Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Schröder ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
pension afgick från teatern. Hon dog i München
1868. Fru S. var en af de första sceniska konstnärer,
som i motsats till den ifflandska skolans realism
bemödade sig om ett mer idealistiskt spelsätt. En
biografi öfver henne utgafs af Ph. Schmidt (1870).
Schröder, Wilhelmina, den förras dotter. Se
Schröder-Devrient.
Schröder, Johan Henrik, arkeolog,
bibliograf, minnestecknare, föddes i Vesterås d. 18
April 1791, blef år 1815 filos. magister i Upsala
och docent i literaturhistoria. E. o. amanuens
vid akademiska biblioteket 1816, befordrades han
till ord. amanuens och prefekt för mynt- och
medaljkabinettet 1820 samt till bibliotekarie och professor
i arkeologi och literaturhistoria 1830, hvarjämte han
år 1834 utnämndes till historiograf vid K. Maj:ts
orden. Under flere in- och utländska resor gjorde
S. omfattande arkivforskningar samt ordnade offentliga
och enskilda svenska boksamlingar. Frukterna
af sitt arbete framlade han i ett stort antal
skrifter i historia, fornkunskap, numismatik och
bibliografi: Monumenta diplomatica suecana (1822),
Upsala domkyrka, med dess märkvärdigheter (1826;
2:dra uppl. 1857), Scriptores rerum Suecicarum medii
aevi (I–II, 1818, 1828, tills, med E. M. Fant och
E. G. Geijer), Vetenskaps-societeten i Upsala (1845)
samt uppsatser i historiska samlingsverk. S. skref
äfven förträffliga minnesteckningar öfver E. M. Fant
(1818), M. Norberg (1826), J. Hallenberg (1838; 2:dra
uppl. 1839), J. O. Wallin (1846; 2:dra uppl. 1856)
m. fl., sammanfattade i Tal och minnesteckningar
(1839) samt i första delen af Samlade skrifter
(1856). Ledamot af Vitt. hist o. ant. akademien 1827,
var han för öfrigt medlem af flere svenska och mer än
20 utländska lärda samfund, samt kreerades 1843 till
teol. doktor i Erlangen. Död i Upsala d. 8 Sept. 1857.
Schröder, Erik August, filosof, född i Uddevalla
d. 25 Juli 1796, promoverades till filos.
magister i Upsala 1818 samt utnämndes till docent i
teoretisk filosofi 1820, till adjunkt 1829 och till
professor 1836. Död i Upsala d. 15 Jan. 1849. Af
hans skrifter, som mera utmärka sig för omfattande
beläsenhet än sjelfständig forskning, må nämnas:
Plato och Goethe (1842, tillsammans med Atterbom,
med anledning af Hwassers bok »Om äktenskapet»),
Handbok i philosophiens historia (3 bd, 1846–49),
Anteckningar i philosophiens historia. I. Giordano
Bruno (1848) samt disputationer och smärre uppsatser.
Schröder, Ludvig, dansk folkhögskoleföreståndare,
född d. 19 Jan. 1836 på Laaland, blef 1854 student och
1860 teologie kandidat. Han slöt sig tidigt till den
grundtvigska riktningen och vann ett namn bland dess
yngre anhängare. 1861 blef han medarbetare i »Dansk
kirketidende», och 1882 öfvertog han ledningen af
folkhögskolan i Rödding i Nordslesvig, hvilken 1865
flyttades till Askov, på gränsen mellan Nörre- och
Sönderjylland. Denna högskola har under hans ledning
blifvit en af de mest besökta i Danmark. Derifrån
hafva utgått både prester till de danska kyrkorna i
Nord-Amerika och några missionärer till
Indien. Synnerligt stor ifver har visats för
införandet af den svenska gymnastiken, och försök
hafva gjorts med samskola för båda könen. Men äfven
utom högskolan har S. verksamt deltagit i det andliga
lifvet. 1886 valdes han som utpräglad vensterman
till medlem af landstinget. Dessutom har han varit
en flitig föreläsare och författare. Bland hans
skrifter märkas, utom en mängd afhandlingar i »Nordisk
månedsskrift for folkelig og kristelig oplysning»
(1871–83), »Historisk månedsskrift» (1883–88) och
»Danskeren» sedan 1888 (S. var medredaktör af alla):
lefnadsteckningar af O. P. H. Larsen Skræppenborg
(1875), M. Melby (1879) och L. Helweg (1881),
Grundtvigs barndom og ungdom (1883), Ewald og Baggesen
(1884), En lille verdens-historie til skolebrug
(1876–77, 2:dra uppl. 1836) och Om skoler for voxne
(1878). E. Ebg.
Schröder, Hans. Se Löwenhjelm.
Schröder-Devrient, Wilhelmine, tysk operasångerska,
f. 1804 i Hamburg, dotter af skådespelerskan
A. S. Schröder, uppträdde redan som barn på scenen
och debuterade, efter erhållen sångundervisning
af Joseph Mazatti, 1821 i Wien, som Pamina, och
vann der 1822 genom sin Fidelio med ens europeisk
ryktbarhet. 1823–47 var hon engagerad i Dresden, och
derefter drog hon sig tillbaka till privatlifvet. Död
i Koburg 1860. S. var tre gånger gift:. 1823–28 med
skådespelaren Karl Devrient, 1847–48 med en officer
v. Döring och från 1850 med en livländsk baron
v. Bock; de båda första äktenskapen upplöstes genom
skilsmässa. I Paris sjöng hon första gången 1830,
i England 1832, i Ryssland 1835. Hennes sång var ej
felfri, men genom sin uttrycksfullhet, dramatiska
kraft och intelligens lär hennes framställning
hafva varit öfverväldigande. Som hennes förnämsta
roller ansågos, utom Fidelio, Donna Anna, Vestalen,
Romeo, Somnambula, Euryanthe, Norma och Valentine.
A. L.
Schröderheim, Elis, ämbetsman, vitterhetsidkare,
Gustaf III:s gunstling, föddes i Stockholm d. 26
Mars 1747 och var son af biskopen i Karlstads
stift Schröder, som 1759 erhöll adelskap för
sina barn. Efter studier i Upsala inträdde han
vid sjutton års ålder såsom e. o. kanslist i
kammarexpeditionen samt blef 1773 ord. kanslist,
s. å. protokollssekreterare för K. M:ts. konselj
och 1775 förste expeditionssekreterare vid inrikes
civilexpeditionen. Lifligt ådrog han sig konungens
uppmärksamhet, rättfärdigade den genom sin vid 1778
års riksdag ådagalagda skicklighet såsom bondeståndets
sekreterare och steg snart till verkliga utöfningen af
statssekreterareämbetet, ehuru han först 1782. dertill
utnämndes. Genom sin glädtiga qvickhet var han
tillika själen i hofvets nöjen, och villigheten,
med hvilken han lånade sig åt den lust för mystik,
hemliga vetenskaper och frimureri, som i slutet
af 1770-talet och i början af 1780-talet gripit
konungens sinne, blef ett nytt band mellan hans herre
och honom. Det starka allmänna missnöje, som reste
sig emot den pastorathandel S. med konungens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
