Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Schwerin ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Schärtlein. Se Schertlin von Burtenbach.
Schäufelin (Scheuffelin; Scheuffelein), Hans,
tysk figurmålare och träsnidare, född i Nürnberg
1490, död i Nördlingen 1539 l. 1540, var lärjunge af
Albrecht Dürer och följde i sina många religiösa
målningar sin mästare lyckligt i spåren, ehuru
han ofta slog öfver i ett tråkigt manér och icke
sällan arbetade väl handtverksmässigt. Flere af
hans taflor bevaras ännu i Berlin, Nördlingen,
Nürnberg, Karlsruhe m. fl. st. Berömda äro
hans träsnitt, såsom till kejsar Maximilians
»Theuerdank» och till det i Nürnberg 1507
tryckta passionsverket, ehuru S. äfven på
detta område endast var en efterapare af Dürer.
O. G-g.
Schödler, Friedrich, tysk naturhistoriker, född
1813 i Dieburg i Hessen, död 1884 som direktor
för realskolan i Mainz, gjorde sig ett namn genom
åtskilliga för öfverskådlighet och sammanträngdhet
utmärkta naturhistoriska arbeten, bl. a. Die chemie
der gegenwart (1853, flere uppl.; »Vårt tidehvarfs
kemi», 1856–57) och framförallt Das buch der natur
(1846, en mängd uppl.; »Naturens bok», 1847–48), som
öfversatts på nästan alla europeiska språk. S. var
ock en framstående pedagogisk författare och försökte
sig äfven som skald.
Schöffen l. Schöppen, T., bisittare. Se Echevin.
Schöffer (Scheffer), Peter, boktryckare i Gernsheim
mellan 1420 och 1430, var en af J. Gutenbergs
förnämste medhjelpare, särskildt i fråga om
utvecklingen af stilgjutningen. 1453 fick han
anställning hos Gutenberg i Mainz, men efter
någon tid, då brytning uppstått mellan denne och
hans förlagsgifvare, Fust, slöt S. sig till den
senare, hvars dotter blef hans hustru. Fust och
S. tryckte tillsammans den s. k. 42-radiga bibeln
(färdig vintern 1455–56, påbörjad redan under
kompaniskapet med Gutenberg), och derefter följde
en rad af förträffliga tryck, såsom Psalterium
(1457), Durandus’ Rationale divinorum officiorum
(1459), tryckt med typer, till hvilkas gjutning
stålstämplar och kopparmatriser användts, samt den
s. k. 48-radiga bibeln (1462; den första fullständigt
daterade bibel). Fusts och S:s tryckeri förstördes
natten mellan d. 27 och 28 Okt. 1462, men var åter
i ordning 1465, då Ciceros De officiis trycktes
af dem. Sedan Fust 1466 aflidit i Paris, fortsatte
S. ensam affären och tryckte bl. a. Ortus sanitatis
(1485), med gotiska typer, Bothos Cronechen der
sassen (1492) m. m. Det sista tryckta arbetet med
hans namn är 4:de uppl. af det ofvannämnda Psalterium
(dateradt d. 21 Dec. 1502). Han afled 1502 l. 1503,
aktad och förmögen. Den 9 Juni 1836 aftäcktes i
hans fädernestad en minnesstod till hans ära. –
S:s son, Johann S. (d. 1531), öfvertog tryckeriet
efter fadern. Flere ättlingar af slägten S. fortforo
att egna sig åt boktryckarkonstens utöfvande, och
den siste af namnet, Johann S. d. y., dog 1796 i
’sHertogenbosch. (Jfr Boktryckarekonst, sp. 813.)
R. G.
Schölcher. Se Schoelcher.
Schöll l. Schoell, Maximilian Samson Friedrich,
tysk-fransk literaturhistoriker och
historiker, född 1766 i Harskirchen i
Nassau-Saarbrücken, studerade juridik i Strassburg,
var sedermera under en kortare tid redaktör för en
tidning i Posen och öfvertog 1796 i Basel ledningen
af en bokhandel och ett tryckeri. 1803 fick han
anställning vid den preussiska legationen i Paris,
der han avancerade till legationsråd, och 1819
utnämndes han till föredragande råd i preussiska
utrikesministeriet. Under sin diplomatiska bana
åtföljde han statskansleren furst Hardenberg
till flere kongresser, bl. a. i Wien. Död i Paris
1833. S. utjraf på franska: Histoire abrégée de la
littérature grecque (1813; 2:dra uppl. 1824), Recueil
des pièces officielles destinées à détromper les
français sur les évenements qui se sont passés depuis
quelques années (9 bd, 1814–16), hvari han upplyste
fransmännen om åtskilliga historiska fakta af nyare
datum, hvilka den kejserliga polisen undanhållit dem,
Histoire de la littérature romaine (1815), Recueil
des pièces relatives au congrès de Vienne (6 bd,
1816–18), Histoire abrégée des tratiés de paix (15 bd,
1817–18), Archives politiques ou diplomatiques (3 bd,
1818–19), Tableau des révolutions de l’Europe (1823,
förf. af M. Koch, men efter hans död med förbättringar
och tillökningar utgifven af S.; »Historisk tafla
öfver Europas statshvälfningar», 3 bd. 1825–32),
vidare det berömda verket Cours d’histoire des états
européens depuis la chute de l’empire romain jusqu’en
1789 (46 bd, 1830–36) m. m.
Schöll, Gustav Adolf, tysk literaturhistoriker och
estetiker, född 1805 i Brünn, blef 1835 lektor vid
konstakademien i Berlin, 1842 professor i arkeologi i
Halle, 1843 direktor för konstanstalterna i Weimar och
1860 öfverbibliotekarie derstädes. Död 1882. S. utgaf
åtskilliga innehållsrika literaturhistoriska
uppsatser, till större delen samlade i Göthe
in hauptzügen seines lebens und wirkens (1882)
och i Aufsätze zur klassischen litteratur alter
und neuerer zeit (1884), bland hvilka särskildt
märkas afhandlingar om Sofokles och om grekernas
dramatiska diktning. Han offentliggjorde dessutom
förträffliga bidrag till Göthe-literaturen: »Briefe
und aufsätze von Göthe aus den jahren 1766–86»
(1846), »Göthes briefe an frau von Stein» (1848–51)
och »Karl-August-büchlein» (1857). Vidare utgaf han
Weimars denkwürdigkeiten einst und jetzt (1847),
öfversättningar af Sofokles’ sorgspel, Herodotos’
historia m. m. – Hans söner Rudolf S. (f. 1844,
professor i München) och Friedrich S. (f. 1850,
professor i Heidelberg) äro bägge framstående
filologer.
Schömann, Georg Friedrich, tysk hellenist, född 1793,
utnämndes 1826 till professor i Greifswald, der han
sedan äfven erhöll befattning som bibliotekarie, och
blef 1853 geheime regeringsråd. Död 1879. S. utgaf
några grundligt och klart skrifna arbeten om det
attiska domstolsväsendet: De comitiis atheniensium
(1819), Der attische prozess (1824, tills. med
M. H. E. Meier) och Antiquitates juris publici
graecorum (1838). Hans förnämsta verk är hans
Griechische altertümer (2 bd, 1850–59; 3:dje
uppl. 1871–73). Vidare märkas rikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
