- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 14. Ruff - Sockenstämma /
641-642

(1890) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Scheutz ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

»Cabale och kärlek», öfvers. 1800, 1821, 1833), en
skakande målning af bördsfördomarnas verkningar
och de maktegandes sedliga ruttenhet i tyska
småstater. Från scenen gjorde denna pjes en
utomordentlig verkan. S:s nämnda ungdomsdramer äro
ej karakters-, utan intrigtragedier, med klumpig
intrigbyggnad, men ändock fulla af äkta dramatiskt
lif samt vittnande om en realistisk gestaltningskraft
och en humor, som i hans senare arbeten föga stod
honom till buds. I Mannheim kämpade S. med svåra
bekymmer för utkomsten, men fick ny spänstighet genom
ett kärleksförhållande till den begåfvade Charlotte
v. Kalb (se denna) och såg en ljusning för sig i den
utnämning till hertigligt råd, hvilken kom honom till
del från hertig Karl August af Weimar. S. uppsatte
1784 tidskriften »Rheinische Thalia», och
följ. året efterkom han en inbjudning från två
för honom okända förlofvade par att bosätta sig i
Dresden. Han framlefde der med dem några lyckliga
år, lärde känna lifvet från en ljus, harmonisk sida
(afspeglad i hans dityrambiska sång An die freude;
öfvers. på svenska af Leopold) och fann särskildt
i C. G. Körner en trofast vän, som undanröjde hans
ekonomiska betryck och genom sin ädelt bildade
personlighet väsentligen bortarbetade det måttlösa,
omogna hos honom. S:s närmast följande arbeten
voro den lilla intressanta romanen Der geisterseher
(1786 o. följ.; »Andeskådaren», 1798), ett bidrag
till jesuitpropagandans afslöjande, och dramat Don
Karlos
(1787; öfvers. af B. J. Törneblad 1813, af
H. Bjursten 1862), hvilket i sitt första utkast
var ärnadt till en satir på prestväldet, dernäst
till ett försvar för passionens rätt gent emot
äktenskapet, men slutligen förhärligade vänskapen
samt folkens politiska och religiösa frihet. Den deri
införda versformen (femfotade jamber) betecknar
S:s öfvergång till lugnt ideala skapelser. I
Juli 1787 flyttade han till Weimar, hvarest han
mottogs aktningsfullt af den vittra hofkretsen. De två
följande åren utmärka för honom en inre bildningskamp,
närd genom studium af historien, grekiska literaturen
och Kants filosofi. Elegien Die götter Griechenlands
och dikten Die künstler visa huru han införlifvat
sig med antikens skönhet. På häfdateckningens
fält skördade han snart lagrar. Hans Geschichte
des abfalls der Vereinigten Niederlande
(1788)
eger storhet i uppfattningen och friskt dramatiskt
lif samt vittnar om ypperligt tillgodogörande af
då tillgängliga källor. Deremot ligga torftiga
källstudier till grund för hans Geschichte des
dreissigjährigen kriegs
(1791–93; »Det trettioåriga
krigets historia», 1796–97; 3:dje uppl. 1865),
hvilket arbete dock är utmärkt i uppställning,
karakteristiker och genomgående ideal uppfattning –
i dessa afseenden har S. verkat banbrytande för den
moderna historieskrifningen. Han utnämndes 1789
af hertig Karl August till professor i historia vid
Jenas universitet, utan fast lön, och gifte sig
1790 med Lotte v. Lengefeld, som vardt en honom
värdig maka. En bröstsjukdom bröt 1791 för alltid
hans helsa, men genom sin viljas makt samlade han
sig till literära skapelser af
den spänstigaste lifskräft. Till en början fick
han, genom skalden Baggesens åtgörande, 1,000
thaler årligt understöd för tre år af danska
mecenater. Och under en vistelse i den schwabiska
födelsebygden 1793–94 fann han i bokhandlaren Cotta
den mest tillmötesgående förläggare, hvarigenom han
kunde obehindradt följa sin kallelse. Vid denna
tid erbjöd franska Konventet hedersborgareskap
åt »Röfvarbandets» skald (»monsieur Gille,
publiciste»), men detta afböjdes af S., som gent
emot franska revolutionen tidigt nog hade intagit
en nyktert dömande ståndpunkt. (En senare, nämnvärd
hedersbevisning var hans kallelse till ledamot af
svenska Vitt. hist. o. ant. akad., 1797). – S., som
emellertid, ledd af trängtan att göra sig reda för sin
konstverksamhet, inträngt djupt i Kants då nyligen
framburna tankesystem, fortbildade sjelfständigt
denna filosofi uti vissa hänseenden, medan han
bekämpade särskildt dess sedelära. De första af S:s
till innehåll och form lika ypperliga skrifter på
det estetisk-filosofiska området voro tre uppsatser
öfver det tragiska och hans afhandling Über anmuth
und würde
(1793). I Briefe über die ästhetische
erziehung des menschen
(1795) sammanfattade han
sina grundtankar, ådagaläggande, att vägen till
politisk och sedlig frihet måste gå genom en af
skönhet förädlad uppfostran. Han gaf, först af alla,
upplysande vinkar om den objektiva skönhetens väsende:
han fann den bestå i organisk sjelfgestaltning
och fri sjelfbestämning; den är regelmässig, men
synes regelfri samt innebär en försoning mellan
förnuft och sinlighet, mellan pligt och böjelse,
ande och natur (i motsats mot Kants negativa,
asketiska uppfattning af sedligheten). Uppsatsen
Über naive und sentimentalische dichtung (1795)
uppvisade skilnaden emellan det klassisk-antika och
det romantisk-moderna idealet. Alltifrån denna tid
var S:s personlighet liksom kringgjuten af harmoniskt
lugn och mild höghet. 1794 knöts det sällspordt vackra
vänskapsbandet mellan S. och Göthe, hvilket vardt af
så stor betydelse för bägges utveckling. Fylld af
ökad verksamhetslust, utgaf S. 1794–97 tidskriften
»Die horen» och 1795–1800 »Musenalmanach». Hans
egna bidrag deri visade, att det vetenskapliga
sysslandet endast varit en omväg, som så mycket
säkrare återförde honom i diktningens armar. Sådana
dikter som Das ideal und das leben, Der spaziergang
(en teckning af kulturens hela förlopp), Der genius,
Der tanz
och Würde der frauen äro uttryck af hans
klarnade åskådning. De bägge vännerna utsände 1797
en samling gemensamt författade epigram, Xenien,
i form af distika, som med glädtig öfverlägsenhet
hudflängde dåtidens literära humbug och medelmåtta
samt »rensade luften såsom ett åskväder». De bästa
epigrammen härrörde från S. Sistnämnda år diktade
Göthe äfven ballader, och S. frambragte i ädel
täflan ett antal episk-lyriska dikter, som bäst
kunna benämnas romanser. Mästerverk af målande kraft
i språk och verskonst, försinliga de i en skildrad
tilldragelse någon betydelsefull idé (Der handschuh, Die

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:38 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfan/0327.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free