Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Scoresby ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Lenore» och »Der wilde jäger», 1796, samt Göthes
»Götz von Berlichingen», 1799. Sistnämnda år blef
han sheriff för Selkirkshire och hängaf sig nu mer
och mer till poetisk produktion. 1802–03 utgaf han en
samling af de skotska gränsboarnas sånger, Minstrelsy
of the scottish border, en vigtig fyllnad till Percys
ofvan omtalade balladsamling. Han tillegnade den sitt
fädernesland, »Albions bättre hälft». En kritik af
boken framkom med den profetiska anmärkningen, att
den innehöll stoff till hundra romaner. 1804 utgaf
S. den fornengelska romanen Sir Tristrem.
Ända till 1805 kände man sålunda under namnet Walter
Scott endast en flitig och med
god kritik utrustad samlare. Men sistnämnda år intog
S. plötsligt genom The lay of the last minstrel (»Den
siste bardens sång», öfvers. af psevd. John Sand,
1872), högsta rangen bland sitt tidehvarfs engelske
skalder; Byron hade nämligen ännu icke framträdt,
Wordsworth, Southey och Coleridge voro ännu endast
obetydligt kända, och sjelfve Burns var ej rätt mycket
bekant utanför sin hembygd. Denna episka dikt,
som fått sin benämning deraf att den lägges en af
de fornskotske familjbarderna på läpparna, uppkom
af den tillfälliga anledningen, att hertiginnan af
Buccleuch, befryndad med S., bad honom behandla en
i orten gängse folksaga om en dvärg. Dikten gjorde
en utomordentlig lycka; man gladde sig öfver denna
återgång till folkpoesien och naturen; i synnerhet
blefvo naturskildringarna beundrade. Det var det
16:de årh:s förhållanden, som der trädde läsaren till
mötes med nästan historisk noggranhet. Skildringen
af de högländska sederna intresserade allmänheten så
mycket, att det bifall, hvarmed densamma mottogs,
bragte skalden på tanken att i prosa försöka något
liknande, hvilken tanke senare tog full gestalt
i romanen »Waverley». Tills vidare var emellertid
intresset väckt för medeltiden, riddareväsendet och
den skotska nationalegendomligheten.
Nu öfvergaf S. helt och hållet sin juridiska praktik,
hvilket han dess lättare kunde göra, som han 1806
erhöll ett mycket inbringande ämbete vid en domstol
i Edinburgh. Sedan 1802 hade han varit medarbetare i
»Edinburgh review», men då han blef missnöjd med detta
blads liberala hållning i frågan om katolikernas
emancipation, grundlade han 1809 toryorganet
»Quarterly review».
1806 började han, men utgaf först 1808, dikten
Marmion, a tale of Floddenfield. Med hänsyn till sin
fabel står denna dikt hans öfriga ganska nära; det
är åter det 16:de årh., Skotland, lifvet på borgen
och vid hofvet, som skildras. Men diktens hjelte
är sådan, att han direkt bildar öfvergången till de
byronske hjeltarna, liksom hela verket är skrifvet
i de lätta och flytande, men något entoniga jamber,
som Byron i sina poetiska berättelser oftast begagnade
sig af. Trots all olikhet i ämnets behandling kan
S. i »Marmion» anses hafva gifvit urbilden till
»Giaurn» och i synnerhet till »Lara». Dock var det
icke hufvudpersonen,
utan de skildrade händelserna, som förskaffade dikten
dess stora framgång, framförallt slagmålningarna
i den sista sången, som af den hänförda kritiken
förklarades för de yppersta sedan Homeros.
I dikten The lady of the lake lemnade S. 1810
en cykel präktiga bilder af naturen i de skotska
höglanden. Det bifall, hvarmed detta arbete helsades,
var det största, som ännu kommit honom till del. Inom
3 1/2 månad åtgingo 8,000 ex., och 14 upplagor
hunno slutsäljas till året 1819. Den fjäll- och
skogsfriskhet, som genomströmmar dikten, dess milda
värme och sanna känsla, som ingenstädes växer till
stormande lidelse, verkade bedårande på den tidens
läsverld. Hvad som för nutida läsare gör dikten
mindre intressant är hufvudsakligen det teatraliska
arrangementet i skildringen af seder och bruk. –
Den följd dikter af liknande art, som S. derefter
utgaf: The vision of Don Roderick (1811), The lord of
the isles (1814), The field of Waterloo (1815), The
bridal of Triermain och Harold the dauntless (1817),
vunno emellertid alltmindre bifall. När härtill kom,
att Byron nu med hela sin ungdomskraft framträdde
såsom mästare inom den poetiska berättelsen, var
S. nog klok att obestridt lemna detta område åt
honom. »Klokheten», har han sjelf yttrat, »påminte mig
om, att jag borde stryka segel för Byrons mäktigare
snille.» Han vände sig i stället till prosadiktningen.
Utom de egna ofvannämnda arbetena hade S. till denna
tid utgifvit upplagor af: J. Drydens verk (1808),
Smers »Collection of historical treats», Sadlers
»State papers» och Anna Sewards »Poetical works» samt
Swifts samtliga arbeten (1814), dem han beledsagade
med en förträfflig biografi. I sammanhang härmed må
äfven nämnas de framstående lefnadsskildringar han
för ett i Edinburgh utkommande »romanbibliotek»
under årens lopp lemnat af: Fielding, Smollet,
C. Sage, Richardson, Goldsmith, Johnstone, Sterne,
miss Radcliffe, Mackenzie, Walpole, Johnson, Clara
Reeve, Robert Bage samt R. Cumberland.
Texten till Barder antiquities författade han 1814,
och 1815 föranleddes han af en utflykt han gjort
till kontinenten att skrifva Pouls letters to hins
kinsfolk.
Med romanen Waverley, som utkom anonymt i Febr. 1814,
började den långa följd af historiska romaner,
som gjort S. och hans fädernesland berömda öfver
hela den civiliserade verlden; med »Waverley»
öppnades dertill ett nytt tidsskifte icke blott
inom författarens egen diktning, utan inom hela
skönliteraturens område. Redan år 1805 hade S. börjat
arbeta på detta förstlingsverk i den 74 bd omfattande
romancykeln, hvilken afstannade först 1831. Af
»Waverleys författare», såsom S. i sina romaner
alltjämt kallade sig, tills han först 1827, efter
den stora krisen i hans lif, sjelf uppgaf sig såsom
deras författare, utkom 1815 Guy Mannering, 1816
The antiquary, 1817 såsom den första afd. af Tales
of my landlord: The black dwarf och Old mortality,
1817 Rob Roy och 1818 som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
