Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Schinckel ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– 3. Wilhelm Philipp S., den förres kusin, tysk
paleontolog, född 1808 i Nedre Elsass, död 1880 som
direktör för naturhistoriska museet och professor
vid universitetet i Strassburg, utmärkte sig
företrädesvis som bryolog. Hans förnämsta verk är
Bryologia europaea (1836–55, 6 bd med 640 tab.; början
författad tillsammans med Ph. Bruch och Th. Gümbel),
jämte ett supplement (1864–66, med 40 tab.). Vidare
märkas: Monographie du grès bigarré des Vosges (1844),
Stirpes normales bryologiae europaeae (1844–54),
Recherches morphologiques et anatomiques sur les
mousses (1848), Icones morphologicae (1860), Synopsis
muscorum europaeorum (s. å.; 2:dra uppl. 1876), Traité
de paléontologie végétable (1867–69) m. fl.
Schinckel. Se Schinkel.
Schindler, Alexander Julius, österrikisk
skriftställare, född 1818 i Wien, död 1885, medlem
af riksrådet 1861–70, utgaf under psevd. Julius von
der Traun en samling Gedichte (3:dje uppl. 1876),
Die Roseneggerromanzen (2:dra uppl. 1873), eposet
Salomon, könig von Ungarn (2:dra uppl. 1876), novellen
Der schelm von Bergen (4:de uppl. 1885) m. m.
Schinkel, Karl Friedrich, tysk arkitekt, f. 1781 i
Neuruppin, kom vid sjutton års ålder under ledning
af arkitekterna Gilly, fader och son, och gjorde så
stora framsteg, att den senare, före sin död, 1800,
gaf den nittonårige ynglingen uppdrag att fullborda
hans efterlemnade arbeten. För att vidare utbilda sig
företog S. 1803–05 på egen bekostnad en studieresa i
södern, hufvudsakligen i Italien. Det märkliga är,
att under denna resa arkitekturen föga sysselsatte
honom, att Italiens antika lemningar endast föga
intresserade honom och att han tämligen kyligt
betraktade renaissancen, hvaremot den romanska
och gotiska konsten voro föremål för hans lifliga
uppmärksamhet, dock mest i deras pittoreska sammanhang
med den omgifvande naturen, d. v. s. att han i det
hela stod på romantikens botten. Vid hans hemkomst
befann sig Tyskland i den förfärliga kris, som
framkallade befrielsekriget, och under de följande
tio åren fanns för en arkitekt ingenting att göra
i Berlin. S. slog sig derför på måleri, särskildt
landskaps- och arkitekturmåleri. Nationalgalleriet
i Berlin eger 10 stora originalmålningar af hans
hand jämte 7 kopior, af hvilka, oaktadt all älskvärd
fantasifullhet, klart framgår, att han på detta område
icke var annat än dilettant. Detsamma gäller om hans
senare utförda stora väggmålningar i museumfasadens
pelaregång. För öfrigt utförde han 1807–08 en serie
optisk-perspektiviska bilder i stor skala, bland
hvilka märkes ett Panorama af Palermo, som var 9
m. i genomskärning. Emellertid hade S. 1810 inträdt
i statens tjenst såsom assessor i den nyinrättade
oberbau-deputationen, och 1815, då hela den
preussiska förvaltningen reorganiserades, utnämndes
han, 34 år gammal, till geheime oberbaurath, hvarmed
hans egentliga konstnärsverksamhet började. Till denna
hade han också beredt sig genom grundligt studium af
den grekiska byggnadskonsten, och han hade så till
vida gått ifrån
sina äldre åsigter, att han ansåg den grekiska anden
och formen, lämpade efter en nyare tids uppgifter,
böra vara grundvalen för arkitekturen och konsten i
det hela. Enligt A. v. Wolzogens uträkning utförde
han 83 byggnader, af hvilka dock åtskilliga numera
äro intresselösa, men dessutom efterlemnade han
flere utkast, i hvilka han anses hafva nedlagt sina
mest genialiska idéer, såsom till slottet Orianda
på Krim och till ett kungligt palats på Akropolis
i Athen, hvilka bägge utkast likväl ej kommo till
utförande. – Hans första offentliga byggnadsverk var
Högvakten i Berlin, byggd i dorisk stil, det första
synbara tecknet till en ny tid i Tyskland. Dernäst kom
återuppbyggandet af det 1817 nedbrunna Schauspielhaus,
invigdt 1821, berömdt på en gång för klassisk
renhet och pittoresk verkan utifrån, men med en
kylig och nykter dekoration af det inre – en brist,
som vidlådde honom i alla hans inredningar. Hans mest
betydande verk är Museum i Berlin (1825–30), beundradt
för sin festliga front med 18 joniska kolonner och
fresksmyckad förhall samt sin der innanför liggande
kupoltäckta rotunda. En annan byggnad, i hvilken
S. framträdde med nya uppslag i både material och
form, är Berlins Bauakademie, den första alltigenom
i tegelstil utförda moderna byggnad, hvarjämte der
för första gången den flata bågen blifvit konseqvent
genomförd på ett monumentalt verk. Af hans kyrkor,
som i det hela äro mindre tillfredsställande,
är Nikolaikyrkan i Potsdam den förnämsta. Bland
mindre landthus och villor, som han med fint sinne
komponerade i samklang med naturen, märkes främst
Charlottenhof vid Sanssouci. S. verkade för öfrigt
kraftigt befordrande på konstslöjden och utgaf flere
arkitektoniska verk. Med rätta anses han som en af
den nyare arkitekturens mest genialiske mästare, om
han också ej, såsom hans nordtyske landsmän anse, kan
sättas vid sidan af Brunellesco och Bramante. Han dog
i Berlin 1841. Jfr R. Dohme: »Kunst und künstler des
XIX:ten jahrhunderts». C. R. S.
Schinkel (Schinckel),
Bernt von, historisk samlare, föddes d. 7 Nov. 1794
i Fargelanda prestgård i Dalsland och bar namnet
Bergman, ända tills han 1840 upphöjdes i adligt
stånd. Fäderneslägtens förste kände stamfader,
som ursprungligen hette Carllöf, var på 1500-talet
smed i Karlstad. Dennes son, som blef komminister i
nämnda stad, var farfader till samlarens fader. Efter
att några år hafva gått i Karlstads skola, tills
denna med anledning af kriget stängdes 1808,
fick S. (Bergman) 1811 inträde vid krigsskolan på
Karlberg, och utan att fullständigt hafva genomgått
detta läroverk erhöll han 1813 anställning vid
fältmätningsbrigaden. Han tjenstgjorde derefter
vid armén i Tyskland, der han blef adjutant hos
generalmajor G. Lagerbring, deltog sedan i norska
fälttåget, fick efter hemkomsten anställning som
adjutant vid Krigsakademien samt utnämndes 1820 till
löjtnant vid Norra skånska infanteriregementet,
1822 till kapten vid Generalstaben och 1823 till
ordonansofficer hos Karl XIV Johan. Med anledning af
det skoningslösa sätt, hvarpå denne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
