- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 14. Ruff - Sockenstämma /
691-692

(1890) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Schneidewin ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

små, gulgröna, parvis sittande blommor i bladvecken. I
Sverige är den funnen endast på Öland, vid Ottenby.
O. T. S.

Schoelcher [sjölsjär], Victor, fransk skriftställare
och politiker, född i Paris d. 21 Juli 1804, företog
en resa till Nord-Amerika och Kuba 1829, hvarefter
han utgaf flere skrifter om slafemancipationen,
såsom De l’esclavage des noirs et de la législation
coloniale
(1833) och L’abolition de l’esclavage
(1840). Efter att hafva besökt Antillerna 1840 samt
Turkiet, Grekland och Egypten 1845 skref han Les
colonies françaises
(1842), Les colonies étrangères et
Haiti
(1843), L’Égypte en 1845 (1846) och Histoire de
l’esclavage pendant les deux dernières années
(2 bd,
1847). Under Februarirevolutionen 1848 utnämnd till
understatssekreterare, genomdref han utfärdandet af
dekreten om slafvarnas frigörelse (Apr. s. å.) och
blef med anledning deraf af kolonien Guadeloupe
utsedd till medlem först af konstituerande, sedan af
lagstiftande församlingen. I båda församlingarna var
S. en af yttersta vensterns ledare. Efter statskuppen
d. 2 Dec. 1851, då han deltagit i barrikadstriderna,
flydde han till England och återvände till Paris
först 1870, efter Napoleons fall. Under belägringen
sistnämnda år kommenderade han nationalgardets
artillerilegion. 1871 valdes han till deputerad för
Martinique och var som sådan president för fraktionen
»Union républicaine». Sedan 1875 är han senator
på lifstid.

Scholander [sjo-], Fredrik Vilhelm, arkitekt,
målare, författare, föddes i Stockholm d. 23 Juni
1816 och egnade sig, efter slutade skolstudier,
åt byggnadskonsten, i det han 1831 blef elev vid
konstakademiens byggnadsskola. Hans anlag lågo i
sjelfva verket mer åt måleri och diktning, men det
var hans morbroder, A. Nyström, som bestämde hans bana
och med energi dref honom framåt på densamma. Under
studietiden var S. om somrarna murare-lärling och
blef 1836 gesäll i ämbetet. I akademien, der han
vann flere belöningar, uppträdde han från 1834
som utställare. 1836 blef han e. o. konduktör vid
öfverintendentsämbetet samt vid slottsbyggnaden
och riksmarskalksämbetet. 1840 valdes han till
agré vid akademien. Som stipendiat begaf han sig
1841 till Paris, der han i nära två år var elev af
H. Lebas, densamme som förut varit Nyströms lärare,
samt derifrån till Italien. Midt under de stränga
och flitiga formstudierna, »bröt hans afgjorda
kallelse för måleriet, hvilken han så länge måste
kufva, fram med kraft. Under af-tecknandet af
monument och byggnader blef färgen ett för honom
allt starkare framträdande element; och småningom
växte arkitekturstudierna ut till bilder i rik
färgskiftning, med vexlande och karakteristiskt
figurstaffage. Det är den friskt qvällande känslan
af frihet från skolan och skolmästarnas tvång, som
tager sig form i dessa hans första aqvareller». Dessa
aqvareller, med ämne från fransk arkitektur, inköptes
af konstföreningen och eröfrade genast ett bemärkt
rum. Snart skulle dock S. ryckas från målaredrömmarna
i södern till värf, som för honom blefvo en källa
till förödmjukelse och ledsnad. Han hade
från Paris 1843 hemsändt ett projekt till
museibyggnad, egentligen såsom prof på sin
färdighet i arkitekturritning. Man fann genast
i öfverintendentsämbetet förslaget lämpligt
för det vid denna tid påtänkta nationalmuseet;
och Anckarsvärd och Nyström genomdrefvo dess
framläggande utan täflan inför riksdagen, som
godkände det lågt beräknade kostnadsförslag,
hvilket medföljde från ämbetet. Nyström lagade
jämväl så, att förslaget skulle läggas till grund
för ny ritning med de ändringar, som redan funnos
nödiga, och S. kallades att i München öfverlägga
om ärendet, trots sin motvilja mot all befattning
med museifrågan. S., som redan 1844 utnämnts
till ord. konduktör vid öfverintendentsämbetet,
hemkallades 1846 och möttes med stora förhoppningar,
hvilka straxt uttalades genom hans väljande till
ledamot af konstakademien. Slutet på museifrågan
blef emellertid, att både de ursprungliga och de
omarbetade ritningarna underkändes, och att den tyske
arkitekten F. A. Stiller fick uppdrag att framlägga
nya. Det blef en fullkomlig bankruttförklaring
för den inhemska byggnadskonsten och en svår stöt
för det lilla kotteri, som dittills styrt Sveriges
konstangelägenheter.

Lexan verkade i synnerhet på den känslige S.;
och hela hans återstående lif egnades i främsta
rummet åt att lyfta den svenska arkitekturen
ur det lägervall och den förkrympning, på hvilka
nationalmuseets planläggande af en utländing utgjorde
inseglet. Kallad 1847 till vice professor och 1848
till professor i byggnadskonst vid akademien, blef
han en framstående, flitig och energisk lärare, som
både genom föresyn och vidsträckt vetande fick ett
djupt och varaktigt inflytande. Den lyftning, som
den svenska arkitekturen fått under de båda sista
årtiondena, har i väsentlig mån varit en frukt af
hans trägna och trogna sätt att sköta undervisningen
och sörja för konstnärsämnenas vidare utbildning. De
flesta af våra nu lefvande arkitekter hafva bildats i
hans skola: Zetterwall, Gellerstedt, Dahl, Jacobson,
Clason, Möller m. fl. Äfven finnarna Sjöström och
Höijer voro hans lärjungar. Hvad S. stadigt fasthöll
var, att arkitekturen är i främsta rummet en skön
konst, som af sina utöfvare fordrar vetande af
konstnärlig och konsthistorisk art. Det var också
med missmod han betraktade den nya organisation
af konstakademien, genom hvilken den förberedande
arkitekturundervisningen förlades till tekniska
högskolan. Hans verksamhet inom akademien inskränktes
för öfrigt ej till denna lärareplats. 1851–53 var
han t. f. direktör och 1851–60 skattmästare. Efter
Nyströms afskedstagande blef han sekreterare, 1868,
och innehade denna befattning till sin död. Hvad
han i denna riktning verkat kan ännu ej till fullo
bedömas; men säkert är att hans glödande kärlek till
konsten och mångsidiga kunskaper på alla dess områden
kommo vår konstutveckling i rikt mått till godo. Som
arkitekt fullgjorde S. framgångsrikt och nitiskt
en mängd uppdrag för offentlig och enskild räkning,
alltid med elegans

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:38 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfan/0352.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free