Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Scoresby ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
derför såsom grundläggaren af den italienarna
efterhärmande riktningen inom den nederländska
konsten. Ehuru en stor del af hans verk förgicks
under bildstormarnas dagar, hafva ännu åtskilliga
museer och kyrkor att uppvisa religiösa taflor och
porträtt af hans hand. Med Gustaf Vasa stod S. i
beröring. Han sände honungen en Mariabild, hvari
konung Gustaf blef så förtjust, att han såsom erkänsla
skickade konstnären ett egenhändigt bref, en släde
med fullständig utrustning och en kolossal svensk
ost. Släden och osten försvunne af okänd anledning
på vägen, men brefvet kom fram, ehuru med brutet
sigill. O. G-g.
Scoresby [skårsbäj], William, engelsk
upptäcktsresande, f. 1789, var son af en hvalfångare
och gjorde tillsammans med sin fader flere
fångstfärder i Norra ishafvet samt anställde dervid
undersökningar, som blefvo af den största vigt för
kännedomen om polartrakterna. 1806 framträngde han
tillsammans med fadern ända till 81° 30’ n. br. (deri
hittills öfverträffad endast af Parry), och 1822
var han den förste, som undersökte Grönlands östra
kust mellan 69° 30’ och 72° 30’ n. br., hvarjämte han
utkastade en karta öfver denna kust på en längd
af 700 km. En beskrifning öfver denna resa utgaf
han under titeln Journal of a voyage to the northern
whale-fishery (1823). Ett annat arbete af honom är det
berömda History and description of the arctic regions
(1820). Från 1823 studerade S. teologi i Cambridge,
och när han 1834 blifvit baccalaureus, trädde han
i den engelska kyrkans tjenst och blef kaplan för
sjöfolk. Han dog 1857. Se R. E. Scoresby-Jackson,
»Life of William S» (1861).
Scorpena, zool. Se Drakfiskar.
Scorso, Ital., handelst., förfallotiden för en vexel.
Scorzonera Tourn., bot., ett tämligen artrikt
slägte af större och mindre örter, hörande till
nat. fam. Synanthereae Rich., kl. Syngenesia
L. Stjelken, enkel eller grenig, uppbär vanligen hela
blad och tämligen stora blomkorgar, omgifna med
en cylindrisk, klocklik holk af flere rader fria,
olikstora, tegellagda, tunna, i de inre raderna
hinnkantade fjäll. Ytterholk saknas. Alla blommorna
äro tunglika, oftast gula och betydligt längre
än holken. Frukten är försedd med fjunpensel. I
Sverige finnes såsom vild endast S. humilis L.,
kornfibla, som har en grof rotstock, från
hvilken lansettlika blad och en oftast enkel, 2–3
dm. hög stjelk uppskjuter, bärande 1–3 smalare och
mindre blad. I nödfall kunna bladen af denna art
användas till föda åt silkesmaskar. Förvildad och
ofta odlad i våra trädgårdar är den i mellersta
och södra Europa vilda S. hispanica L., hvars
svarta, köttiga rötter af trädgårdsodlare kallas
scorzoner-rötter, svartrötter, sockerrötter och
(i Skåne) ringormsrötter. Det sistnämnda namnet
öfverensstämmer i betydelse med det italienska
Escorzonera (af scorzone, ett slags orm, som
gifvit anledning till slägtnamnet) och det engelska
Vipergrass (»ormgräs», af viper, orm). Sockerrötter är
ett allmänt begagnadt namn, men tillkommer egentligen
rötterna af den odlade Sium
sisarum L. Benämningen »svartrot» skulle rätteligen
tillhöra endast vallörten, Symphytum officinale
L. Scorzoner-rötter användas skalade och stufvade
såsom en behaglig birätt till kött. Flere andra
arter odlas i andra land för de ätbara, välsmakande
rötternas skull. O. T. S.
Scotister, anhängare af Duns Scotus (se d. o.).
Scott, Sir Walter, skotsk skald och romanförfattare,
föddes d. 15 Aug. 1771 i Edinburgh, der hans fader
hade en juridisk syssla. Han såg dagen vid en trång
gata, der universitetslärarna, bland hvilka hans
morfar var en, brukade bo. Af hans syskon dogo sju
redan vid späda år i väsentlig mån till följd af den
mörka, osunda bostaden, och sjelf angreps S. i sitt
andra år af en sjukdom, som medförde lamhet i högra
foten. Den orubbliga sinnesro, hvarmed han under
hela sitt lif bar denna lamhet, står i en märklig
kontrast till de hänsyn, hans store engelske rival
Byron ständigt tog till sitt likartade lyte. Tidigt
blef S. på grund af sin svaghet bragt ut på landet,
till farfadern, vid Tweeds och Teviots stränder,
der han äfven som man framlefde sina angenämaste
dagar. Der växte han upp i svärmeri för sitt hemlands
folksånger med deras meddelanden om skottarnas forna
strider. Redan vid späda år kunde han utantill långa
stycken af ballader. Allt, som var anekdotartadt,
i synnerhet i rim- och balladform, lärde han med
lätthet; deremot anmärkes det uttryckligt – hvilket
allaredan antyder karakteren af hans senare produktion –
att han endast med svårighet tillegnade sig årtal
och allmänna principer. Den lille halte gossen, som
ständigt red omkring på en pony, »ej större än en
vanlig slagtarhund», var emellertid en god kännare
af biskop Percys samlingar af fornengelsk poesi,
ja samlade t. o. m. gamla qväden, liksom andra barn
mynt o. d.
För att blifva hvad man kallar klassiskt bildad
insattes S. i en skola i Edinburgh, der enligt tidens
sed hufvudsakligen språkstudier bedrefvos. Redan
vid femton års ålder lemnade han emellertid skolan
för att under sin faders ledning utbildas för
advokatståndet. Vid samma tid lärde han ock att känna
de skotska höglanden, som skulle få så stor betydelse
för hans poesi genom att förse dess gestalter med
ett nytt och för Europa dittills obekant sceneri. Vid
tjugu års ålder vardt han advokat. Ännu icke medveten
om sitt diktarekall, utbildade han sig alltmera
till en flitig och stadig jurist. Hans stärkta helsa
tillät honom nu att företaga vidsträckta fotturer,
öfvad som han blifvit i kroppsliga idrotter. Vintern
1796–97 tillbragte han, under den allmänna fruktan
för en landstigning af fransmännen, med att upprätta
frivilliga kavalleriregementen; han utnämndes äfven
till qvartermästare vid ett af dessa. Tjugusex år
gammal äktade han en fransk protestantisk dam, miss
Carpenter, hvars fader dött under revolutionen.
Att S. kände sig dragen till det motstånd mot det
18:de århundradets poetiska former, som framträdde
rundtom i Europa, visa hans i dessa år utarbetade
öfversättningar af Bürgers
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
