- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 14. Ruff - Sockenstämma /
591-592

(1890) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Scaria ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

utnämndes han 1699 till generalmajor samt blef
s. å. landshöfding i Vesternorrlands län och Jämtland,
hvarjämte han upphöjdes i friherrligt stånd. Död
i Gefle 1702. S. ådagalade stor duglighet äfven i
fredens värf.

Schabbathai Zevi, judisk svärmare, f. 1626 i
Smyrna, uppträdde 1648 som messias, det är som
judarnas frälsare ifrån islams och kristendomens
välde. Förföljd af rabbinerna i Smyrna, tog han
till flykten och lefde länge i tillbakadragenhet
i Jerusalem. Men 1665 förkunnade han sig å nyo som
messias samt framkallade stor jäsning hos judarna
i såväl Europa som Asien. 1666 blef han häktad på
sultanens befallning, och för att rädda lifvet
öfvergick han till islam. Han dog 1677 i Belgrad; enligt
en uppgift blef han halshuggen, enligt en annan dog
han till följd af en sjukdom.

Schablon. Se Chablon.

Schack (Fr. échecs, Eng. chess, af Pers. sjah,
konung), ett slags spel med figurer på ett i rutor
indeladt fält, ett af de mest kända och mest omtyckta
spel, som någonsin funnits. Schackspelet föreställer
ett fältslag. Två lika starka krigshärar, föreställda
genom 16 ljusa och 16 mörka figurer, uppställas
midt emot hvarandra på en yta, som är delad i 64
qvadratiska rutor med omvexlande mörk och ljus
färg. Åtta af figurerna, de s. k. hufvudpjeserna,
ställas på hvar sin ruta i den närmast spelaren
befintliga rutraden, hvaremot de öfriga åtta,
de s. k. bönderna, ställas framför, i den andra
rutraden. Hufvudpjeserna äro: kungen, drottningen
(damen), tvänne löpare, tvänne springare och tvänne
torn. Kungen och drottningen befinna sig i midten
(drottningen på sin egen färg), med löpare, häst
och torn på sidan om sig, så att tornen stå på
hörnrutorna. Spelet utföres af tvänne personer,
som hafva hvartannat drag. Bestämda regler gälla
för det sätt, hvarpå hvarje särskild figur får
flyttas. Bönderna få röra sig ett steg rakt fram
(endast från sin ursprungliga plats kunna de
framflyttas två steg) och i sned riktning endast om
fiende befinner sig på närmaste sneda ruta och fienden
tages. Bönderna kunna aldrig flyttas tillbaka. Lyckas
en bonde nedkomma på en af brädets sista rutor,
får han omedelbart utbytas mot en hufvudpjes. Tornen
röra sig likaledes i rak linie, men öfver hur många
obesatta rutor som hälst, löparna deremot endast i
sned linie, på rutor af samma färg, men öfver hur
många obesatta rutor som hälst. Springarna hoppa i
hvarje drag ett steg fram och ett på sned, så att de
komma på ruta af annan färg än de lemnat. Drottningen
kan röra sig i både rak och sned linie, både som ett
torn och som en löpare, öfver hur många obesatta
rutor som hälst. Kungen rör sig på samma sätt som
drottningen, men endast ett steg i sänder, ej till
sådan plats, som hotas af fientlig figur. Pjeserna
få »taga» ur spelet fientliga figurer, som stå på den
ruta, dit de flyttas. Spelets utgång beror på hvilken
af de spelande, som först lyckas afstänga motspelarens
kung så, att motspelaren i sitt nästa drag ej kan
afvända ett angrepp på kungen. Den vinnande säges
göra »schack matt» (d. v. s. kungen död).

Schackspelet, som är ett särdeles tankepröfvande
sällskapsnöje, lär hafva blifvit uppfunnet i Indien
långt före vår tideräkning. Det indiska schackspelet,
tsjaturanga, skilde sig dock så till vida från det
nuvarande, att det utfördes af fyra spelare, som
hvardera disponerade en kung- och sju andra figurer,
att två och två spelare hörde tillsammans och att
det genom tärningkast bestämdes hvilken figur,
som skulle flyttas. Ur tsjaturanga utvecklade sig
det persisk-arabiska schackspelet, sjatrandsch,
som utfördes af två spelare. Från Indien öfverfördes
schackspelet äfven till Kina. Först genom araberna
kom det till Italien och Spanien, och först genom
korsfararna fick det allmän utbredning i Europa. Mot
slutet af 15:de årh. började man uppteckna resultaten
af studier öfver de mångfaldiga kombinationer, hvilka
spelet kunde föranleda. Sålunda uppstod vid den tiden
en rik schackliteratur, i Spanien representerad af
Lucena, Ruy Lopez m. fl., samt utvecklades vidare
i Italien genom Salvio, Carrera, Greco o. a. Sedan
schackspelet efter trettioåriga kriget och ända
till midten af 18:de årh. varit ur mod öfverallt i
Europa, kom det omkr. 1750 åter till heders genom
Philidor och Ercole del Rio, hvilka bildade hvar
sin skola i Frankrike och Italien. I början af 19:de
årh. trädde engelsmännen i förgrunden. 1841 grundade
H. Staunton en engelsk schacktidning, och 1851
öppnades i London den första stora internationella
schacktäflingen. I senare tid hafva tyskarna
såväl praktiskt inlagt de största förtjenster om
schackspelets utveckling som ock teoretiskt försökt
att gifva detta spel en vetenskaplig rang. Särskildt
har man i vår tid egnat stort intresse åt den
numera i otrolig grad uppdrifna konsten att
lösa s. k. schack-uppgifter l. schackproblem,
d. v. s. konsten att från en viss på förhand
bestämd spelställning göra matt i vissa bestämda
drag, med en viss pjes e. d. Den äldsta och bästa
nuvarande schacktidningen, »Deutsche schachzeitung»,
grundades 1846 af Bledow i Berlin och utgifves
numera i Leipzig. Facktidningar för schackspelare
utgifvas för öfrigt i Frankrike, England, Italien,
Ryssland, Holland och Nord-Amerika. På en mängd
orter hafva schackspelets idkare sammanslutit sig
i klubbar. Den tyska schackföreningen, grundad 1879,
omfattar bort emot hundra sådana klubbar. I Stockholm
bildades 1849 Stockholms äldre schacksällskap,
som egde bestånd till 1860. År 1866 bildades i
Stockholm ett nytt schacksällskap, hvilket ännu eger
bestånd. Den som schackspelare mest framstående bland
dess ledamöter har varit J. G. Schultz (d. 1869),
hvilken inlade stor förtjenst om detta spel. Äfven
i flere landsortsstäder, såsom Göteborg, Malmö,
Östersund, Upsala m. fl. hafva schacksällskap
bildats..

Det mest omfattande och grundliga verk
rörande schackspelets teori är författadt af
Bilguer: »Handbuch des schachspiels» (7:de
uppl. 1889–90). Historiskt har schackspelet bäst
och utförligast behandlats af A. van der Linde:
»Geschichte und literatur des schachspiels» (1874),
samt »Quellenstudien zur geschichte des schachspiels»
(1881). Mindre läroböcker hafva

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:38 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfan/0302.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free