Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Saumur ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kantonerna Valais och Genève samt Genèvesjön
och dep. Ain. Areal 4,315 qvkm. 275,018
innev. (1886). Departementet, som genomflytes
af vattendragen Dranse och Arve, delas i 4
arrondissement: Annecy, Bonneville, S:t Julien och
Thonon. Hufvudstad är Annecy.
Savoir faire [savåar fär], Fr., förmåga att skicka
sig, förmåga att handla efter omständigheterna.
Savoir vivre [sa’våar vi’vör], Fr., lefnadsvett,
belefvenhet.
Savojard, innevånare i Savojen (se d. o.).
Savojen (Savoyen, Fr. Savoie, Ital. Savoja,
Med. Lat. Sabaudia). 1. Ett förr till konungariket
Sardinien, sedan 1860 till Frankrike hörande
landskap, som äfven till nationaliteten rätteligen är
franskt. Från det egentliga Italien skiljes det genom
Alperna, som der i Montblanc nå sin största höjd och
genom Mont-Cenis-tunneln lemnat rum för den första
jernvägsförbindelse mellan Italien och det nordligare
Europa. På franska sidan begränsas det af Dauphiné och
Bourgogrie (hvarifrån det skiljes genom Rhônefloden),
på den schweiziska stöter det intill kantonen
Genève, sjön af samma namn och kantonen Valais. Till sin
natur är S. ett fullständigt bergland, hvars många
små strömmar samlas till Genève-sjön och Rhône, men
det är ej på långt när så rikt på naturskönheter
som grannlandet Schweiz och derför äfven föga
besökt af främlingar. Till klimat och naturalster
är landet deremot ett fullständigt motstycke till
Schweiz. Väl försedt med skogar och betesmarker,
äro dock dess åkerbruk och vinodling föga gifvande,
och den magra, stenbundna jorden behöfver en långt
bättre skötsel än som nu bestås den, för att gifva
tillräcklig näring åt befolkningen. På en ytvidd,
som officielt uppskattas till 10,075 qvkm., uppgick
folkmängden efter 1886 års folkräkning till 542,446
personer. Till större delen småväxta, mörklagda och
kortskalliga, torde savojarderna böra räknas bland
afkomlingarna af Europas urbefolkning och hafva i
det hela hållit sig tämligen oblandade, ehuru efter
hvarandra kelter, romare, folkvandringens germaner
och under medeltiden till och med ett antal kristnade
sarasener satte sig ned i deras land. Sträfsamma och
vana vid umbäranden, såsom alla bergfolk, utvandra de,
liksom våra dalkarlar, i talrika skaror för att söka
arbetsförtjenst, alltid likväl i hopp att en dag
med sina små besparingar kunna återvända till den
med all sin fattigdom högt älskade hembygden. Ofta
träffas dessa savojarder i Lyon och Paris, bland
hvars idogaste arbetare de räknas. De bildades
språk är franska; det lägre folket talar ett med
den sydfranska provençalskan närslägtadt mål. De
fleste äro ifriga katoliker; dock finnes äfven ett
mindre antal reformerta, afkomlingar af de gamle
valdenserna. Under franskt välde är landet deladt i
två departement, hvartdera med fyra arrondissement,
nämligen Savoie, med hufvudstaden Chambéry, de forne
savojardiske hertigarnas säte, och Haute-Savoie,
med hufvudstaden Annecy.
S. är stamlandet för den hertigliga ätt, hvilken i
våra dagar omsider samlat det befriade Italien kring
sin konungatron i det gamla Rom. Under den keltiska
tiden hörde det jämte Dauphiné till allobrogernas
fylke, mellan Alperna och Rhône, men blef år 122
f. Kr. eröfradt af romarna. Folkvandringen slet
det åter från romareväldet; vid år 447 kom det
under burgunderna, 534 under frankerna och 879
till konungariket Arelat, med hvilket det 1032
hemföll till det tysk-romerska riket. Bland de många
inbördes kifvande småvasaller, af hvilka det efter
medeltida feodalsed styrdes, fingo omsider grefvarna
af Maurienne, senare kallade grefvar af Savojen,
öfverhanden. Som deras stamfader nämnes en Beroald
l. Berthold, år 1016. Deras historia företer det
på denna tid vanliga skådespelet af stigande och
fallande, i det de å ena sidan väl förstå att höja
sin makt genom eröfringar, giftermål och landköp,
men å den andra upprepade gånger splittra den genom
arfsdelningar. Redan 1307 gjordes dock ett slut
härpå genom förstfödslorättens införande; och sedan
delningarna upphört, öka de efterhand sitt område
och fullfölja ihärdigt sina utvidgningsplaner, tills
de utom Savojen äfven råda öfver Piemont, Nizza och
vestra delen af Schweiz.
Amadeus VIII är ättens första mera betydande
personlighet. 1416 utnämndes han af kejsar
Sigismund till hertig af S., året innan samme kejsare
gjorde den förste Hohenzollern till kurfurste af
Brandenburg. Denne Amadeus nedlade 1434 regeringen och
lät 1439 välja sig till påfve, för att verka för den
katolska och grekiska kyrkans förening, men nedsteg
äfven från påfvestolen, då hans plan strandade. En
kritisk tid inträdde för det savojiska huset, då
vågorna af den verldshistoriska kampen om herraväldet
öfver Italien mellan den habsburg-österrikiska och
den franska stormakten slogo tillsammans öfver dess
lilla rike. Ur de svårigheter, som uppkommo, förstod
det dock med undransvärd slughet och skicklighet
att reda sig. Karl III (död 1553) var visserligen
på väg att förlora alla sina besittningar, men
hans son Emanuel Filibert (död 1580) samlade dem
åter med habsburgska husets hjelp, och från hans
dagar blef S. en af de mera betydande italienska
staterna. Gent emot Schweiz hade det emellertid
lidit betydande förluster. Reformationen hade fattat
fast fot i Genève och vann i det savojiska landet
framförallt understöd af valdensernas ättlingar. Trots
grymma förföljelser kunde dessa ej undertryckas, och
S. måste afstå från herraväldet öfver de nuvarande
kantonerna Genève, Valais och Pays de Vaud. En
ny betydande makttillökning vanns genom spanska
successionskriget, då Emanuel Filiberts sonsons
sonson, hertig Viktor Amadeus II, med den för hans
ätt egendomliga skickligheten förstod att draga fördel
af det habsburg-österrikiska husets strid med Ludvig
XIV om det spanska arfvet. Ur denna kamp utgick han
vid freden i Utrecht 1713 med ansenligt landförvärf;
landskapet Monferrato och delar af det milanesiska
området med fästningen Alessandria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
