Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Schröder ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
trifdes bäst i borgerliga kretsar och var bland
främmande ytterst blyg. Ej häller hade han tur med
sina ansökningar: både vice hofkapellmästareplatsen
(1825) och kapellmästaresysslan vid
Kärntnerthorteatern (1827) gingo honom ur händerna. En
honom erbjuden anställning som organist i hofkapellet
afböjde han sjelf (1822). Föga hade han väl ock
passat för någon regelbunden tjenstgöring. Han
komponerade med verklig lidelse samt otrolig lätthet
och fruktsamhet. Okritiskt kastade han sig öfver hvad
poem som hälst, och knappt hade han komponerat en
sång, förr än han började en ny – ett förfarande, som
medförde å ena sidan en oemotståndlig improvisatorisk
friskhet, å andra sidan en flyktighet i sjelfva det
musikaliska arbetet, som stundom, särskildt i hans
större instrumentalsaker, orsakade banala ställen
eller monotona upprepningar. Detta öfveransträngande
lefnadssätt, med rastlöst komponerande och aftnarnas
tillbringande i vänners lag, gjorde, i förening med
alltför torftiga omständigheter, att hans helsa i
förtid undergräfdes. Han dog redan vid 31 års ålder,
d. 19 Nov. 1828.
S. hör till de mest geniale och ursprunglige
tonsättare musikhistorien kan uppvisa, och i visst
afseende står han till och med alldeles ensam,
nämligen uti hvad Vogl kallade hans »musikaliska
clairvoyance». Han är fullständig improvisatör,
i detta afseende tonkonstens störste lyriker i
egentligaste mening, och det blef ock hans mission
att gifva den konstnärliga fulländningen åt den mest
lyriska musikarten, eller visan. Den knappa form,
som redan Reichardt och Zelter hade förebildat,
i arkitektonisk anslutning till Göthes lyriska
strofer, fyllde S. med varmt personligt innehåll
och dramatiskt lif. Som melodist hör han till de
främste, och hans harmonisering utgör i mycket
en förebild för Schumann, Liszt och Wagner
m. fl. Mindre framstående är han, till följd af
ofulländade studier, såsom kontrapunktiker, och
ännu under sitt sista lefnadsår var han betänkt
på att taga lektioner för Sechter. Epokgörande
är han ej blott i den verkliga visan, utan ock i
visformens öfverflyttning på pianot. Hans impromtus
och »moments musicals» utgöra mönstren för såväl
Schumanns albumblad som Mendelssohns »lieder ohne
worte». Då S. äntligen blifvit känd och populär,
ansågs han länge såsom egentligen blott sångkomponist,
men sedan Schumann tio år efter hans död upptäckte
och framhöll hans c-durs-symfoni, har han alltmer
kommit till heders äfven i sina många orkester-,
kammar- och körverk. Hans operor och sångspel hafva
ej visat sig scenkraftiga. Följande hafva blifvit
uppförda: Die zwillingsbrüder (1820), Die zauberharpe
(s. å.). Alfonso und Estrella (1854), Rosamunde
(1823), Fierabras (1861), Der häusliche krieg
(s. å.) och Die bürgschaft (1827). Af körverk skref
han Mirjams siegesgesang, Gebet, Gesang der geister
über den wassern, Nachthelle, Schlachtgesang samt
andra hymner och kantater, oratoriet Lazarus, flere
mässor och andra kyrksaker. Af hans symfonier äro
åtta mer eller mindre fullständigt bibehållna; de i c-dur
och h-moll räknas bland de mest betydande efter
Beethoven. I kammarmusik finnas 18 stråkqvartetter
(hvaraf den i d-moll särskildt framhålles), 3
pianotrior (en utmärkt i ess-dur), Forellenquintett
med piano, en stråkqvintett, en oktett med
blåsare samt flere duetter för piano och violin,
hvaribland en ypperlig Rondo brillant. För piano
komponerade han ett antal marscher, dansar, rondos
(bl. a. F-mollphantasie och Divertissement à la
hongroise), 20 sonater (a-moll, b-moll m. fl.),
Impromtus, Moments musicals m. m. Antalet af hans
solosånger stiger till 457, bland hvilka följande:
Erlkönig, Gretchen, Heidenröslein, Wanderer, Lob
der thränen, Frühlingsglaube, Die junge nonne,
Ave Maria, sånger ur Mignon och Wilhelm Meister,
Der tod und das mädchen, Rastlöse liebe, Rosamunde,
Ständchen m. fl., äfvensom de stora sångcyklarna
Die schöne müllerin, Winterreise, Schwanengesang,
Ossians gesänge o. s. v. Tematiska förteckningar öfver
hans kompositioner utarbetades af Nottebohm och
Grove; biografier skrefvo Kreissle, Reissmann, Niggli
m. fl. A. L.
Schubert, Friedrich Wilhelm, tysk historiker
och statistiker, född 1799 i Königsberg, blef
1823 professor vid dervarande universitet och
fick 1844 titeln geheimeråd. Han valdes 1848 till
medlem af tyska nationalförsamlingen och utsågs 1864
till lifstidsmedlem af preussiska herrehuset. Död
1868. Hans förnämsta verk äro Handbuch der allgemeinen
staatskunde von Europa (2 bd, 1835–48) och Sammlung
der verfassungsurkunden und grundgesetze der staaten
Europas und der nordamerikanischen freistaaten (2
bd, 1840–50). Bland hans öfriga skrifter märkes en
utförlig biografi öfver filosofen Kant, i den af
honom och Rosenkranz ombesörjda upplagan af Kants
samlade skrifter.
Schubert, Gotthilf Heinrich von, tysk naturfilosof,
född 1780 i Hohenstein i Sachsen, blef 1819 professor
i naturalhistoria i Erlangen och 1827 i München
samt dog 1860 som tit. geheimeråd. Han utgaf många
skrifter, bland hvilka de första röja en stark
påverkan af den schellingska naturfilosofien
och de senare innehålla en god del mystisk
pietism. Nämnas må: Ansichten von der nachtseite der
naturwissenschaften (1808; 4:de uppl. 1840), Symbolik
des traums (1814; 4:de uppl. 1862), Geschichte der
seele (1830; 5:te uppl. 1878), Altes und neues aus
dem gebiete der innern seelenkunde (5 bd, 1817–44)
och Reise in das morgenland (1838–39). Jfr Schneider,
»Gotthilf Heinrich von Schubert» (1863).
Schoberth, Karl, tysk violoncellist f. 1811 i
Magdeburg, d. 1863 i Zürich, elev af Hesse och
Dotzaun, företog från 1833 framgångsrika konsertturer,
äfven genom Sverige (1847), och erhöll slutligen
i Petersburg anställning både som musikdirektör
vid universitetet, som hofkapellmästare och
som musikinspektor vid hofteaterskolan, hvilka
sysslor han på ett utmärkt sätt skötte under 20
år. Han skref två violoncellkonserter, en sonat,
fantasier, variationer m. m. för cello med orkester,
en oktett, tre qvintetter och fyra qvartetter för
stråkinstrument.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
