Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Shakspere, William
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för sin familj förvärfva adelskap – en då för
tiden just ej synnerligen svår sak –, och 1596
utfärdades äfven sköldebref för John S.; af okänd
anledning utfärdades ett nytt 1599. Vapnet tillhör
de s. k. armes parlantes: en vapensköld med ett derå
afbildadt spjut samt öfver skölden en falk, hvilken
med klon fasthåller ett annat spjut. Detta vapen gaf
förmodligen anledningen till stafningen Shakespeare
(spjutskakaren), hvilket nästan undantagslöst
förekommer på – de af skalden sjelf dock ej utgifna
– dramerna. Sjelf skref S. sitt namn Shakspere,
och i Warwickshire torde detta hafva uttalats ej
såsom Sjäkspir, utan såsom Sjaxsper. Trots sitt
nyförvärfvade adelskap fortfor S. att utöfva
skådespelarens då ganska ringaktade yrke. 1609
började hans sällskap att spela äfven på en annan
teater, Blackfriars, som egdes af bröderna Burbage,
båda medlemmar af S:s trupp. Man känner ej med
visshet det år, då S. drog sig tillbaka från scenen,
men sannolikast synes vara, att han 1613 lemnat
London och skådespelareyrket samt slagit sig ned i
Stratford, der han i ro tillbringade sina återstående
dagar. Han dog d. 23 April 1616 och ligger begrafven i
Stratfords kyrka, der en ganska praktfull minnesvård
1623 uppsattes öfver hans straxt bredvid högaltaret
jordade qvarlefvor.
Sitt förnämsta rykte eger S. såsom dramatisk skald,
men ehuru äfven hans samtid i detta afseende erkände
hans mästerskap, ansågs dock sjelfva diktslaget af
underordnadt värde. Sjelf försökte han att på andra
områden förvärfva sig skalderykte. 1593 utgaf han
Venus and Adonis, och året derpå följde Lucrece,
hvilka båda episka dikter dedicerades till lorden af
Southampton. Numera nästan glömda, voro dessa dikter
högt skattade af samtiden. En tredje episk dikt,
The lover’s complaint, utgifven 1609, synes deremot
ej hafva tilldragit sig någon uppmärksamhet. Redan
tidigt var S. berömd såsom en framstående lyriker,
och hans dikter cirkulerade länge i enskilda kretsar,
till dess en tjufaktig boktryckare 1609 utgaf en
samlad upplaga af hans sonetter. (1599 hade en
annan samling, »The passionate pilgrim», utkommit,
innehållande lyriska dikter, dels af S. och dels
af andra författare, ehuru det hela utgafs under
S:s namn.) De flesta af dessa sonetter äro diktade
till en ung man, som af skalden omfattas med den
varmaste vänskap, att ej säga kärlek, och man har
fåfängt brytt sin hjerna med att utgrunda hvem som
härmed åsyftats. Vanligen antages, att dikterna afse
den förut omtalade lorden af Southampton eller ock en
ung lord Pembroke. Sannolikt är likväl, att dessa
dikter endast äro fria poetiska utgjutelser, utan
någon direkt motsvarighet i verkligheten. S. utgaf
aldrig sjelf sina dramer, möjligen med undantag af
den andra uppl. af Romeo and Juliet (1599). Då de
likväl voro en omtyckt läsning, förstodo åtskilliga
boktryckare att på mer eller mindre hederliga vägar
skaffa sig texterna. Det vanligaste sättet var att
stenografiskt uppteckna det spelade stycket, ett
förfaringssätt, hvarigenom skådespelet ända till
oigenkänlighet kunde vanställas. Efter
skaldens död utgåfvo hans vänner och kamrater Hemmings
och Condell en synnerligen prydlig folioupplaga af
hans samlade dramer. Texten är i allmänhet bättre än
de nyssnämnda qvartupplagornas, men kan likväl ej
tillfredsställa ens de billigaste anspråk. I skaldens
egen handskrift finnes intet af hans arbeten.
S:s dramatiska verksamhet kan lämpligen indelas i
fyra perioder. Den första sträcker sig från 1592
till och med 1596 samt omfattar följande stycken: 1)
Henry VI, hvars alla tre delar antagligen skrefvos
1592. Ämnet togs ur Halls krönika. Flere forskare
antaga – troligen med orätt –, att S. ej författat 1
Henry VI. Icke så få hålla derjämte före, att 2 och 3
Henry VI äro bearbetningar af tvänne äldre skådespel,
»The first part of the contention» o. s. v. och
»The true tragedie of Richard, duke of York». Det är
dock nästan säkert, att dessa båda skådespel endast
äro dåliga stenografiska uppteckningar af 2 och 3
Henry VI. – 2) Comedy of errors (»Förvillelser»)
skrefs troligen s. å. Förebilden är i yttersta hand
den romerske skalden Plautus’ komedi »Menaechmi»,
men det förefaller ej oantagligt, att S. stöder sig
på en nu förlorad bearbetning af denna komedi. –
3) Love’s labours lost (»Kärt besvär förgäfves»),
hvars förebild – sannolikt en fransk novell – man
ej lyckats upptäcka, skrefs förmodligen vid samma
tid. – 4) Titus Andronicus är troligen endast
en föga förändrad bearbetning af ett äldre drama
och skrefs antagligen 1592–93. – 5) Taming of the
shrew (»Så tuktas en argbigga»), en likaledes föga
ändrad bearbetning af ett äldre stycke, »Taming of
a shrew», skrefs troligen 1594. – 6) Richard III
skrefs sannolikt i slutet af s. å. Ämnet hemtades från
Holinsheds krönika, som i yttersta hand stöder sig på
en biografi, författad af en bland konungens bittraste
fiender. – 7) Troilus and Cressida är synnerligen svår
att datera. Möjligen skrefs detta stycke först 1594
eller 1595 och omarbetades af S. omkr. 1606. Man
har ansett det såsom en parodi på Homeros, men
säkerligen med orätt. S. kände nog ej Homeros och
stödde sig blott på medeltidens framställningar af
Troja-sagan. Hans drama bör derför rättast betraktas
såsom en dålig tragedi. – 8) Two gentlemen of Verona
(»Två ungherrar från Verona») skrefs troligen i
slutet af 1594 eller början af 1595. Fabeln är
sammanväfd af två motiv, af hvilka det ena härstammar
från spanioren Jorge de Montemayors herderoman
»Diana». Möjligen var S:s närmaste förebild ett
nu förloradt engelskt drama. – 9) Richard II kan
antagligen dateras 1595. Vanligen uppgifves, att
S. hemtat ämnet från Holinsheds krönika, men det
är ej oantagligt, att han här bearbetat ett äldre,
nu förloradt engelskt drama. – 10) Romeo and Juliet
stöder sig på en från Italien stammande novell, som i
England behandlats på vers af Brooke och i prosaisk
öfversättning intagits i Paynters novellsamling
»Pallace of pleasure». Mercutio är dock S:s egen
skapelse. Tragedien skrefs troligen 1595. – 11)
Midsummer night’s dream (»Midsommarnattsdrömmen»)
skrefs med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
