Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Siam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
undervisning, som alltid är afgiftsfri. Vid 13 års
ålder börjar proftiden, och om ynglingen är lämplig
för studier, ingår han vid 21 år i preståmbetet,
men löftena äro ej bindande för lifstiden. Flickor,
om de få någon undervisning alls, erhålla den i
hemmet af föräldrar eller bröder. Några särskilda
bildningsanstalter finnas ej, men ett antal personer
sysselsätter sig med studier, såsom i historia,
astrologi eller alkemi, hvarmed medicinsk praktik
är mer eller mindre förenad. Denna består mest
i magi, ehuru kännedomen om medicinska örter
ej är obetydlig. – Siameserna visa ganska stor
skicklighet i konsten att gjuta statyer och förfärdiga
drifvet arbete i guld och silfver, i emaljering
på metaller samt filigranarbeten. Deras teckning
är rent konventionel. De hafva ett utarbetadt
musiksystem, men ingen skrifven beteckning. Ingen
harmoni finnes, och alla instrumenten i en orkester
spela unisont. Siameserna äro dock stolta öfver
sin nationella musik, och både män och qvinnor
spela och sjunga allmänt. – Deras religion
är buddhaismen, densamma som på Ceylon. I sin
renhet bekännes den dock af få. Endast i Bangkok
finnas några brahmantempel. Vördnaden för och
blidkandet af andar och demoner spela en stor rol,
och vidskepelsen utgör i mera aflägsna trakter
hela religionen. Tron på andar beherskar allt i
lifvet. De många offren och hedersbetygelserna åt
dem leda till dryckenskap och djuroffer, hvilket
eljest är främmande för buddhaismen. Falloskulten
är gängse i stor utsträckning, trots konungens
bemödanden att aflägsna den. Templen med de dem
omgifvande klosterinrättningarna bilda ett framstående
drag öfverallt. Några hafva en ofantlig storlek. I
allmänhet är deras förmögenhet obetydlig. De många
offentliga festerna stå till en del i samband
med religionen och äro beledsagade af stora
lustbarheter. Bland de förnämsta äro nyårsfesten
och åkerbruksfesten, vid hvilken sistnämnda plogen
föres af en minister, och hofvets damer följa
efter, utsående säd, som uppsamlas af folket och
tillvaratages för dess egen sådd. Andra fester
firas vid början och slutet af regntiden. När floden
börjar falla, företages en stor vattenprocession, och
presterna bjuda vattnet att draga sig tillbaka. Äfven
konungens hårklippning ger anledning till en
fest. Och i hvarje familj är afklippningen, när
gossen är 12 l. 13 år, af den tofs, som lemnats på
hjessän, en vigtig ceremoni. Hufvudet anses heligt,
en uppfattning som är karakteristisk för Oceaniens
öboar (se Tabu). En furstes eller annan stormans
likbegängelse firas med stora högtidligheter, dans
och andra nöjen. Den döde (utom de fattiges kroppar,
hvilka utläggas att förtäras af gamar och vilda djur)
brännes vanligen.
Namnet Siam härledes vanligen af Malaj. sajam,
»brun», men detta är blott en gissning. Siameserna
sjelfva kalla sig thai, »fria». Södra och sydöstra
delen af indokinesiska halfön tillhörde i äldsta tiden
riket Kambodja. Den halft mytiske konungen Fra Ruang
lär i 7:de årh. e. Kr. befriat siameserna och grundat
staden Sangkalak vid öfre Menam. Äfven lär
buddhaismen hafva införts på hans tid. Under de
följ. årh. drogo siameserna sig småningom längre
söderut, undanträngande karener, lau och andra
stammar till bergsbygden och eröfrande mark från
Kambodja. En inskrift upplyser om att i slutet af
13:de årh. konung Rama Kamhengs rike sträckte
sig tvärs öfver land från Mekong till Petsjaburi
och derifrån utmed Siamviken ned till Ligor,
och malajiska annaler berätta, att siameserna
framträngt till änden af halfön, innan den första
malajiska kolonien från Menangkabu grundade Singapur,
d. v. s. omkr. 1160. Krigen med Kambodja fortforo med
vexlande framgång i ytterligare 400 år, hvarunder
kambodjerna småningom måste draga sig undan. Äfven
mot laosstaterna i n. fördes krig, och siameserna
eröfrade Chiengmai i slutet af 18:de årh. samt
de stora städerna Luang Prabarig och Vienchang
omkr. 1828. Under 15:de och 16:de årh. gjorde
birmaner och peguaner ofta infall på S:s område,
belägrade dess dåv. hufvudstad Ajuthia flere
gånger samt intogo den slutligen omkr. 1555, då S.
kom i beroende af Pegu. Det befriades dock några år
senare af den store eröfraren och nationalhjelten
Fra Naret, hvilken, sedan han underkufvat laos och
Kambodja, företog ett krigståg mot Pegu, som af hans
efterträdare i följ. årh. nästan tillintetgjordes. På
1760-talet eröfrade birmanerna stora områden af
S. samt intogo och förstörde t. o. m. hufvudstaden
Ajuthia. En framstående general, Faja Takh Sin,
samlade dock efter några år resterna af hären,
återupprättade S. och gjorde Bangkok till rikets
hufvudstad. För sin grymhets skull mördades han 1782
och efterträddes af en annan general, Faja Chakkri,
som grundade den nuv. dynastien. En af de senaste
konungarna, Fra Paramendr Maha Mongkut (1852–68), var
en kunskaprik, för vesterländsk civilisation gynsamt
stämd regent, som upptog européer och amerikaner
i sin tjenst och slöt handelsfördrag med de flesta
sjöfarande nationer. Hans son är den nuv. konungen,
Fra Paramendr Maha Chulankorn, f. 1853, hvilken
äfven vinnlagt sig om att förskaffa europeisk kultur
insteg i landet. – Genom att tid efter annan sända
ambassader med skänker till Peking har S. gifvit
ett slags erkännande åt Kinas öfverhöghet, men
efter 1852 har ingen dylik ambassad afgått, utan
att S. blifvit i sina handelsförbindelser med Kina
behandladt annorlunda än andra fredliga makter. –
Bland europeiska nationer voro portugiserna de
som först (redan 1511, sedan d’Albuquerque eröfrat
Malakka) trädde i förbindelse med S.; denna varade
öfver ett årh. samt har efterlemnat ej så få spår i
landet. I 17:de årh. undanträngdes portugiserna af
holländarna, men dessa hafva lemnat färre minnen efter
sig. – Förbindelserna mellan S. och Frankrike började
omkr. 1680, då konung Fra Narain på sin ministers, en
grekisk äfventyrare Faulkons, råd sände en ambassad
till Ludvig XIV. Katolska missionärer medföljde den
franska ambassaden till S., men ambassadörens nit
för konungens omvändelse i förening med Faulkons
intriger med jesuiterna i den förmodade afsigten
att göra S. till ett franskt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
