Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Semirjetsjensk ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hebreiska språket och literaturen), targumiskan,
nabateiskan, palmyrenskan och samaritanskan; b)
östarameiska: syriskan (se d. o.) med dess ännu
lefvande ättling nysyriskan, vidare mandeiskan
(se Mandeiska språket) och talmudiskan, i babylonska
talmud (se d. o.); 3. kanaanitiska språk: feniciskan
och hebreiskan med dess rent literära fortsättning
nyhebreiskan eller rabbinskan. Till den sydsemitiska
grenen höra: 1. arabiskan, egentligen nord-
och mittel-arabiska, med dess många nu lefvande
dialekter i Arabien, Babylonien, Syrien, Sansibar,
Sudan, Egypten, Tunis-Algeriet, Marokko och Malta,
hvilka med ett gemensamt namn kallas nyarabiska,
modern eller oftast vulgär-arabiska; 2. sabeiskan
(sydarabiska), förr kalladt »himjariska», med
dess nu lefvande fjärmare ättlingar mehri, hakili
och andra språk på Arabiens sydkust (se
Himjarer); 3. etiopiskan eller gees med dess nu lefvande
ättlingar tigré, tigriña och amhariskan i Abessinien
samt hárari s. derom. De sydsemitiska språken
skilja sig från de nordsemitiska hufvudsakligen genom
ursprungligare vokalism med korta vokaler i de lägen,
der de bortfallit i de nordliga språken, kasusflexion,
»bruten» plural och rikare verbal formbildning. Inom
den nordsemitiska grenen intager assyriskan en
alldeles särskild, ännu i flere hänseenden oklar
ställning. Vokalismen är mycket afvikande från den
allmänt semitiska, och inom formläran är saknaden
af den ena verbala hufvudforinen, perfektum,
det märkligaste draget. Hebreiskan skiljer sig
från arameiskan fonetiskt genom förlängning af
korta vokaler i flere lägen, der de i arameiskan
bortfalla, och öfvergång af ursprungliga aspirator
(l. assibilator) th, dh till hväsljud s, z i hebr.,
mot oaspirerade tenues t, d i aram. samt formelt
genom prefigerad artikel (som i arabiskan) mot
suffigerad i aram. (som i sabeiskan), bibehållandet
af i aram. försvunnen inre passivbildning och reflexiv
n-stam o. s. v. Inom den sydsemitiska grenen står
den till följd af inskrifternas torftiga innehåll
föga kända sabeiskan i allmänhet närmare arabiskan,
och denna skiljer sig från etiopiskan förnämligast
genom ursprungligare konsonantism (th, dh mot
s, z i etiop. som i hebr., de olika guttural-
och hväsljuden sammanfalla ej som i etiop.) och
ursprungligare nominalflexion, hvaremot etiop. har
rikare verbal stambildning och en sjelfständigt
utvecklad syntax. Nyarabiskan karakteriseras
hufvudsakligen af slutvokalernas bortfall, hvarigenom
språket förlorat kasusflexionen och både i nomen och
verb fått en högst märklig öfverensstämmelse med den
så mycket äldre hebreiskan. Friast är utvecklingen i
maltesiskan, det enda semitiska språket i Europa. De
lefvande abessinska språken hafva åter utvecklat sig
på ett annat egendomligt sätt med starka fonetiska
förändringar, nybildning af tempora med hjelpverb
o. dyl. Om den moderna aram. och hebr. se Nysyriska
språket och Rabbinska språket och literaturen. Det
relativt ursprungligaste och genom sin literatur
ojämförligt vigtigaste af dessa språk är arabiskan
(jfr Arabisk literatur), det dernäst af religiös
anledning vigtigaste är hebreiskan (se Hebreiska
språket och literaturen). Om de semitiska, språkens
studium se Orientaliska språk.– Jfr Renan, »Histoire
générale des langues sémitiques», 4:de uppl. 1863;
Hommel, »Die semit. völker und sprachen», bd
I. 1883; Nöldeke, »Die semitischen sprachen», 1887.
H. A.
Semitonium, Lat., namn på halftonen eller lilla
sekunden.
Semler, Johann Salomo, tysk protestantisk teolog,
född 1725 i Saalfeld, död 1791, var sedan 1752
professor i Halle. Genom en mängd skrifter, i hvilka
han bl. a. sökte genomföra en historisk-kritisk
revision af Gamla testamentets kanon och ådagalägga
dogmernas af tids- och rumsförhållanden framkallade
yttre vexling, blef han en grundläggare af den
historiska bibelkritiken och rationalismen,
mot hvilken sistnämnda han dock sedermera ifrigt
uppträdde. Bland hans skrifter märkas: De daemoniacis
(1760, 4:de uppl. 1779), Selecta capita historiae
ecclesiasticae (3 bd, 1767–69) m. fl.
Semlin (Magyar. Zimony, Serb. Zemun), stad i
Kroatien-Slavonien, f. d. distriktet Peterwardein,
vid Budapest–Semlin-banan, nära Saves utlopp i Donau,
förenad med Belgrad genom en bro öfver förstnämnda
flod. 11,836 innev. (1880), mest serber. Staden
är säte för en grekisk ärkebiskop samt har en
realskola, 5 romersk-katolska och 2 grekisk-katolska
kyrkor. Liflig handel med Balkanhalfön. I närheten
finnas ruiner från romaretiden äfvensom af den borg,
der Johan Hunyadi afled (1456).
Semmering l. Semering, bergmassa tillhörande
Östalperna, på gränsen mellan ärkehertigdömet Nedre
Österrike och Steiermark. Höjd 1,395 m. Ett vigtigt
pass leder från Gloggnitz (439 m.) till Mürzzuschlag
(681 m.). Den 1854 öppnade Semmering-banan, som är
57 km. lång och når en höjd af 870 m., utgör en del
af Wien–Trieste-banan.
Semmerpolka, Finsk mytol. Se Pellervoinen.
Semnai, Grek., »de vördnadsvärda». Set Erinyer.
Semnoner (Sennoner), ett forngermanskt folk, som
bodde mellan floderna Oder och Elbe, i det nuv. Mark
Brandenburg. Vid tiden för Kristi födelse lydde
detta folk under Marbod, det markomanniska rikets
grundläggare; men år 17 e. Kr. öfvergick det till
cheruskiska förbundet, när detta under Arminius
besegrat Marbod. Semnonerna tillhörde de sveviska
stammarna och var den mäktigaste bland dessa.
Semnopithecus, zool., ett till smalaporna hörande
slägte, med smärt kroppsbyggnad, mycket lång
svans och långa, spensliga extremiteter, af hvilka
vanligen de främre äro kortare än de bakre. Tummen
är liten, stundom förkrympt. Magsäcken afviker från
densamma hos andra apor derigenom att den genom
insnörningar är delad i flere, säcklika afdelningar,
påminnande om förhållandet hos känguruerna eller
idislarna. Dithörande arter lefva på södra Asiens
fastland, Ceylon och Ostindiska arkipelagens öar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
