Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sardona-gruppen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sig tillbaka till ön Sardinien. Der måste
äfven efterträdaren, Viktor Emanuel I (1802–21),
qvarstanna, tills det napoleonska väldet fallit,
1814. Genom Wien-kongressen erhöll det återupprättade
konungariket S. hertigdömet Genua och suveränitet
öfver furstendömet Monaco. Den starkt reaktionära
och klerikala anda, som rådde i styrelsen,
framkallade en revolution, 1821. Man fordrade en
konstitution i öfverensstämmelse med den spanska
af 1812 och sammankallandet af en junta. Skrämd
häraf, nedlade Viktor Emanuel kronan 1821, till
förmån för sin broder Karl Felix. Denne upphäfde
under österrikiska truppers skydd de frisinnade
åtgärder, som vidtagits af den under hans frånvaro
tillförordnade regenten, prins Karl Albert, och
regerade i strängt absolutistisk anda. Vid hans
död 1831 utslocknade huset Savojens hufvudlinie,
och kronan öfvergick till Karl Albert (1831–49) af
grenen Savojen-Carignan. Denne tycktes i början
hafva afsvurit sina liberala tänkesätt och
vilja fullfölja en reaktionär och mot Österrike
välvillig politik. Snart anslöt han sig dock till
det nationella partiet, utfärdade 1847 förordningar
om polisens och rättegångsväsendets reformerande och
om tryckfrihetslagens mildrande samt gaf sitt land
d. 4 Mars 1848 en konstitutionel författning. Den
nya konstitutionella ministèren under grefve Balbo
utlofvade derjämte en liberal vallag, allmän amnesti
och sammankallandet af ett parlament. Öfver hela
Italien helsades dessa åtgärder med jubel, och Karl
Albert, »Italiens svärd», ställde sig, förmådd af
den lockande utsigten till Italiens konungakrona,
i spetsen för den resning mot Österrike, hvilken
utbröt i Milano. Den 24 Mars s. å. ryckte han
in i Lombardiet, men blef i grund slagen vid
Gustozza d. 25 Juli och måste ingå stilleståndet
i Vigevano. Detta framkallade emellertid den
häftigaste opposition och, gifvande vika för «den
allmänna påtryckningen, förklarade konungen å nyo
krig d. 12 Mars 1849. Det korta fälttåget afgjordes
genom striden vid Novara d. 23 Mars, i hvilken den
sardinska hären blef fullständigt upprifven. Konungen
afsade sig genast kronan till förmån för sin son,
och fred slöts utan förlust af land. Den nye konungen,
Viktor Emanuel II, gjorde till sin uppgift att, trots
Österrikes maktspråk och den tilltagande reaktionen,
oaflåtligt främja Sardiniens konstitutionella
utveckling. Deri understöddes han kraftigt af Cavour,
hvilken från 1850 till 1859 nästan oafbrutet var den
ledande viljan i ministèren. Under denna tid upphäfdes
de flesta kloster äfvensom privilegierna rörande
presterskapets särskilda domsrätt, religionsfrihet
infördes, folkundervisningen förbättrades, lagar för
åkerbruk, handel och industri utfärdades m. m. I den
yttre politiken bibehöll S. sin ställning som det
eniga Italiens förkämpe, och genom sitt deltagande
i Krimkriget (1855–56) vann det i Europa erkännande
som en krigsduglig makt. Den diplomatiska brytning,
som länge förberedts mellan Österrike och Sardinien,
inträdde 1857, och sedan regeringen i Turin 1858
slutit förbund med kejsar Napoleon, kunde den öppet
uttala sitt program, »ett enigt Italien ända
till Adriatiska hafvet». Den 29 April 1859 gick
österrikiska hären öfver Sardiniens gräns, d. 4
Juni besegrades den vid Magenta, d. 24 Juni vid
Solferino. I preliminärfreden i Villafranca d. 11
Juli, stadfäst i Zürich d. 10 Nov., måste Viktor
Emanuel nöja sig med Lombardiet, men sedan han genom
att afträda Savojen och Nizza till Frankrike försäkrat
sig om Napoleons neutralitet, kunde han emottaga det
anbud till förening, som gjordes honom af Parmas,
Modenas och Toscanas nationalförsamlingar. De båda
förstnämnda jämte Romagna införlifvades med Sardinien
under namn af Emilien d. 18 Mars 1860, Toscana d. 20
Mars s. å. Sedan bourbonerna, genom Garibaldis tåg,
fördrifvits från konungariket Bägge Sicilierna,
förklarades d. 20 Dec. 1860 Markerna, Umbrien,
Neapel och Sicilien utgöra delar af konungariket
Italien. Ett italienskt parlament sammanträdde
i Turin, och Viktor Emanuel antog d. 17 Mars 1861
titeln konung af Italien. Sedan dess har S. utgjort
en del af konungariket Italien.
Sardona-gruppen kallas den ö. om Panixpasset belägna
delen af Glarneralperna. Gruppens kärna utgöres af
Sardona-glacieren, på gränsen mellan de schweiziska
kantonerna Grisons, Glarus och S:t Gallen. De högsta
topparna äro Piz Segnes (3,102 m.) och Saurenstock
(3,054 m.). I ö. uppnår Ringelspitz en höjd af
3,249 m.
Sardoniskt leende l. sardoniskt skratt. Se Risus
sardonius.
Sardonyx, miner., kallas den varietet af onyx (se
d. o.), der den hvita och svarta färgen omvexlar
med brunröd karneol, som benämnes sarder.
Ant. Sj.
Sardou, Victorien, fransk dramaturg, föddes d. 7
Sept. 1831 i Paris. Efter att hafva idkat medicinska
och historiska studier samt för existensens skull
meddelat enskild undervisning slog han sig 1860 på
dramatiskt författareskap, dertill uppmuntrad af
skådespelerskan Déjazet, hvilken ej allenast ställde
sin teater till hans förfogande, utan äfven spelade
hufvudrollerna i hans första teaterstycken. Redan före
sin bekantskap med denna qvinna hade han dock uppträdt
med ett dramatiskt arbete, Taverne des étudiants
(1854), hvarmed han afgjordt misslyckades. Hans
rykte grundlades genom Monsieur Garat (1860) och
Les prés Saint-Gervais (s. å.), hvilka uppfördes på
Déjazets teater. Derefter skref han, mest för Gymnase
och Vaudeville, en mängd komedier och skådespel,
af hvilka de flesta hade en glänsande framgång
öfverallt i Europa: Les pattes de mouche (1860,
»En papperslapp»), Piccolino (1861), Nos intimes
(s. å., »Många vänner, lite vänskap»), Les femmes
fortes (s. å.), Les ganaches (1862), La papillone
(s. å., »Fjärilsfebern»), Les diables noirs (1863),
Don Quichotte (1864), Les pommes du voisin (s. å.),
Les vieux garçons (1865), La famille Benoîton (s. å.,
»Familjen Benoiton»), Nos bons villageois (1866,
»Våra hyggliga landtbor»), Maison neuve (s. å., »Ny
firma»), Séraphine (1868), Patrie (1869, »Allt för
fosterlandet»), L’oncle Sam (1873, »Onkel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
