Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sats ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
trefaldig, på hvardera sidan försedd med ett bihang. Då
ringen sedermera försvann, antog han, att denna
observation varit en synvilla. Men andra gjorde på
nytt samma iakttagelse, och under nära ett halft
århundrade iakttogs och aftecknades derefter
S. med sina från tid till annan vexlande, stundom
försvinnande utsprång, utan att man lyckades upptäcka
förhållandets verkliga natur (man har från denna tid
benämningen »ansae» eller handtag på de utspringande
delarna af ringen), tills Huygens 1659 upptäckte
hvad man nu vid första ögonkastet ser, att planeten är
omgifven af en ring. Ball märkte 1665, att denna ring
var delad i tvänne, och slutligen fann Bond innanför
dessa en tredje mörkare ring. Tid efter annan har
man trott sig finna nya delningar i ringen. Dessa
observationer äro dock osäkra. Ringsystemet ligger
något excentriskt i förhållande till S:s medelpunkt
och är, som man kan se af planetens skugga på ringen,
ej till formen fullt regelbundet. På senare tider har
man trott sig finna, att den inre ringen utbreder sig
och närmar sig planeten mer och mer. Med afseende
på konsistensen uppvisade redan Laplace, att ringarna
icke kunna vara fasta, i det visserligen en fast ring
kan befinna sig i jämnvigt omkring en klotformig
kropp, men då på ett sådant sätt att minsta störande
inverkan, t. ex. i vårt fall af en af månarna,
skulle rubba jämnvigten, så att ringen slutligen
måste störta ned på planeten. På grund häraf och
med anledning af de förändringar, som tyckas hafva
försiggått hos ringarna, uppkom den af Peirce och
Bond företrädda åsigten att de äro flytande. Gent
häremot uppställde Maxwell år 1856 det numera mest
gängse antagandet att ringarna utgöras af ett moln af
små satelliter, en bildning jämförlig med den grupp
af småplaneter, som kretsa kring solen mellan Mars
och Jupiter.
Utanför ringsystemet röra sig kring S. i nära
cirkelformiga banor 8 månar, Mimas, Euceladus,
Tethys, Dione, Rhea, Titan, Hyperion och Japetus. Af
dessa upptäcktes den ljusstarkaste, Titan, af Huygens
1655. Sist upptäcktes Hyperion, som är den svagaste,
af Bond 1848. Med Japetus eger det egendomliga
förhållandet rum att den vexlar i ljusstyrka,
så att den i en viss del af sin bana är lika klar
som Titan, men i den andra blir nästan lika svag som
Hyperion. Man har sökt förklara denna egendomlighet
genom att antaga, att denna satellit under sin
rotation ständigt vänder samma sida åt S., samt att
dess ena hälft är ljus och den andra intensivt mörk.
K. B.
Satyrdrama, satyrskådespel, satyrspel, kallas ett
för forntidens greker egendomligt slag af dramatiska
stycken, i hvilka kören utgjordes af de till Dionysos’
följe hörande satyrerna. Detta slags drama, hvilket
merendels uppfördes som ett efterspel till tragedien
(t. ex. efter en trilogi), öfverensstämde med
tragedien i afseende på ämne samt skilde sig från
densamma derigenom att det hade en burlesk karakter,
åsyftande att befria åskådaren från den tryckta
stämning, som tragedien åstadkommit.
Satyrdramat anses hafva till ett särskildt
dramatiskt diktslag utbildats af Pratinas, men
nådde sin högsta utveckling genom Aischylos. Ehuru
en rik satyrdramatisk literatur uppstod i Grekland,
företrädesvis i Attika, ega vi numera i behåll ej
mer än ett enda fullständigt satyrdrama, nämligen
»Kyklops» af Evripides; af några andra finnas endast
obetydliga fragment. Dessa fragment äro samlade
och utgifna af Friebel, »Graecorum satyrographorum
fragmenta» (1837), och Nauck, »Tragicorum graecorum
fragmenta» (1856). Jfr Wieseler, »Das satyrspiel»
(1847).
Satyre ménippée [satir], ryktbar fransk samling af
politiska satirer från slutet af 16:de årh. Dessa
satirer, dels på vers, dels på prosa, efter mönster
af den grekiske författaren Menippos, voro riktade
mot de katolske Guisernas anhängare, ligan, och deras
bundsförvandt, Filip II i Spanien. Af författarna,
Gillot, Pithou, Chrestien, Rapin och Passerat,
voro de två förste framstående ämbetsmän och ifriga
anhängare af konung Henrik af Navarra, den tredje
dennes f. d. lärare. Verket i sin helhet (utg. 1593
och oftare) utmärker sig för bitande qvickhet och
varm fosterlandskärlek.
Satyrer, Grek. mytol., underordnade
naturgudomligheter, hörande till Dionysos’ följe
och liksom han representerande det yppigt svällande
naturlifvet, men inom en lägre, rent sinlig sfer, på
gränsen till det djuriska. I en satyrs gestalt ingå
derför åtskilliga djuriska element, såsom spetsiga
bocköron, kort, ruggigt hår, trubbig, uppåtböjd näsa,
liknande bockens, en liten svans, stundom äfven
bockben och horn. Satyrerna skildras som obenägna
för allt nyttigt arbete, fega i farans stund,
begifna på dans, musik och alla slags skalkaktiga
upptåg samt lystna efter vin och qvinnor. Sitt
egentliga tillhåll hafva de i skogarna och bland
bergen, der de jaga eller valla hjordar, ofta äfven
svärma omkring med nymferna eller lura på dessa. Hos
Homeros nämnas satyrerna ej. Inom grekernas dramatiska
konst spela de en vigtig rol såsom hufvudelement
i det efter dem uppkallade satyrdramat. Grekernas
bildande konst skapade en idealiserad satyrgestalt,
hos hvilken endast öronens tillspetsade form påminner
om bocknaturen, hvarjämte de yppigt svällande läpparna
och den skalkaktiga minen antyda satyrlynnet. Till
denna klass hör den berömda, ungdomligt sköna
satyren i Roms Capitolinska museum, hvilken med en
sorgfritt drömmande min står lutad mot en trädstam.
A. M. A.
Satyriasis, Grek., sjukligt stegrad könsdrift hos
mannen, motsvarande nymfomanien hos qvinnan.
Satyrskådespel l. satyrspel. Se Satyrdrama.
Sau. Se Save.
Sauakin l. Sawakin (skrifves oriktigt Suakin),
stad i Nubien, vid en vik af Röda hafvet och delvis
på en ö i densamma. Innevånarna, omkr. 12,000, äro
hufvudsakligen bischari, hadendoa och araber. S. är Afrikas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
