Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Schwarze ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Historia. Den sondershausiska linien, hvilken
ursprungligen hette S.-Arnstadt, stiftades af
grefve Johan Günther (död 1586) samt delades 1642
i grenarna Arnstadt, Ebeleben och Sondershausen,
af hvilka den sista ensam fortlefde år 1681. Efter
att å nyo (1688) hafva delat sig i tvänne linier,
af hvilka den yngre utslocknade 1716, tog den
sondershausiska linien, upphöjd i riksfurstligt stånd
1697, säte i riksfurstekollegiet 1754. S.-S. ingick
i Rhenförbundet 1807, fick 1841 af furst Günther
Fredrik Karl en författning, omarbetad i liberal anda
1849 och 1857, samt anslöt sig 1867 till Nordtyska
förbundet. Regerande furste är sedan 1880 Karl
Günther.
Schwarze, Friedrich Oskar von, tysk rättslärd, född
i Löbau i Sachsen 1816, blef 1848 appellationsråd
i Dresden och 1858 »generalstaatsanwalt». Död
1886. Som medlem af riksdag och landtdag tog S. del
i flere vigtiga lagstiftningsarbeten. Så t. ex. var
han författare till de sachsiska brottmåls- och
jurylagarna. Bland hans skrifter märkas för öfrigt:
Kommentar zur strafprocessordnung des königreichs
Sachsen (1856), Das deutsche schwurgericht (1865)
och Kommentar zum strafgesetzbuch für das deutsche
reich (5:te uppl. 1884). S. utgaf äfven tidskriften
»Gerichtssaal».
Schwarzenberg, gammal frankisk, sedan 1670
riksfurstlig slägt, den på gods rikaste i Österrike,
härstammar från en friherre von Seinsheim, hvilken
kallade sig Schwarzenberg efter ett af honom 1420
inköpt gods i Franken.
1. Schwarzenberg, Johann, friherre till
S., tysk rättslärd, född 1463, död 1528
som brandenburgskt råd, bekant som författare
till den för brottmålslagstiftningens utveckling
vigtiga Bamberger halsgertchtsordnung (1507), verkade
för öfrigt såväl för reformationens som för de
klassiska studiernas utbredning.
2. Schwarzenberg, Adam, grefve von S., tysk
statsman, född 1584, var först i kejserlig tjenst och
sedan i tjenst hos den brandenburgske ståthållaren
i Kleve, kurprinsen Georg Vilhelm. När denne
1619 tillträdde regeringen i Brandenburg,
ditkallades S. och kom att utöfva på den
svage fursten ett inflytande, som blef af den
största skada för landet. Det var nämligen S.,
som förmådde kurfursten att först förhålla sig
neutral under trettioåriga kriget och sedan,
efter det för svenskarna olyckliga slaget vid
Nördlingen, sluta förbund med kejsaren, något
som bragte landet i det mest förtviflade läge.
Många historieskrifvare hafva beskyllt honom
för att afsigtligt, till förmån för Österrike
och katolicismen, hafva sökt försvaga Brandenburg.
Af Georg Vilhelm öfverhopades S. med titlar och
förmåner, men efter denne furstes död blef han
1640 afsatt från sina befattningar och fängslad.
Han dog redan 1641.
3. Schwarzenberg, Karl Philipp, furste von S.,
hertig af Krumau i Böhmen, österrikisk diplomat
och fältherre, född d. 15 April 1771 i Wien, utmärkte
sig ofta under fälttågen mot Napoleon och avancerade
från major 1792 till fältmarskalklöjtnant 1799.
Under fälttåget
1805 förde han befälet öfver en division under general
Mack, och i slaget vid Ulm, der han kommenderade
österrikarnas högra flygel, räddade han större
delen af kavalleriet från att dela den öfriga härens
öde att tillfångatagas. 1808 blef S. österrikiskt
sändebud i Petersburg, och 1809, efter slaget vid
Wagram, hvari han deltagit, och efter hvilket han
utnämndes till general af kavalleriet, skickades
han till Paris för att underhandla om förmälning
mellan Napoleon och ärkehertiginnan Marie Louise. På
anhållan af Napoleon, hvars förtroende han i högsta
grad tillvunnit sig, fick han 1812 befälet öfver den
österrikiska hjelpkår, som skickades mot Ryssland;
men han förhöll sig tämligen overksam under de
derefter följande krigshändelserna, sannolikt till
följd af hemliga instruktioner. 1813, utnämnd till
fältmarskalk, sökte han i Paris mäkla fred mellan
Ryssland och Frankrike, och när detta misslyckats och
Österrike slutit sig till Frankrikes fiender, fick
han som generalissimus befälet öfver de allierades
samtliga trupper. Drifven tillbaka från angreppet på
Dresden, besegrade han i Aug. s. å. Vandamme vid Kulm,
vann i Okt. öfver Napoleon sjelf den lysande segern
vid Leipzig och förde 1814 de allierade arméerna mot
Paris, som intogs. Efter Napoleons återkomst från
Elba fick S. befälet öfver de allierade härarna vid
öfre Rhen, och efter krigets slut blef han president
i det österrikiska hofkrigsrådet. Han dog d. 15
Okt. 1820 i Leipzig. 1838 upprestes till hans minne
en ärestod i närheten af Leipzig. Som fältherre har
han af många blifvit hårdt bedömd. En biografi öfver
honom utgafs af Berger (1853). Jfr Prokesch-Osten,
»Denkwürdigkeiten aus dem leben des feldmarschalls
fürsten Schwarzenberg» (1823, ny uppl. 1872).
4. Schwarzenberg, furst Felix Ludwig Johann
Friedrich von, österrikisk statsman, född d. 2
Okt. 1800, var först militär, men ingick sedan
på den diplomatiska banan. 1838 ackrediterades
han som sändebud vid hofven i Parma och Turin,
1846 vid hofvet i Neapel, men tog afsked 1848,
när hans hotell under upploppet i Mars blifvit
ofredadt, och kämpade sedan som brigadgeneral i öfre
Italien och befordrades till fältmarskalklöjtnant.
I Nov. s. å. sattes han i spetsen för den
österrikiska regeringen samt arbetade derefter
energiskt och hänsynslöst på förverkligandet af
en militärisk-absolutistiskt styrd österrikisk
enhetsstat, som skulle bli den dominerande makten
i hela mellersta Europa och i det inre stärkas
genom ändamålsenliga reformer. Han lyckades ock
att ej allenast qväfva det magyariska upproret,
utan ock att tillintetgöra Preussens bemödanden
att upprätta ett trängre nordtyskt förbund.
Inåt arbetade han först i reformatorisk anda,
men slöt sig sedan till reaktionen och proklamerade
i Dec. 1851 återupprättandet af enväldet. Efter
ett utsväfvande lif dog han d. 5 April 1852,
af slaganfall. Se Berger, »Felix, fürst
zu Schwarzenberg» (1853).
5. Schwarzenberg, Friedrich von S., katolsk prelat,
den förres broder, född 1809, blef
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
