Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sekular ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kiser och naturliga svafvelmetaller. Råämnet för
framställandet af selen utgöres af den bottensats,
hvilken samlar sig på bottnen af blykamrarna
i svafvelsyrefabriker. Selen ansluter sig nära
till svafvel och förekommer, liksom detta,
i flere allotropiska modifikationer. Fälld med
svafvelsyrlighet ur en lösning af selensyrlighet,
bildar den en blodröd, flockig massa. Smält selen
bildar efter hastig afsvalning en glasglänsande,
amorf, spröd och svart massa, som icke leder
elektricitet. Om selen deremot får långsamt svalna,
blir den grå och ledande för elektricitet. Dess
ledningsförmåga för elektricitet ökas vid belysning
(jfr Fotofon). Selen smälter vid 217° och kokar
vid 700°. Upphettad i luften, antändes selan och
brinner med blå låga samt utbreder derunder en
vämjelig lukt af skämda rättikor. Selens
atomvigt, som tecknas Se, är 78,8. Detta ämne liknar
i kemiskt afseende dels svafvel och dels tellur
samt är likasom dessa grundämnen två-, fyr- och
sexatomig. Dess väteförening är en gas, H2 Se, som
är högst farlig att inandas. Med syre ger selen en
dioxid, Se O2, kallad selensyrlighet. Den bildar
färglösa, sublimerbara kristallnålar, som lätt
lösas i vatten och dervid gifva den egentliga
selensyrligheten, H2 Se O3, som är en tvåbasisk
syra. En annan syra af selen är selensyran, H2 Se
O4, som i allt väsentligt liknar svafvelsyran. –
I sin kristalliniska modifikation visar selen
det egendomliga förhållandet att dess elektriska
ledningsförmåga tilltager genom belysning. Om
nämligen en kristallinisk skifva eller stång af
selen insättes i ledningen till en galvanisk ström
och man låter starkt solljus falla derpå, passerar
strömmen lätt igenom, men vid ljusets utstängning
tilltager ledningsmotståndet betydligt. I amorft
tillstånd åter är selen oledare för elektriciteten.
P. T. C. R. R.
Selenbly, clausthalit, miner., = Pb Se, ett med
blyglans isomorft mineral, som förekommer, ehuru
sällsynt, vid några ställen på Harz, i Spanien och
Syd-Amerika. Ant. Sj.
Selene, Grek. mytol., mångudinnan, vanligen betecknad
såsom dotter af titanen Hyperion och Theia,
syster till solguden (Helios) och morgonrodnaden
(Eos). Hon tänktes färdas öfver himmelen i en vagn,
dragen af två hvita hästar eller mulåsnor, stundom
äfven af två kor, med hänsyftning på halfmånens
hornlika spetsar. S. älskades af Zevs och Pan samt
älskade sjelf Endymion (se d. o.). I senare tider
identifierades hon med Artemis (Diana), liksom hennes
broder Helios med Apollon. Hos romarna motsvaras hon
af Luna. A. M. A.
Selenga, flod i östra Asien, rinner upp i Mongoliet,
på Sajanska bergens södra sluttning, flyter i
nordöstlig riktning, in i det rysk-sibiriska
Transbaikalien och är redan då segelbar, vänder
derefter mot n. och ö. och faller genom åtta grenar
ut i Baikalsjön. Längden är på ryskt område 360
km. Bifloder: Orchon, Tsjikoj, Chilok, Uba, alla från
h., m. fl.
Selenit (af Grek. selene, måne), ifrågasatt innevånare
på månen.
Selénkoppar, berzelianit, miner., en förening
med sammansättningen Cu2 Se. Den har silverhvit
färg, metallglans och glänsande streck samt
förekommer vid Skrikerums ödelagda
koppargrufva i Sverige samt vid Lehrbach på Harz.
Ant. Sj.
Selenkopparsilfver, miner. Se Eukairit.
Selenografi (af Grek. selene, måne, och grafein,
skrifva), månens topografi. Redan under antiken hade
månens för blotta ögat fläckiga utseende gifvit
anledning till antagandet att på månen liksom på
jorden funnes berg, dalar och haf. Först sedan
Galilei riktat kikaren på månen vann denna åsigt
emellertid större fasthet. Antagandet att de mörkare
delarna af månens yta vore haf vidhöllos af Kepler,
Hevelius och Riccioli. Förbättrade optiska hjelpmedel
gåfvo emellertid tillfälle till mera detaljerade
iakttagelser, och man blef omsider ense om att månens
yta var af ganska uniform beskaffenhet, att fläckarna
endast voro mörkare färgade partier och att haf icke
kunde existera, af det enkla skäl att man aldrig såg
solen spegla sig i dem. – Bergformationerna på månen
äro mycket vexlande. Mest karakteristiska framför de
egentliga bergskedjorna och de enstaka bergstopparna
äro de så kallade ringbergen och kratrarna. De
senare ega stor yttre likhet med våra vulkaniska
berg, men hafva för stora dimensioner för att vara
af samma natur som de. Till de långa, rätliniga,
glänsande band eller kanaler, som strålformigt
utlöpa kring dessa kratrar, har man på jorden intet
liknande. Öfver hufvud äro bergformationerna på månen
vidt skilda från typerna på jorden och bevisa att
helt olika orsaker varit verksamma vid bildandet
af de båda himlakropparnas ytor. Mångfaldiga
äro de topografiska verk öfver månen, som sedan
Galileis tid utkommit. Sjelf uppmätte denne endast
enstaka bergshöjder, men upprättade icke någon
månkarta. Förtjensten af att hafva utfört en första
sådan tillkommer en af astronomiens dilettanter,
bryggaren Hevelius. Hans »Saelenographia», till
hvilken han egenhändigt förfärdigat kopparsticken,
utkom i Danzig 1647. Från detta arbete stamma namnen
på de s. k. hafven, såsom »Mare serenitatis» eller
Stilla hafvet, »Mare frigoris», Ishafvet, »Mare
imbrium», Regnhafvet, »Oceanus procellarum»,
Stormarnas ocean o. s. v. Bergen, som af Hevelius
fått geografiska namn och af jesuiten Langren
betecknats med namn från den heliga historien,
erhöllo af Riccioli, i den af honom och Grimaldi
1651 publicerade »Nya Almagest», de nu brukliga
namnen Plato, Kepler, Tyko o. s. v. Det första
vigtiga framsteg på selenografiens område efter
Hevelius gjordes af Tobias Mayer. Denne var den
förste, som gjorde till sin uppgift att grunda
en månkarta, ej på teckningar efter ögonmått,
utan på exakta mätningar. Särskildt bestämde han
den selenografiska longituden och latituden för 27
fläckar. Af den månglob i 24 sektioner, som han hade
för afsigt att utföra, voro vid hans död 1762 blott 4
färdiga. Schröter publicerade i sina »Selenographische
fragmente» 1799 och 1801
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
