Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Serbien - Serbiska språket och literaturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Österrike, tack vare prins Eugens fältherresnille, i
besittning af större delen af S. Men Österrike hade
under gagnlösa krig i vester förspillt de krafter det
såväl behöft i öster, och mäktade der icke att bevara
sina eröfringar. Utan varaktiga följder blef äfven det
korta besättandet af Belgrad i slutet af 1780-talet,
då Josef II i förbund med Katarina II tänkte störta
och dela det turkiska riket. Först i början af 19:de
århundradet väcktes serberna ur sin dvala. Inflytelser
från det öfriga Europa torde dertill hafva medverkat
lika mycket som turkarnas förtryck, hvilket som
vanligt under alla utpressningar och öfvergrepp dock
lemnat landets gamla plägseder och lokala författning
orubbade. Nu grepo emellertid serberna 1804 till vapen
mot turkarna. I flere år kämpade de med skiftande
lycka under sin lågättade, men begåfvade anförare, den
Svarte Georg (Czerny Georg på serbiska, Kara Georg på
turkiska). Ett mäktigt understöd fingo de af ryssarna,
som voro i krig med Turkiet och på sitt vanliga sätt
uppträdde som Balkanfolkens beskyddare. Men vid sin
brytning med Napoleon slöt Ryssland fred med turkarna
och lemnade serberna i sticket. Kara Georg tvangs
att nedlägga vapen, men började snart åter kriget
utan framgång och måste 1813 gå i landsflykt. Redan
1815 utbröt upproret åter under en ny ledare, Milosj
Obrenovitj, denna gång med bättre framgång. Turkarna
måste 1817 erkänna serbernas sjelfstyrelse och
Obrenovitjs upphöjande till furste samt finna sig
i sina trosbröders förjagande ur landet, utom på
några få punkter, och bibehöllo endast rätten att
hålla Belgrads fästning och några andra vigtiga
platser besatta.
Dermed var grunden lagd till S:s oberoende; men det
har kostat mycken möda att gifva stadga deråt. Hindren
hafva egentligen varit tvåfaldiga. De hafva legat
dels i kampen mellan det närliggande Österrikes och
det stambeslägtade Rysslands intressen, som hvar
för sig velat indraga landet inom sitt maktområde,
dels i den ännu hätskare slägtfejden mellan de
två dynastier, som täflat och ännu täfla om högsta
makten. S. har nämligen den olyckan att för sin frihet
stå i skuld hos två ätter, som betraktade hvarandra
med en misstro, hvilken ledt till blodiga illdåd –
i viss mån påminnande om afundsjukan mellan Sturar och
Vasar i Sveriges historia. Milosj regerade med kraft,
men också med hänsynslös råhet och fullständig frihet
från samvetsskrupler. Han mäktade hålla sig uppe till
1839, men måste då träda tillbaka för sina söner,
Milan, som dock snart dog, och Mikael, som 1842 i sin
ordning blef störtad och fick gifva rum för Alexander
Karageorgevitj, Czernys son. Denne, som gynnade
österrikarna och derför fick ryssarna emot sig, blef
1858 i sin tur störtad, och den åttioårige Milosj
återkallades. Milosj dog 1860 och efterträddes af den
nyssnämnde sonen Mikael, hvars regering hufvudsakligen
utmärktes af sträfvandet att beröfva turkarna rätten
att hålla landets fästningar besatta, hvilket omsider
år 1867 kröntes med framgång. 1868 blef Mikael mördad,
på anstiftan af den landsflyktige
Karageorgevitj; men dennes planer att återkomma till
makten bragtes på skam genom den rådighet, hvarmed
huset Obrenovitjs vänner lyckades få Mikaels son, den
fjortonårige Milan, erkänd som furste. Författningen
ändrades 1869 och fick dervid ungefär sin nuvarande
lydelse.
På 1870-talet inträffade afgörande händelser. Uppror
utbröt 1875 i Bosnien och Herzegovina och gaf ny
fart åt de ärelystna planerna hos det storserbiska
partiet, som drömde om återupprättande af Stefan
Dusjans rike och alla serbers förening till ett stort
helt. Krig förklarades 1876, och hären ställdes under
den ryske generalen Tsjernajevs befäl. Men kriget gick
illa, och det skulle slutat med den serbiska statens
undergång, om ej stormakterna trädt emellan och medlat
fred på goda vilkor. På våren 1877 utbröt emellertid
det rysk-bulgariska kriget, hvari serberna först vid
början af följande år kommo sig för att deltaga. Denna
ringa ifver för den gemensamma saken var väl skuld
till, att Ryssland i San Stefano-fördraget förbehöll
nästan allt åt Bulgarien, hvilket väckte S:s stora
missnöje. Ryssland såg emellertid sina planer
korsas, och i Berlinfördraget 1878 tillerkändes
S. en utvidgning, svarande mot tredjedelen af dess
förra område. Men på samma gång ledo serbernas
storhetsdrömmar ett svårt afbräck, då Österrike fick
besätta Bosnien och Herzegovina. År 1882 antog furst
Milan titel af konung under namnet Milan I. År 1885,
då bulgarerna genomfört Östrumiliens förening med
sitt furstendöme, ansåg S. sina intressen hotade,
då det befarade, att grannstaten skulle utvidga
sig öfver områden, på hvilka det sjelf hade gjort
anspråk. Illa förberedt, begick det den oklokheten att
börja krig med bulgarerna, med hvilka det nyss delat
träldomens börda, men led af dem ett eftertryckligt
nederlag, som djupt kränkt serbernas nationalkänsla
och mycket skadat konungens popularitet. Då dennes
enskilda lif icke bidrog att stärka hans anseende,
blef hans ställning mellan de kifvande partierna
ytterst osäker. Den 6 Mars 1889 abdikerade Milan till
förmån för sin trettonårige son, numera Alexander
I, dock efter att först hafva genomdrifvit
antagandet af en ny författning, d. 2 Jan. s. å.,
och förordnat tre regenter under sonens minderårighet.
E. Sn.
Serbiska språket och literaturen. Serbiska språket,
som tillhör öst- och sydgrenen af de slaviska
språken (se d. o.), omfattar i allmännare, men
blott inom språkvetenskapen använd betydelse såväl
den egentliga serbiskan och de densamma närmast
stående dalmatiskan och kroatiskan som ock den något
mer olika slovenskan, men i vanligare, inskränkt
betydelse endast de tre förstnämnda. Dithörande,
af omkr. 6 1/2 mill. menniskor talade munarter,
talspråket, dela sig nämligen i tre hufvuddialekter,
karakteriserade af och benämnda efter det olika
uttrycket för »hvad» (fornslav. o. ryskt tsto):
sta-dialekten (sta-kav-stina), serbiskan, i Slavonien,
Serbien, Bosnien, Herzegovina och Montenegro,
tsa-dialekten, dalmatiskan, utmed hela kusten, samt
kaj-dialekten, kroatiskan, i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
