Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sedelutgifning - Sedentaria - Sederholm, Karl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
särskildt fall och vid hvarje särskild tidpunkt)
utgör den s. k. bankmässiga sedelbetäckningen.
I praktiken tillämpas hufvdsakligen tre olika
betäckningssystem, nämligen det kontinentala,
det britiska (grundadt på den peelska lagen af år
1844) och det nord-amerikanska. Det kontinentala
systemet innebär ett godkännande i princip af
den bankmässiga sedelbetäckningen, fastän man på
åtskilliga håll dermed förbinder den fordran att en
viss, på förhand bestämd del (merendels 1/3) af de
utelöpande sedlarna nödvändigt skall vara betäckt
af metallisk valuta. Enligt det britiska systemet
får deremot en viss, genom erfarenhetsrön bestämd
maximisumma i sedlar (i Englands bank f. n. 15,750,000
p. sterl.) utgifvas utan metallisk betäckning, men
hvad som derutöfver är ute i rörelsen måste hafva full
metallisk betäckning. Det nord-amerikanska systemet
skiljer sig fullständigt från de båda föregående
betäckningssystemen; genom dess ganska invecklade
bestämmelser komma de sedelutgifvande bankernas fonder
till stor del att fastlåsas i statsobligationer,
hvilket i hög grad försvårar fullgörandet af de
nord-amerikanska bankernas inlösningspligt. Utom
dessa tre från hvarandra åtskilda system har genom
kombination af det kontinentala och det britiska
systemets principer uppstått ännu ett fjerde system,
den s. k. indirekta kontingenteringen.
Att utöfver bestämmelserna om sedelbetäckningen
ytterligare inskränka sedelutgifningen genom att
stadga ett visst största sammanlagda belopp för
bankens utelöpande sedlar anses olämpligt, när det
gäller central- eller monopolbanker, men deremot
lämpligt i fråga om de enskilda banker, som förekomma
vid sidan af en centralbank eller ett fullkomligt
decentraliseradt banksystem.
I fråga om den svenska riksbankens sedelutgifning
och sedelbetäckning gälla f. n. (1890) nedanstående
bestämmelser. Riksbanken eger att utgifva sedlar,
som motsvaras af följande tillgångar: a) bankens
metalliska kassa, hvarmed menas allt inom landet
befintligt, banken tillhörigt svenskt och utländskt
guldmynt, omyntadt guld samt i Sverige, Norge eller
Danmark enligt konventionen d. 27 Maj 1873 prägladt
silfvermynt; b) på utrikes ort nedsatt eller under
transport derifrån varande, mot sjöfara försäkradt
guldmynt eller omyntadt guld; c) hos bankinrättningar
eller handelshus på utrikes ort i löpande räkning
innestående medel. Utöfver det belopp, som motsvaras
af dessa nu nämnda tillgångar, eger riksbanken
ytterligare utgifva högst 45 millioner kronor i
sedlar, under vilkor att dessa sedlar motsvaras af
följande sammanräknade tillgångar: a) lätt
säljbara utländska statspapper; b) statens, allmänna
hypoteksbankens och andra inhemska obligationer,
som noteras å utländsk börs; c) vexlar, betalbara inom
eller utom riket. Med denna sistnämnda sedelutgifning
följer emellertid ytterligare den skyldigheten för
riksbanken att, när de utgifna sedlarna hinna öfver
35 millioner kronor, öka bankens metalliska kassa
(hvilken är bestämd till minst 15 millioner kronor,
deraf 4/5 i guld), med minst
30 procent af det belopp, hvarmed de utgifna sedlarna
öfverskjuta 35 mill. kronor.
I fråga om de svenska enskilda bankernas
sedelutgifning och sedelbetäckning gifver
k. kung. d. 12 Juni 1874 följande bestämmelser. De
utelöpande banksedlarna få ej vara af större
belopp än som sammanlagdt i värde motsvaras af a)
bankens i allmänt förvar nedsatta grundfondshypotek,
hvartill skola användas minst 60 procent af bankens
grundfond; b) bankens reservfond, för så vidt den
utgöres af sådana säkerheter, som äro jämförliga med
grundfondshypotek och blifvit nedsatta i allmänt
förvar; c) bankens fordringar till högst 50 procent af
bankens hela grundfond, så framt vid hufvudkontoret
befintlig kassa af lagligen i riket gällande guldmynt
uppgår till tio procent af grundfonden; d) allt vid
hufvudkontoret befintligt, banken tillhörigt guld,
som i värde öfverstiger tio procent af grundfonden
och utgöres af lagligen i riket gällande guldmynt
äfvensom omyntadt guld samt utländskt guldmynt
efter i riksbanken gällande beräkningsgrunder.
D. B.
Sedentaria, zool. Se Polychaetae.
Sederholm, Karl, finsk filosofisk och teologisk
skriftställare, föddes d. 6 Juni 1789 i Thusby socken
af Nylands län och blef student i Åbo 1807. Han blef
der en varm anhängare af G. J. Hartmans filosofiska
system, men afbröt snart sina studier, för att enligt
faderns önskan öfvertaga förvaltningen af dennes
egendom. Otillfredsställd i denna sysselsättning,
flydde han 1810, fruktande sin stränge faders
misshag, till Viborg. Derefter genomgick han brokigt
skiftande öden. Han prestvigdes i Viborg och fick
anställning såsom pastor vid en tysk koloni i
tauriska guvernementet. 1817 kallades han, numera
gift och familjefader, till Charkovs evangeliska
församling, men afsattes 1820, emedan han låtit
trycka ett misshagligt förslag till förbättringar i
Luthers lilla katekes. Han lefde derefter i tryckta
omständigheter i Moskva, men utnämndes 1839 till
divisionspredikant vid 6:te armékåren. I denna
ställning var han ekonomiskt oberoende och anknöt
förbindelser inom den literära verlden i Moskva,
men 1850 blef han plötligt å nyo afsatt genom en
ministeriel skrifvelse, under förebärande att han
i sina predikningar begagnat otillbörliga uttryck,
ehuru i sjelfva verket emedan han i sin egenskap af
evangelisk prest uppträdt emot det grekisk-ortodoxa
presterskapets proselytmakeri. Han lefde sedermera hos
en måg i guvernementet Tula och dog d. 27 Juli 1867. –
S. har författat ett stort antal filosofiska skrifter,
bland hvilka de förnämsta äro: Die weltansicht, Die
ewigen thatsachen (1845) och Der geistige kosmos,
eine weltanschauung der versöhnung (tr. i Leipzig
1859). Han försökte i dessa skrifter likasom i en år
1825 till universitetet i Königsberg insänd latinsk
afhandling, De philosophia cum religione christiana
connectenda, genom hvilken han förvärfvade sig
doktorsgraden, grundlägga en verldsåskådning, inför
hvilken ingen motsats finnes mellan den uppenbarade
religionen och filosofien. Han ansåg, att hvarje
positiv filosofisk insigt måste såsom sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
