- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 14. Ruff - Sockenstämma /
615-616

(1890) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Schauman ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Scheerer [sjer-], Theodor, tysk kemist och mineralog,
född 1813 i Berlin, var 1833–39 hyttmästare i Moduin
i Norge och blef 1848 professor vid bergsakademien
i Freiburg. Död 1875. Han verkställde flere
vigtiga kemisk-mineralogiska undersökningar samt
utgaf Lehrbuch der metallurgie (2 bd, 1846–53),
Löthrohrbuch (1851; 2:dra uppl. 1857), Der
paramorphismus
(1854) m. m.

Schefer, Leopold, tysk skald, f. 1784 i Muskau
i Oberlausitz, kom i ett vänskapligt förhållande
till furst Pückler-Muskau och var under några år
dennes general-fullmäktig, tillbragte derefter en
längre tid på resor och slog sig slutligen ned i
sin fädernestad, der han dog 1862. Han debuterade
anonymt med en samling Gedichte mit compositionen
(1811), hvilka allmänt ansågos hafva Pückler till
författare. Sedan egnade han sig åt den berättande
dikten samt utgaf: Novellen (5 bd, 1825–29),
Neue novellen (4 bd, 1831–35), Kleine romane (5 bd,
1837–39), Die göttliche komödie in Rom (1846), den
mot missionsväsendet riktade pikanta novellen Die
sibylle von Mantua
(1853) m. m., allt utmärkande sig
genom förträffliga naturskildringar, en djupgående
karaktersteckning samt ett ofta bisarrt humoristiskt
framställningssätt. Han utgaf dessutom åtskilliga
lyriska diktsamlingar, präglade af en starkt etisk
och religiös tendens, rika på enskilda skönheter, men
i det hela tämligen oklara: Laienbrevier (1834–35,
18:de uppl. 1884), Hausreden (1854, 4:de uppl. 1869)
m. fl. Hans förkärlek för Orienten och orientaliska
föreställningar framträder särskildt i de djupt och
rent kända, friskt sinliga diktverken Hafis in Hellas
(1853), Mahomets türkische himmelsbriefe (1840) och
andra af samma slag. Ett urval af hans arbeten utkom
1845 (12 bd, ny uppl. 1857). S. var äfven kompositör.

Scheffel (Fht. sceffil, Isl. skeppa), fordom tyskt
sädesmått (skäppa), af mycket olika storlek i olika
land och för olika sädesslag. 1872–84, då det
var tyskt riksmått, hade det en storlek af 50 l. I
några trakter af Nord-Tyskland var det ett fältmått
(skäppland).

Scheffel, Johan Henrik, porträttmålare, föddes i
Wismar d. 9 April 1690 af en slägt, som räknat flere
framstående medlemmar, och som införts på svenska
riddarhuset med hans broder Mårten Fredrik, adlad
Stiernfelt. Hans tidigare öden äro mestadels obekanta:
man vet endast, att han i Frankrike och Nederländerna
utbildade sina anlag för porträttmålning. År 1723
(enligt osäkrare uppgift redan 1721) kom han till
Stockholm, der han med välvilja lär hafva omfattats
af D. von Krafft, och der han snart intog en af
de främsta platserna bland de ej få porträttörer,
som verkade der under frihetstiden. Han blef snart
så eftersökt, att det, enligt uppgift, räknades för
en lycka att erhålla sitt porträtt af hans hand. 1735
blef han ledamot af den då stiftade ritare-akademien,
och 1763 erhöll han direktörs namn, heder och
värdighet. Hans sällsynta flit och sparsamhet satte
honom i stånd att tillbringa en lugn och i ekonomiskt
hänseende sorgfri ålderdom. Han
afled först d. 21 Dec. 1781, nära 92 år gammal,
i Vesterås, der han varit bosatt sedan 1765.

S. bildar epok i det svenska porträttets historia. Han
tillhör genom hela sin uppfattning, sin färg- och
formgifning en helt annan skola än den Ehrenstrahl
och v. Krafft utbredt. Utan att han slafviskt följde
någon viss mästare, kan man dock räkna honom såsom
nära befryndad med å ena sidan tyskarna B. Denner och
J. S. Wahl, å den andra med åtskilliga senholländska
mästare. Hufvudsakligen sträfvade han att genom
sina bilder smeka ögat och tilltala genom en viss
blid älskvärdhet. Karakteristiken är i allmänhet
något svag, utan att vara försummad, modellering
och teckning särdeles utmärkta genom klarhet och
fyllighet, accessoarer och ställningar väl valda, med
en lätt anstrykning af den samtida manierismen. Men
hvad som i synnerhet förtjenar märkas är hans färg,
som i porträtten från hans goda tid framträder på
en gång mogen, jämn och glänsande, utan att vara
djerf eller stötande. S. älskar en vackert i ögonen
fallande karnation, der en lätt violett hufvudton
råder, samt eleganta färgkombinationer i drägter och
tillbehör. Såsom skildrare af ålderdomen står han
oupphunnen inom sin svenska samtid, genom sin om
fulländad smak vittnande penselföring, genom sin för
den tiden aktningsvärda stoffefterhärmning samt genom
sin förmåga att låta det andligen mogna och förklarade
framlysa ur de åt förgängelsen skattande dragen. I
hans konst kan man knappt skilja mellan några bestämda
skeden. Mot slutet af hans bana märkes dock, helt
naturligt, en afmattning i koloriten. I hans äldsta
arbeten råder deremot en ej sällan lysande och
klar, alltid smakfull och behaglig färgharmoni, som
emellanåt höjer sig till förvånande kraft. Taflor af
S., i allmänhet ej signerade, förekomma i nästan alla
offentliga och enskilda samlingar i Sverige. Bland de
mer bekanta porträtten må nämnas: Linné, Jac. och Erik
Benzelius, fru Nordenftycht
(utmärkt bild, tillhörande
Bergianska donationen), Th. Fehman, M. Sinclair
(Gripsholm), Ch. E. Lewenhaupt (Gripsholm), Göran
Nordberg
(Gripsholm), Nehrman-Ehrenstråhle, Cronstedt
och Polhem. Efter bilder af honom finnas kopparstick
af Fritsch, Preissler, Geringius, Gillberg,
J. F. Martin m. fl. Någon mer framstående lärjunge
utbildade han icke, om man undantager P. Krafft
d. ä., som väsentligen fick sin utbildning i Paris.
-rn.

Scheffel, Joseph Victor von, tysk skald, f. 1826 i
Karlsruhe, d. derstädes 1886 som f. d. bibliotekarie
i Donaueschingen, debuterade 1854 med en större episk
dikt, Der trompeter von Säkkingen, hvilken med sina
friska genrebilder blifvit så populär, att den till
1890 utkommit i 177 upplagor. Hans följande arbeten,
originella, friska och humoristiska, rönte likaledes
stor framgång: den historiska romanen Ekkehard (1855,
100:de uppl. 1887; öfvers. 1881), diktsamlingen Frau
Aventiure. Lieder aus Heinr. von Ofterdingens zeit

(1864), novellen Juniperus (1866), Gaudeamus! Lieder
aus dem engern und weitern
(1867,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:32:39 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfan/0314.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free