Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Schütz ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Winterfelds »Der evangelische kirchengesang»,
Commers »Musica sacra», Reissmanns »Musikgeschichte»
m. fl. verk af senare tryck. Från Breitkopf & Härtel
utgår, redigerad af Ph. Spitta, en samlingsupplaga,
hvaraf bd 1–3 utkommit.
Schütz, Adam. Se Fredenstierna.
Schütz, Christian Georg, d. ä., tysk
landskapsmålare, född i Frankfurt a. M. 1718,
död der 1791, målade hufvudsakligen utsigter af
Rhenfloden och andra tyska flodlandskap, i ett
af Hermann Softleven påverkadt. manér. Hans
lärjunge och brorson var Christian Georg
S., d. y. (f. 1758, d. 1823). Bägges arbeten
förekomma ofta, äfven i svenska privatsamlingar.
O. G-g.
1. Schützercrantz, Herman, läkare, född i Stockholm
d. 24 Dec. 1713, hette urspr. Schützer och var
son af stadskirurgen, sedermera öfverdirektören
Salomon Schützer (f. 1676, d. 1760). Efter att
hafva studerat i Upsala och 1738–42 företagit en
utländsk resa blef S. utnämnd till regementsfältskär
vid lifgardet. 1743 kallades han till lifkirurg
hos konung Fredrik I, fick 1744 samma befattning
hos tronföljareparet samt befordrades 1753
till arkiater, 1758 till »öfverdirektör öfver
kirurgien i riket» och 1759 till stadskirurg
i Stockholm. Medicine hedersdoktor 1768,
adlades han 1769 med namnet Schützercrantz.
Han blef ledamot af Vet. akad. 1748.
Död i Stockholm d. 3 Aug. 1802. S. var
en framstående kirurg och obstetriker. Bland de
skrifter han utgaf i dessa ämnen märkas: Svenska
konungars olycksöden (1775), Märkvärdiga händelser
i praktiska förlossningsvetenskapen (1785),
Om förlossningsvetenskapens theoretiska del
(1786), Sundhetsreglor för dem, som vilja behålla
en god helsa (1791), Compendium om sår (1798),
Afhandling om kräftan (1800) m. fl.
2. Schützercrantz, Adolf Ulrik, tecknare, den
föregåendes sonson, född i Stockholm 1802, ingick
vid Andra lifgardet, avancerade 1851 till major,
tog s. å. afsked från regementet, men stannade
qvar i armén. Ifrån yngre ålder egnade han sig
äfven åt konsten, dels såsom målare, dels och
hufvudsakligen såsom tecknare för litografi. Först
bekant blef han genom det komiska planschverket
Scener ur soldatlifvet (1831–32), efterföljdt af
Teckningar af de svenska kongl. ordenscostymerna
(1832), båda litografierade af honom sjelf
och färglagda. Hans hufvudsakliga arbete, som
ännu mycket värderas, är emellertid Svenska
krigsmaktens fordna och närvarande munderingar
(1849–53), hvilket ej till fullo ersatts af något
nyare uniformsverk. Af honom finnes dessutom en
prydlig volym med handtecknade och färglagda drägter,
Konung Carl XIV Johans hof- och ordens-costumer
(1844), förvarad i k. biblioteket. S. afled i
Stockholm d. 9 Okt. 1854. -rn
Schwab, Gustav Benjamin, tysk skald, född 1792
i Stuttgart, var 1817–37 professor i klassisk
literatur vid det högre gymnasiet derstädes. Död
som konsistorialråd 1850. Jämte Uhland och Kerner,
är S. en af de förnämste representanterna för den
s. k. schwabiska
skaldeskolan. Bäst lyckas han i ballader och romanser
och särskildt i de dikter, der hans kärlek till
hembygden finner uttryck. Jämte Gedichte (1828; ny
uppl. 1882) utgaf han Sagen des klassischen altertums
(14:de uppl. 1881; »Den klassiska fornålderns
hjeltesagor», 1839–41), Schillers leben (1840, ny
uppl. 1859), Deutsche volksbücher (13:de uppl. 1880),
Kleine schriften (ny uppl. 1882) m. m.
Schwabach, stad i bajerska regeringsområdet
Mittelfranken, vid Schwabach (biflod till
Regnitz) och Nürnberg–Münchenlinien. 7,681
innev. (1885). Synålsfabrikation. Vid ett i S. d. 2
Okt. 1529 hållet möte med de schweiziske teologerna
framlade Luther de 17 s. k. Schwabach-artiklarna,
hvilka utgöra grundvalen för Augsburgiska bekännelsen.
Schwabach-stil, boktr., ett slags frakturstil, som
utvecklat sig ur den gotiska stilen och ur hvilken
den nu allmänna frakturstilen framgått.
Schwaben (Schwabenland), under medeltiden ett
tyskt hertigdörne, mellan Pfalz och Franken i n.,
Lech i ö., Schweiz, Bodensjön och Vorarlberg i s. samt
Rhen i v. Det var indeladt i öfre Schwaben och nedre
Schwaben. Ursprungligen kallades det Alemannien, efter
de i landet invandrade alemannerna, men fick sedan
namnet Schwaben (Suevia) efter sueverna, de i östra
delen boende folken, hvilka småningom sammanväxte med
alemannerna till ett (jfr Suever). Efter nederlaget
vid Zülpich, 496, blefvo alemannerna skattskyldiga
under de frankiske konungarna, hvilka tillsatte deras
hertigar. Ett uppror under hertig Teobald mot Pipin
hade 746 till följd att hertigvärdigheten afskaffades
och att landet, hvarifrån Elsass och Rhaetien med
detsamma skildes, kom att styras först af grefvar och
sedan af s. k. »kammarbud» (nuntii camerae), ett slags
högre frankiska ämbetsmän. Dessa kammarbud gjorde
sig emellertid under de siste karolingernas svaghet
alltmer sjelfständiga. En bland dem, Erchanger, som
antog titel hertig af Alemannien, blef visserligen
917 afrättad såsom upprorisk vasall. Men den af
schwaberna då valde hertigen, Burkhard I, genomdref
919 att konungen erkände honom i hans värdighet,
och derefter egde det schwabiska hertigdömet bestånd
i mer än tre hundra år, upprepade gånger lemnadt
i förläning åt medlemmar af det frankiska och det
sachsiska kejsarehuset. Vid Henrik Fogelfångarens
tåg till Frankrike 925 blef Elsass åter förenadt
dermed. Sedan hertig Rudolf af S. år 1077 låtit
välja sig till kejsar Henrik IV:s motkonung, gafs
S. i förläning åt Fredrik af Hohenstaufen, hvars ätt
derefter innehade hertigdömet, tills den år 1268
utgick på manssidan. Med sistnämnda år gjorde en
mängd grefvar, prelater och städer sig riksomedelbara,
hvadan hertigdömet upphörde att existera. Det mesta,
som återstod, tillföll grefvarna af Würtemberg samt
husen Habsburg, Hohenzollern och Baden. Mellan de
stora och de små riksvasallerna utbröt emellertid
en långvarig kamp. Det lugn, som kejsar Rudolf I
år 1287 återställde, fortfor ej länge. Slutligen,
1376, ingingo städerna ett förbund, det s. k. första
schwabiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
