckladt; säd,
skidfrukter, fikon och flere andra sydfrukter
odlas. Dvärgpalmen, lagern och mastixträdet
växa vildt. Vinodlingen är mycket utbredd och
lemnar årligen 1/2 mill. hektoliter. Dessutom
odlas bl. a. sockerrör, indigo, tobak och
bomull. Stora skogar upptaga ungefär 20 proc. af
arealen. Boskapsskötseln är betydlig; får,
getter, nötboskap, svin och åsnor finnas i mängd. I
skogarna lefva hjortar, vildsvin och mufloner (vilda
får). Egendomliga för ön äro det enhofvade svinet,
den sardiniske hunden, muflonen m. fl. Biodlingen
lemnar förträfflig honing, som utföres. Korallfisket
är gifvande. Bergen äro rika på mineralier,
i synnerhet bly, men äfven silfver, jernmalm,
antimon, mangan och brunkol finnas. Industrien är
högst obetydlig; fabriker finnas ej alls. Handeln
står, till följd af de dåliga kommunikationerna,
på en låg ståndpunkt. De förnämsta exportartiklarna
äro: blyglans, bly, jernmalm, salt, ost, vin, hudar,
boskap, thonfiskar, hvete och korn. Importartiklar
äro kolonialvaror, bomulls- och ullvaror, stenkol
m. m. Regelbunden ångbåtsförbindelse underhålles
med flere städer i Italien och på Sicilien samt med
Tunis. Tre jernbanor finnas, med en sammanlagd längd
af 410 km. – Befolkningen uppgick år 1885 till ett
antal af 711,518 personer, hvilka bekänna sig till den
romersk-katolska läran. Sardinarna äro af italiensk
härkomst, något uppblandade med spaniorer och andra
folkslag, samt tala en italiensk dialekt, som liknar
spanskan och som bevarat flere latinska ord och
former. De äro i allmänhet af medelstorlek, välväxta,
allvarliga, värdiga, modiga och gästfria. Liksom
korsikanarna äro de äfven hämdgiriga, men i
motsats mot dessa äro de arbetsamma, lifliga och
uppfinningsrika. De visa stor fallenhet för poesi och
talang att improvisera. Blodshämden är ännu ej fullt
utrotad. Sardinaren har få behof. Folkbildningen står
på en mycket låg ståndpunkt; år 1872 kunde nära 90
proc. af befolkningen hvarken läsa eller skrifva. –
S. indelas i administrativt hänseende i 2 provinser:
Cagliari och Sassari, af hvilka den förstnämnda
indelas i 4, den sistnämnda i 5 distrikt.
Historia. Sardinien var ursprungligen bebodt i söder
af med fenicier uppblandade libyska stammar samt af
balearer och sarder, ett folk af iberisk härkomst,
och i norr af ligurer. Tidigt uppstodo pelasgiska
kolonier, och omkr. 500 f. Kr. anlades af kartager
städerna Caralis (Cagliari) och Sulci på öns södra
kust. Efter första puniska kriget eröfrades S. af
romarna och förenades 238 med Corsica till en romersk
provins. Ymnig sädestillgång och rikt bergsbruk gjorde
ön till en vigtig besittning. År 40 f. Kr. intogs
S. af frigifna slafvar, men återeröfrades af
Augustus och användes af de följande kejsarna
som förvisningsort. I 5:te årh. blef det ett byte
för vandalerna, och efter vandalrikets fall (534)
blef det af bysantinske kejsaren införlifvadt med
prefekturen Afrika.
För att erhålla skydd mot morer och sarasener
ställde sig sardinarna 820 under kejsar Ludvig den
frommes öfverherrskap, men blefvo likväl af de förra
fullkomligt underkufvade i slutet af 9:de årh. I
11:te årh. är Sardiniens historia uppfylld af blodiga
strider mellan sarasener och pisaner, som båda hårdt
förtryckte befolkningen. Först 1164 afbröts denna
kamp, i det att en sardinare, domaren Bariso (Boruson)
lyckades tillvälla sig makten och af kejsar Fredrik
I blifva erkänd som konung. S. förlänades derefter
af Fredrik II åt sonen Enzio, men föll, sedan denne
tillfångatagits af bolognesarna, i pisanernas händer
och gafs jämte Corsica 1325 af påfven Bonifacius VIII
som län åt Jakob II af Aragonien. Styrdt af spanska
vice-konungar, lydde det under spanska kronan,
tills det eröfrades af engelsmännen 1708. Genom
freden i Utrecht 1713 afträddes det till Österrike,
men denna stat öfverlemnade det 1720 till Savojen
i utbyte mot Sicilien. Det bildade från denna tid
tillika med Savojen och Piemont konungariket Sardinien
(se följ. art.).
2. Sardinien, italienskt konungarike 1720–1861,
omfattade hertigdömet Savojen, furstendömet
Piemont, hertigdömena Aosta och Monferrato,
hertigdömet Genua och ön Sardinien med en areal af
75,311 qvkm. Konungarikets, bildades af den dynasti,
hvars medlemmar redan i 11:te årh. innehade grefskapet
Savojen, som med Piemont och Nizza 1416 förenades till
ett hertigdöme Savojen af grefve Amadeus VIII. Ehuru
den lilla staten hårdt ansattes under Frankrikes och
Spaniens italienska krig, lyckades den icke blott
bibehålla sitt område, utan äfven förstora det. Af
mycken vigt var den landutvidgning, som den erhöll i
spanska arfföljdskriget, då hertig Viktor Amadeus
II (1675–1730) fick af Österrike genom fördraget
i Turin 1703 Monferrato och områden af hertigdömet
Milano samt genom freden i Utrecht 1713 Sicilien
jämte konungatiteln. Det sistnämnda området måste
hertigen dock redan 1720 utbyta till Österrike mot
ön Sardinien. Från denna tid buro huset S:s samtliga
besittningar titeln konungariket Sardinien. Viktor
Amadeus II abdikerade 1730 till förmån för sin son
Karl Emanuel, men återtog tronafsägelsen följande år
och blef med anledning af ett upprorsförsök satt i
fängelse, i hvilket han dog 1732. Hans efterträdare
Karl Emanuel I (1730–73) ökade sitt område, i det
han som Frankrikes och Spaniens bundsförvandt mot
Österrike erhöll de milanesiska distrikten Tortona och
Novara 1735 samt som Österrikes bundsförvandt fick
sig i freden i Aachen 1748 tillförsäkradt Anghiera,
Vigevano och en del af furstendömet Pavia. För landets
inre utveckling sörjde han nitiskt; han utfärdade en
lagbok (»Corpus carolinum» 1770) och häfdade med kraft
statens sjelfständighet gent emot påfven. Hans son,
Viktor Amadeus III (1773–96), som ingått i den första
koalitionen mot Frankrike, måste afträda Savojen och
Nizza 1796, och 1798 blef dåvarande konungen Karl
Emanuel II (1796–1802) tvungen att till franska
direktoriet utrymma alla sina besittningar på
fastlandet, hvarpå han drog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
