- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 14. Ruff - Sockenstämma /
905-906

(1890) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Serenad - Serenius, Jakob - Seres, det forna Sirrhæ - Seressaner - Seret - Serfo (fordom Serifos) - Sergeant - Sergel, Johan Tobias

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

musikunderhållning i det fria, fick den småningom tillägg af
stråkinstrument och vann insteg i konsertsalen. –
Serenata var i förra årh. äfven namn på ett slags
dramatisk kantat, omhuldad i synnerhet af hofvet
i Wien. A. L.

Serenius, Jakob, biskop, statsman, föddes i Färentuna
socken på Svartsjölandet d. 25 Juli 1700 samt blef
student i Upsala 1714 och filos. magister 1722.
Prestvigd sistnämnda år, blef han vice pastor i sin hemort,
men utnämndes kort derefter till legationspredikant i
London, hvarest han nitiskt verkade för uppbyggandet
af en svensk kyrka, som 1728 invigdes. 1735 återkom
han till fäderneslandet, såsom utnämnd kyrkoherde i
Nyköpings östra församling och blef prost 1736. Under
sin vistelse i England hade S. gjort sig förtrogen med
detta lands vetenskapliga och kyrkliga lif, och hans
sträfvan blef att närmare sammanknyta den svenska och
den engelska bildningen. Sålunda utarbetade han redan
i London ett Dictionarium anglo-svetico-latinum,
hvars första del, tryckt i Hamburg 1734 och å
nyo i Nyköping 1757 (andra delen utkom 1744),
var åtföljd af en afhandling om Sveo-göthers forna
närmare förhållande till anglerne.
Efter hemkomsten
lät han sin kännedom om den inom engelska kyrkan
brukliga konfirmationen straxt bära frukt genom att
i sin församling införa offentligt förhör med årets
nattvardsungdom. Sedan han 1763 blifvit biskop i
Strengnäs, föreskref han såsom gällande ordning för
sitt stift, att nattvardsbarnen »i fastlagen skulle
undervisas af presterskapet och, när de pröfvades
giltige, förhöras i hela församlingens närvaro
söndagsmorgonen, innan skriftermålet sker». Säkert
var det detta Serenius’ tillvägagående, som gaf
uppslaget till de snart följande åtgärder, genom
hvilka konfirmationen blef tämligen allmän i Sverige
före 1700-talets slut. Både som församlingsherde och
som biskop var S. mycket nitisk. I Nyköping lät han
genom samlande af frivilliga medel uppbygga fattighus
och trivialskolor, dermed gifvande ett exempel, som
fick efterföljd mångenstädes i riket. Skollärarna
förskaffade han ökade löner af allmänna tillgångar. En
stor vän af naturvetenskaperna, inrättade han för
egna medel och genom gåfva af en engelsk vän ett
lektorat i naturhistoria i Strengnäs; dessutom kom
ett medicinskt lektorat derstädes till stånd på
hans föranstaltande. – G. J. Ehrensvärd, hans
politiske motståndare, yttrar om honom i sina
dagboksanteckningar: »ordning, skick och lydnad
satte han i alla sina underhafvandes ämbeten. Han
vårdade sig om skolor, om fattighus, om den allmänna
undervisningen. Han var sträng mot sina prester;
hade han icke varit partisk, hade han tjent
till eftersyn. Han bar omsorg för biblioteqver,
för vetenskaper och dem af konsterna, som han ej
trodde tjena til yppighetens tilväxt eller til de
högas förmån». – S. var riksdagsman alla riksdagar
från och med 1738 till och med 1771, utom 1756,
då han som mössa utestängdes af en medtäflare
af hattpartiet. Han var en bland dem som ledde
diskussionen, och under sitt partis makttid dikterade
han ej sällan beslutet. Han bar
»engelskt hat till Frankrike» och var derför det
»franska systemets» orubblige vedersakare. Såsom
riksdagsman ifrade han äfven för kyrkans
angelägenheter; det slutliga resultatet af hans
nit för en förbättrad bibelöfversättning blef
den bibelkommission, som Gustaf III tillsatte
i Maj 1773. S. dog i Strengnäs d. 4 Sept. 1776.
A. U. B.

Seres, det forna Sirrhae, stad i turkiska vilajetet
Saloniki, i Strymons (Karasu) fruktbara, men
feberalstrande dalgång. Omkr. 10,000 innev. Ylle-
och bomullsindustri.

Seressaner (»rödmantlar») kallades en Österrikisk
milis, hvilken hade att bevaka gränsen mot
Turkiet. Den inrättades omkr. 1700, bildade 6
regementen och räknade 1849 en styrka af 1,200
man. Seressanerna voro fordom bekanta för sin
tapperhet och grymhet, men förlorade i betydelse
efter sjuåriga kriget (1756–63) och användas sedan
1871 uteslutande till gendarm-tjenst i Kroatien.

Seret (Lat. Hierasus), biflod till Donau, rinner upp
på Karpaterna, i österrikiska hertigdömet Bukovina,
flyter först i en mot n. krökt båge, inträder
derefter i Moldau, går under en längre sträcka i
sydlig hufvudriktning parallelt med Prut samt bildar
slutligen gräns mot Valakiet. Efter ett lopp af 470
km. faller S. från v. ut i Donau, mellan Galacz och
Braila. Dess förnämsta tillflöden äro: Lilla Seret,
Suczava, Moldava, Bistritza och Berlad.

Serfo (fordom Serifos), liten ö inom den till
konungariket Grekland hörande nomarkien Cykladerna,
s. ö. om Attika. Areal 66 qvkm. Omkr. 3,000 innev. Ön
är ytterst steril och består till största delen af
glimmerskiffer och granit. Dess i forntiden bearbetade
lager af jernmalm ligga numera oanvända. S. var enligt
sagan den ö, der de af Akrisios på hafvet utsatte
Persevs och Danaë landstego. Under perserkrigen slöt
S. sig till athenarna. Af romarna förvandlades det
till en förvisningsort.

Sergeant [särsja’nt, orikt, sjersa’nt], Fr. sergent
(af Lat. serviens, tjenande), urspr. ett slags
rättstjenare, kom sedermera att beteckna en
militärisk grad. Under senare delen af medeltiden
kallades de franske konungarnas lifvakt »sergents
d’armes» l. »sergents à masse». Under 15:de och 16:de
årh. gaf man först i Spanien och sedan i andra land
benämningen »sergents de bataille», »sergents-majors
de bataille» och »sergents-générals de bataille» åt
officerare, som hade generalstabsangelägenheterna
om hand. Från 17:de årh. gick benämningen öfver
till att beteckna en underofficersgrad, vanligen
graden näst efter fanjunkaren eller fältväbeln, såsom
förhållandet ännu är i de flesta arméer. Benämningen
inkom i svenska armén under Gustaf II Adolfs tid.
C. O. N.

Sergel, Johan Tobias, bildhuggare, föddes i Stockholm
d. 25 Aug. g. st. (5 Sept. n. st.) 1740 af inflyttade
tyska föräldrar. Fadern var hofbrodör. Redan
som skolgosse ritade och modellerade S. på egen
hand. Äntligen blef han 1756 elev af bildhuggaren
Masreliez och 1757 af den nyligen inkomne
Larchevesque, och 1758 följde han den sistnämnde
till Paris,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:38 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfan/0459.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free