Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Serbiska språket och literaturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nordvestra Kroatien med Agram som centralpunkt,
hvilken senare dialekt bildar öfvergången till
slovenskan, der »hvad» likaledes heter kaj. Det numera
gemensamma, på sta-dialekten grundade skriftspråket,
kalladt serbisk-kroatiska, kroatisk-serbiska,
illyriska eller inhemskt ofta »jugoslavenski»
(sydslaviska), skrifves af de grekisk-ortodoxe
(hufvudsakligen i Serbien, Bosnien, Herzegovina
och Montenegro) med det särskilda (efter det
cyrillisk-ryska bildade) serbiska alfabetet och
kallas då vanligen »serbiska», men af katolikerna
(i Slavonien, en del af Serbien, Kroatien och
Dalmatien) med eget latinskt alfabet och kallas då
»kroatiska». Detta »nyserbiska» skriftspråk utgör
ingen direkt fortsättning af det »fornserbiska»
skriftspråket, ty detta var ända till vårt århundrade
kyrkoslaviskan (se d. o.), uppblandad med serbiska
och ryska, den s. k. »slaveno-serbiskan». I sitt
förhållande till det samslaviska urspråket och dess
äldsta historiska representant, kyrkoslaviskan,
karakteriseras serbisk-kroatiskan i fonetiskt
hänseende af följande drag: förlust af de
fornslav. vokalerna i, u, y, vokalisering af l till
o, t. ex. beo m. »hvit», fem. bela, r fungerande som
vokal, t. ex. srb, »serber», samt öfvergången af
fornslav. e till i i kroatiska och till ê el. tje
i serbiska dialekten (och literaturspråket). I
formläran har språket förlorat alla dualformer,
men bibehållit den fullständiga deklinationen med sju
kasus, bestämd och obestämd böjning för adj., de bägge
fornslaviska, i andra slaviska språk förlorade
tempora imperfekt och aorist, utbildat ett nytt
futurum och genom analogibildning utsträckt den gamla
ändelsen -m i 1:sta pers. sing. pres. till alla verb
(jfr härom art. Polska språket). Rättskrifningen är,
i synnerhet med det slaviska »borgerliga» alfabetet,
en af de bästa något språk eger, med särskilda tecken
för språkets fyra karakteristiska betoningar, två
korta och två långa, de sista med stigande eller
fallande tonhöjd inom samma vokalljud.
Serbiska literaturen delar sig i trenne perioder:
1) från 12:te till slutet af 14:de årh.; 2) från
15:de till slutet af 18:de årh.; 3) från 19:de
århundradets början. Till den första perioden,
hvars språk är kyrkoslaviska med cyrillisk skrift,
och hvars äldsta minnesmärke är en inskrift i
klosterkyrkan i Banja vid Cattaro från 1114,
höra: Stefan II (1195–1228), som skref sin fader
Stefan Nemanjas historia, hans broder den helige
ärkebiskop Sava, författaren af klosterregler,
typikon, och en liturgi, sluzba, munken Domentian
(omkr. 1263), som skildrade helgonen Simeons
(d. ä. Stefan Nemanjas) och Sa vas lefnadsöden,
och ärkebiskop Danilo (1291–1338), som under titeln
»Rodoslov» (slägtledning) skref biografier öfver
flere serbiska konungar. Det vigtigaste arbetet från
denna tid är Stefan Dusjans Zakonik (lagbok) af 1354,
utg. af Novakovic (Belgr. 1870). I Dalmatien uppstod
samtidigt en likartad literatur på samma språk, men i
glagolitisk skrift, hvars äldsta minnesmärken, utgifna
af Kukuljevic-Sakcinski, äro »Dioclea-prestens
krönika» från midten af 12:te årh., det högst vigtiga
Zakon Vinodolski (Vinodolska statutet) af år 1280
och ett likartadt statut från ön Krk (Veglia) af år
1388. Sedan Serbien förlorat sin sjelfständighet i det
ryktbara slaget vid Kossovo (1389), omöjliggjorde
det turkiska oket nästan all literär verksamhet
i de östra landen under den andra perioden, men
i Dalmatien uppblomstrade från slutet af 15:de
årh. helt hastigt och utan något direkt sammanhang
med den föregående kyrkoslaviska literaturen en annan
rikare och sjelfständigare literatur på folkspråkets
(tsja-dialektens) grund och med eget latinskt alfabet. I
det fria, genom handel med Italien och Grekland
välmående Ragusa odlades och omhuldades vetenskap och
konst af landets förnämsta familjer. Antikens stora
skalder Homeros, Sofokles, Evripides, Virgilius,
Horatius, Ovidius, Catullus m. fl. öfversattes,
och efter dessa mönster och under inflytande af den
börjande renaissancen i Italien vunno både epos,
lyrik och dramatik en förvånande utveckling i
slavisk form. Den första betydande skriftställaren
inom denna allenastående ragusanska literatur var
Marko Marulic (1450–1528), och som de förste
skalderna nämnas Sigismund Mencetic (l. Menze,
1457–1501) och Georg Drzic (d. omkr. 1510), hvilka
återupplifvade den provençalska trubadurpoesien
på slavisk mark. En annan berömd lyrisk diktare
var patriciern Peter Nektorovic (1486–1572), den
förste, som hemtade sitt stoff ur folkvisan. Som
episk diktare lyste Cubranovic (d. omkr. 1550)
med sin karnavalsdikt Jedjupka (Zigenerskan),
som dramatiker verkade Nikola Vetranic (1482–1576)
med sina karakterfulla »mysterier» och Nikola
Naljeskovic (1510–87) med sina »herdespel». Den
högsta blomstringen af denna period bilda
Gundulic och dennes kusin, satirikern och improvisatören
Palmotic (se d. o.). Efter dem aftog småningom den
dalmatiska literaturen i kraft och originalitet,
men blomstrade åter upp i början af 18:de årh.
med den didaktiske och religiöse diktaren Ignaz
Djordjic (1676–1737) samt den ännu populäre epikern
och vissångaren A. Kacic-Miosic (1690–1760),
hvars Pjresmarica (sångbok) behandlar hela serbiska
historien från hedenhös och har upplefvat 13 uppl.
(1756–1875). Den tredje perioden börjar efter
Serbiens förste berömde historiker Raic (1726–1801),
som ännu skref på »slaveno-serbiska», egentligen med
den store Obradovic, men hans sträfvande att med
inskränkande af slaveno-serbiskan till kyrkligt bruk
upptaga den egentliga serbiskan (schta-dialekten)
till literaturspråk vann först genom Karadzic
fullständig framgång. På poesiens område intages nu
första rummet af de serbiska folkvisorna, hvilka,
samlade af Karadzic, Popovic o. a., genom sin friska,
känsliga poesi väckte den största uppmärksamhet och
beundran i hela det bildade Europa och framkallade
öfversättningar och efterbildningar på nästan alla
europeiska språk (på svenska af Runeberg). Inom
konstpoesien utmärkte sig vladikan af Montenegro
Peter II Njegos och Sima Milutinovic samt i nyare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
