Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Schulze ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
framdrog flere af Franz Schuberts efterlemnade
kompositioner, deribland C-dursymfonien, återvände
han till Leipzig. 1840 gifte han sig med sin lärare
Wiecks begaf vade dotter Klara, trots hennes faders
envisa motstånd, och i henne fann han ej blott
den bästa tolken för sina pianoidéer, utan äfven
en kärleksfull ledsagarinna genom lifvet. Hans
äktenskapliga lycka alstrade ett verkligt
ymnighetshorn af härliga kompositioner, och efter
att förut endast hafva egnat sig åt pianot försökte
han sig nu på alla fält. Man kan kalla året 1840 hans
visar, 1841 hans symfoniår,
1842 hans kammarmusikår samt 1843–44 hans oratorieår,
emedan hvart och ett så godt som uteslutande
upptages af sitt slags kompositioner, och äfven i
hvardera slaget innefattar åtskilligt af det på
en gång friskaste och mognaste som S.
någonsin skapat, såsom sångcyklerna Myrthen,
Dichterliebe, Liederkreis, Frauenliebe und
leben; pianokonsertens första sats, symfonierna
i b-dur och d-moll; stråkqvartetterna,
pianoqvintetten och pianoqvartetten samt
körverken Das paradies und die peri
och Epilog zu Goethes Faust. Följde så
symfonien i c-dur (1846), slutkören ur Faust (1847),
operan Genoveva och musiken tili Manfred (1848),
Requiem für Mignon (1849), violoncellkonserten och
symfonien i ess dur (1850), Der rose pilgerfahrt
(1851) m. m. 1843 blef S. lärare i partiturspel vid
konservatoriet i Leipzig, då nyss grundadt
af Mendelssohn, till hvilken S. såg upp med en
beundran, som dess värre icke var ömsesidig. Vare
sig af missnöje med sin ställning eller af
helsoskäl, öfvergaf han redan följande år
sin verksamhet i Leipzig och flyttade, efter en
konsertresa till Ryssland, öfver till Dresden,
der han 1847 öfvertog ledningen af liedertafeln och
1848 grundade en korsångförening. 1850 erhöll
han kallelse till Düsseldorf såsom stadens
musikdirektör. Hans derstädes förhoppningsfullt
påbörjade verksamhet afbröts snart genom utvecklingen
af ett hjernlidande, hvaraf han redan 1833 och
1845 haft anfall och som i början yttrade sig i en
sällsam fruktan för höjder, gifter och metaller, men
slutligen äfven inverkade menligt på hans musikaliska
förmögenheter, så att dirigering – för hvilken han
för öfrigt till följd af sitt tystlåtna och inbundna
lynne aldrig egt någon synnerlig talang – 1853
blef honom formligen omöjlig. Den 6 Febr. 1854
utbröt ändtligen fullt vansinne, och efter ett
misslyckadt försök att dränka sig i Rhen tillbragte
S. två beklagansvärda år på ett dårhus i Endenich
vid Bonn, tills döden befriade honom d. 29 Juli 1856.
S. förenade i sällsynt grad innerlig känsla och
konstnärlig fantasi med skarpt kritiskt förstånd. I
känslans omedelbarhet, fantasiens blomstrande
rikedom och konstskapandets lekande lätthet når
han visserligen icke Haydn, Mozart, Beethoven
och Schubert, men han utmärker sig framför dem
genom en utomordentligt rik andlig bildning och en
kritisk förmåga, med hvilken ensam han redan skulle
hafva gjort sig odödlig, alldeles som hans samtida
Berlioz och Wagner. Hans konst är af utprägladt tysk
karakter i sin inåtvända djupsinnighet, som stundom
urartar till egensinne och försmår den yttre,
sinliga klangskönheten. Likväl är han vida mindre
ensidigt tysk än t. ex. hans efterföljare Brahms,
och särskildt har han i den lilla genren, i
visan och karaktersstycket, skapat verk af lika
mycken genial nyhet och friskhet som konstnärlig
fulländning. Epokgörande är han framförallt i de
små, individuelt färgade stämningsstycken för piano,
som, förebildade genom Beethovens »bagateller» och
Schuberts »impromptus», med S. blifvit en specialitet
för sig, i grundformen enkla, men vimlande af fint
utmejslade, karakteristiska detaljer, såsom en del af
hans Papillons, Ballscenen, Davidsbündlertänze,
Carnaval, Études symphoniques,
Kinderscenen, Kreisleriana, Humoreske, Novelletten,
Faschingsschwank, Nachtstücke, Waldscenen,
Albumblätter m. m. Af de karakteriserande signaturer
S. älskade att använda, betecknade »Florestan» den
stormande, hänförda, »Eusebius» den milda, känsliga,
»Raro» den förståndigt besinningsfulla. Orden
»Abegg» och »Asch», öfver hvilkas musikaliska
bokstäfver S. komponerat flere stycken, betecknaode
en ungdomsflammas namn och födelseort. Åtskilliga
namn och idéer hemtade han ock ur Jean Pauls och
E. T. A. Hoffmanns skrifter, hvilka utöfvade stort
inflytande på hans känslolif och konstnärliga
gestaltning. Jämte pianosakerna höra hans sånger
till hans mest individuella skapelser. De utmärka
sig mindre för yttre melodiskönhet än för en fint
afvägd deklamation, en trogen nyansering af dikten och
djupt poetisk stämning, hvarjämte pianoledsagningen
får större betydelse än hos Schubert. Om Schubert
framförallt är den musikaliska tolken för Göthes
poesi, så är S. tolken för Heines, både i dess
smärtsamma accenter och dess ironi. För de stora
formerna passade S:s stil mindre väl, och särskildt är
i hans symfonier genomföringen något knapphändig och
andtäppt. Pianoqvintetten åter anses med rätta som
det förnämsta arbete i sitt slag efter Beethoven. Ett
lyckligt uttryck fick S:s romantiska fantastik i det
kanske förnämsta af alla »konsertoratorier», den ur
Moores »Lalla Rookh» hemtade episoden om »Paradiset
och perin», som trots sin monotoni måste räknas bland
romantikens största bragder. Ej mindre lyckligt
yttrade sig S:s talang för det svärmiskt mystiska
i epilogen till Göthes Faust. »Rosens pilgrimsfärd»
har en del friska nummer, men står ej i sin helhet
på samma höjd som »Paradiset». »Manfred» hör till
S:s bättre ingifvelser, hvaremot »Genoveva» till
följd af bristande dramatisk kraft ej lyckades hålla
sig på scenen. Ess-dur-symfonien visar oss S. ännu på
höjden af sin konst, men eljest började med år 1849
mästarens gestaltningskraft att småningom förminskas
och urarta till grubbel, hafsighet och oroligt
experimenterande, såsom i de mindre lyckade balladerna
Der königssohn, Des sängers fluch, Haideknaben,
Schön Hedwig m. fl. äfvensom en katolsk mässa,
ett requiem o. s. v. – En kritisk samlingsupplaga
af S:s kompositioner utgafs af Breitkopf & Härtel, en
godtköpsupplaga af Peters. Hans Gesammelte schriften
über musik und
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
