Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Schopenhauer ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
resebeskrifningar. Under en resa 1832 upptäckte S. Mississippis
källsjö Itasca. Han dog 1864 i Washington.
1. Schopenhauer, Johanna, tysk romanförfattarinna,
född 1770 i Danzig, var dotter af senatorn Trosina
och blef tidigt gift med bankiren S. Efter sin
makes död, 1806, lefde hon mest i Weimar, slutligen i
Bonn och Jena, der hon dog 1838. Fru S. författade
åtskilliga reseskildringar, romanerna Gabriele
(1819–21, öfv. 1824), Die tante (1823) och
Sidonia (1828), en mängd berättelser, en ypperlig
karakteristik af Johan van Eyck und seine nachfolger
(1822) m. m. Till hennes Sämmtliche schriften
(24 bd, 1830–31) sluter sig två band Nachlass
(1839). – Hennes dotter Luise Adelaide
S., f. 1796, d. 1849, var likaledes en omtyckt
författarinna.
2. Schopenhauer, Arthur, tysk filosof, den
föregåendes son, född i Danzig d. 22 Febr. 1788.
Af sin fader bestämd för köpmansyrket, drogs
han dock af sin håg tidigt åt den lärda banan.
Han studerade vid flere tyska universitet
medicin och filosofi samt promoverades 1813 i Jena
till filosofie doktor. De försök han sedermera
flere gånger gjorde att vinna akademisk befordran
misslyckades emellertid, och detta ingaf
honom ett djupt hat till »universitetsprofessorer».
Genom sitt fadernearf i goda ekonomiska
omständigheter tillbragte han sitt lif såsom
privat lärd till en del på resor, i synnerhet
i Italien. Missnöjd och halft förtviflad öfver
att ej hafva blifvit nog uppskattad af
en otacksam samtid, afled han i Frankfurt
a. M. d. 21 Sept. 1860. Han hade gjort sig känd
för ett utsväfvande lefnadssätt, en omåttlig,
aldrig tillfredsställd ärelystnad, ytterlig
narraktighet och egenkärlek, till förföljelsemani
gränsande menniskofruktan och en abnorm fasa för
döden, den han väntade än genom förgiftning, än
genom trolösa vänners mordiska anslag, än i tusen
andra gestalter, allt i diametral motsats till
de vishetsregler hans lära särskildt ville
inskärpa. En så afgjord strid emellan lifvet
och läran lägger nogsamt i dagen en disharmonisk,
i sitt innersta djup bruten personlighet. Hans lära
ansluter sig till Kants åskådningssätt så till vida,
att den betraktar verlden såsom ett helt af våra
föreställningar. Men S. tror sig i motsats mot
Kant kunna angifva hvad »tinget i sig», hvad väsendet
i allt, i menniskan som i naturen, i sig sjelft
är och bestämmer det såsom vilja. Viljan är
det menskliga väsendets rot, kroppen endast en
objektivering af viljan. Likaså uppenbarar sig i
naturen i hvarje dess form en vilja. Lätt inses,
att viljan under dessa antaganden får väsentligen
betydelse af drift, eller rent af fysisk kraft.
Individualiteten har sin grund deri att den
allmänna viljan på hvarje punkt är hämmad. Lif och
medvetande inträda, när denna hämning öfverskrider
en viss gräns. Till väsendet äro de lidande;
ju högre lif och medvetande, dess högre smärta.
»Verldssmärtan», det djupaste af alla lidanden, är
geniets privilegium. Ehuru lifvet i sig sjelft
är ett ondt, en omvexling mellan smärta och leda,
»i hvilken bedröfliga vexelsång endast sömnen, det
medvetslösa tillståndet, gör momentana afbrott»,
så ligger dock öfver de flesta menniskors ögon
en slöja, som alstrar den föreställningen, att
lifvet verkligen är ett godt. Detta beror derpå
att menniskan har en »vilja att lefva». Hon vill
ej lefva derför att hon tror lifvet vara ett godt,
utan hon tror lifvet vara ett godt derför att hon
vill lefva. Allt, som anses gifva lifvet något värde,
är endast illusioner. I synnerhet uppträder S. mot
njutnings- och ärelystnaden, hans egna afgudar, och
söker visa huru illusoriska de äro. Döden, hans egen
ständiga fasa, visar han vara ett godt, vår enda
befriare från ett lifslångt elände. Sjelfmordet
i vanlig mening ogillar han likväl, utan att man
rätt förstår af hvad anledning. Den rätta vägen
till befrielse är »viljan att icke lefva», grundad
i insigt i lifvets elände och alstrande likgiltighet
för detta. Denna »vilja att icke lefva» – af S., med
hans vanliga anslutning till hinduernas uttryckssätt,
med förkärlek kallad »Nirvana» – framträder i trenne
grader. Den lägsta är rättens, der menniskans lif väl
ännu väsentligen fylles af »viljan att lefva», men
der hon dock är så pass fri från individualitetens
inskränkningar, att hon äfven unnar andra att göra
detta. Genomskinligare är det bedrägliga skenet redan
på det andra stadiet, välviljans eller medlidandets,
der det så pass skingrats, att menniskan känner
positiv medkänsla med andras lidande. Den tredje
graden är den egentliga »Nirvana»; der framträder
fullständigt viljan att icke lefva, dels och i
första rummet deri, att man afhåller sig från
menniskoslägtets fortplantning, dels äfven deri att
man för egen del blir alltmer likgiltig för lifvets
s. k. goda. Fortgår man vidare i denna riktning,
kommer man äntligen fram till vishetens höjd, som
består deri att man flyr samfundslifvet och till
sist i ödemarken genom en frivillig hungersdöd gör
slut på sin eländiga tillvaro. – Åt förhållandena
könen emellan egnar S. mycken uppmärksamhet. Kärleken
har för honom en helt och hållet sinlig betydelse
och förklaras ur slägtets vilja att lefva ej
blott i allmänhet, utan i en viss bestämd individ,
hvadan ock de menniskor företrädesvis förälska sig i
hvarandra, som genom inbördes olikhet bäst lämpa sig
för att i sin afföda komplettera menniskoidealet,
men också derför minst till att grunda ett lyckligt
äktenskap. Ett äktenskap kan också i allmänhet ej
blifva annat än en af menniskans värsta olyckor, der
man ständigt »får se sin förkroppsligade ungdomssynd
vid sin sida». Med dessa åsigter sammanhänger hans
egendomliga teori om anlagens ärftlighet. Grundtanken
deri är att den teoretiska bégåfningen ärfves från
modern, den praktiska (karakter m. m.) från fadern. Om
qvinnan tänkte S. särdeles lågt och ansåg den mer
aktade ställning hon i det moderna samhället intager
vara »blomman af den kristlig-germanska dumheten». S:s
förnämsta arbeten äro: Ueber die vierfache wurzel
des satzes vom zureichenden grunde (1813, 4:de
uppl. 1875), Ueber das sehen und die farben (1816,
3:dje
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
