Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sats ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vigtigaste hamn vid Röda hafvet. Den på ön liggande
stadsdelen, den egentliga staden, har flere stora
byggnader, ämbetslokaler och varumagasin. De på
fastlandet belägna qvarteren, kallade Djef, utgöras
deremot hufvudsakligen af tältartade hyddor och bebos
af bischari. En liflig handel drifves med elfenben,
gummi, sesam, senna och bomull. För karavanerna
till Berber och Kassala är S. utgångspunkt. Med Sues
eger det regelbunden ångbåtsförbindelse. Slafhandel,
ehuru strängt förbjuden, drifves ännu i smyg. Af
industriella alster förekomma läder- och
silfverarbeten. S., som 1865 jämte kringliggande
ofruktbara område af turkarna afträddes till Egypten,
var redan under den tidigaste medeltiden en icke
obetydlig handelsplats. Under mahdins uppror, 1881–85,
besattes det af engelska trupper, som 1886 utbyttes
mot egyptiska. Staden bildar numera med sin omnejd
ett särskildt administrativt område, styrdt af en
s. k. muhafis.
Sauda, indisk skald under början af detta
århundrade. Se Hindi, sp. 1253.
Saude (Sövde), allmänt ortnamn i Norge. I Telemarken
finnes ett pastorat med detta namn, och i Ryfylke vid
slutet af Sands- eller Saude-fjorden ligger en socken
Saude, som är en mycket besökt sommar vistelseort.
Y. N.
Sauer (Fr. Sure), biflod till Mosel, upprinner på
Ardennerna, i belgiska prov. Luxemburg och flyter
i sydöstlig riktning genom storhertigdömet
Luxemburg, hvars gräns mot Rhenprovinsen den bildar från
Wallendorf. Den upptager bl. a. Alzette fr. h., Our
och Prüm fr. v. samt mynnar ut i Mosel, från v. S. är
segelbar under en sträcka af 59 km.
Sauerland, egentl. Süderland, den emellan
Sieg och Ruhr belägna södra delen af landskapet
Westfalen. Areal 5,430 qvkm. Landet är nästan helt och
hållet uppfyldt af »das sauerländische gebirge»,
en högslätt, hvilken med sina bergförgreningar
sträcker sig in i regeringsområdena Köln och
Düsseldorf. Betydande lager af jernmalm, blyerts,
svafvelkis och i synnerhet af stenkol förekomma
inom området.
Saul, Kis’ son, af Benjamins stam, Israels förste
konung, lefde i förra hälften af 11:te årh. f. Kr. Af
Samuel (se d. o.) och mot dennes vilja blef han på
folkets begäran smord till konung, men han måste
dela sin makt med den mäktige presthöfdingen och
synes till en början endast varit folkets anförare
i krig. Hufvudet högre än allt folket, inverkade
han på krigarna dock ej allenast genom sitt yttre,
utan ock genom hela tjuskraften af en storslagen
personlighet. Det visade sig snart, att Israels
folk fått en man i spetsen för sig, som förstod att
hålla de påträngande grannfolken på vederbörligt
afstånd. Filistéerna, de dittills aldrig helt
öfvervunne arffienderna, blefvo i grund slagna; ammoniter
och moabiter, edomiter och amalekiter fingo hvar
efter annan känna tyngden af Sauls väldiga arm. Men
förhållandet till Samuel vardt allt kyligare och
öfvergick till fullkomlig brytning, då Saul efter
en seger öfver amalekiterna icke förfor med öflig
stränghet vid utförandet af de sedvanliga
blodsdomarna öfver de besegrade. Samuel förklarade nu Saul
ovärdig att vidare herska och uppställde i hemlighet
en motkonung i den unge David, Isais son, af Juda
stam. Det dröjde dock länge, innan David öppet trädde
upp som Sauls medtäflare. Till en början kämpade han
under honom mot filistéerna samt vann derunder stort
hjelterykte, särskildt genom envigskampen med kämpen
Goliat. Han förmäldes nu med en af Sauls döttrar, vid
namn Michal, blef förtrogen vän med dennes ridderlige
son Jonatan, stod äfven högt i gunst hos Saul sjelf
och skingrade ofta genom sitt konstfulla harpospel
konungens svårmod. Omsider började dock Sauls
misstänksamhet väckas. David, som fruktade för sitt
lif, flydde till filistéerna. Saul, hvars mjeltsjuka
lynne alltmera fördystrades, fläckade sin hjelteära
genom dåd af vild grymhet. Allt detta försonades
dock genom hans tragiska slut. Omgifven af en liten,
men trogen skara, kämpade han på Gilboas berg en
sista strid mot en öfvermäktig filisteisk här; och då
Jonatan och två andra af hans söner dött hjeltedöden
vid faderns sida, kastade sig denne, svårt sårad, på
sitt svärd, för att icke lefvande falla i segrarnas
våld. Först David vardt det omsider förunnadt att
fullfölja hans verk och bräcka filistéernas makt. Men
innan dess måste han utkämpa en lång och hård kamp
mot Sauls öfverlefvande son Isboset och de stammar,
som slutit sig till honom. Denne blef väl slutligen
mördad och David utan vidare motstånd hyllad som
konung; men han tyckes dock icke hafva känt sig fullt
säker på sin tron, förr än hela Sauls hus ändtligen
blifvit utrotadt. E. Sn.
Saulcy [sålsi], Louis Félicien Joseph Caignart de,
fransk arkeolog, numismatiker och orientalist,
f. 1807, var först löjtnant i artilleriet, blef 1838
professor i mekanik vid krigsskolan, men kallades
kort derefter till konservator vid artillerimuseet
i Paris. 1842 blef han medlem af Académie des
inscriptions och 1860 senator. Död 1880. Redan som
löjtnant erhöll S. nämnda akademis pris för sin Essai
de classification des suites monétaires byzantines
(1836). Hans öfriga arbeten afhandla spanska och
lothringska mynt, franska mynt från Frans I:s tid,
keltiberiska, feniciska och egyptiska inskrifter,
mediska och assyriska kilskrifter, Jerusalems
topografi m. m. Nämnas må: Voyage autour de la Mer
morte (1852–54), Études de la numismatique judaique
(1857), Voyage en Terre-Sainte (1865), Les derniers
jours de Jerusalem (1866), Histoire d’Hérode, roi des
juifs (1867) och Les monnaies datées des séleucides
(1872).
Saulo, fjäll på Kölen, i Qvickjocks socken, Lule
fögderi, Norrbottens län. 1,698 m. högt.
Saulus. Se Paulus.
Saumaise [såmäs], Claude de, berömd lärd. Se
Salmasius.
Saumarez [så’mares], James Saumarez, lord S.,
engelsk amiral, född på Guernsey 1757, bidrog som
fartygsbefälhafvare väsentligt till Rodneys seger
öfver den franske amiralen De Grasse (1782) och till
fransmännens nederlag vid L’Orient (1795). Efter att
med utmärkelse hafva deltagit i Medelhafsexpeditionen 1798
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
