Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sicilien ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nordvest. Sedan 1817 är det deladt i 7 provinser
eller prefekturer: Palermo, Trapani, Girgenti,
Caltanisetta, Siracusa (förr Noto), Catania
och Messina. I kyrkligt hänseende indelas
S. i 19 dieceser, 5 ärkebiskopliga och 14
biskopliga.
Historia. På grund af sitt geografiska
läge och sina gynsamma naturförhållanden blef
S. tidigt en mötesplats för såväl Italiens och
Afrikas som Greklands och Spaniens folk. Dess äldste
innevånare, benämnde sikaner, voro troligen af iberisk
härkomst. I 11:te årh. f. Kr. blefvo de undanträngda
af de från Italien invandrande ariske sikulerna, af
hvilka ön erhöll sitt namn (Sikelia), men bibehöllo
sig länge oberoende i öns vestra del, der de egde
hufvudorten Hykkara. En tredje folkstam, elymerna,
enligt traditionen ett grekisk-trojanskt blandfolk,
innehade i n. ö. ett mindre område, hvars förnämsta
städer voro Segesta och Eryx. Redan tidigt hade
fenicierna anlagt handelsplatser på kustens uddar
och närgränsande öar, och deras exempel följdes 735
f. Kr. af Theokles från Athen, som med kolonister
från Eubea grundade Naxos vid den nuv. Alcantaras
mynning. Under loppet af 150 år fortfor derefter
den grekiska eröfringen. I ö. anlades Syracusae
och Megara af dorer, Leontinoi och Katana af
joner, i s. v. Gela och dess dotterstad Akragas
(Agrigentum) af innevånare från Kreta och Rhodos
samt Selinus af staden Megara, i n. Himera af
joner samt i n. ö. Messana. Endast i det inre
bibehöllo sig oberoende samhällen af sikuler, hvilka
eljest som halffria brukade jorden åt de grekiske
stadsinnevånarna, de s. k. sikelioterna. Koloniernas
rika blomstring fortgick ostörd intill midten af 6:te
årh., då häftiga inre strider utbröto och tyranner
uppträdde, hvilka ökade några få städers betydenhet
genom att beröfva andra deras frihet. De förnämsta
bland dessa tyranner voro Phalaris och Theron i
Akragas (i 6:te och 5:te årh. f. Kr.) samt Gelon,
som 484 bildade öns största välde med Syracusae
till medelpunkt. Genom sin lysande seger vid Himera
(480) tillbakaslog denne derjämte en invasion af
kartagerna. Under hans broder och efterträdare
Hieron (478–467 f. Kr.) nådde hellenisk konst och
vetenskap en hög utveckling. Simonides, Pindaros,
Aischylos m. fl. vistades vid denne furstes hof. De
stora byggnadsverken i Akragas, Selinus, Syracusae
m. fl. städer datera sig från denna tid. Inom kort
störtades dock de fleste tyrannerna, främst bland
dem Thrasybulos i Syracusae (465 f. Kr.), och
en demokratisk regering återinfördes. Den emellan
de doriska och jonisk-achseiska samhällena rådande
afundsjukan blef sedermera en ständig anledning till
strider, hvilka ledde derhän att moderlandets stater
ingrepo i öns angelägenheter. Sålunda företogo de
eröfringslystne athenarna upprepade expeditioner
till S. under förevändning att bistå det joniska
Leontinoi och det elymeiska Segesta mot det doriska
Syracusae. Mest betydande var deras stora tåg
mot Syracusae (415–413 f. Kr.), hvilket genom den
spartanske fältherren Gylippos’ mellankomst slutade
med athenarnas nederlag. Men knappt
hade detta angrepp afvärjts, förrän kartagerna
inbröto, af Segesta kallade till hjelp mot
Selinus. 408 f. Kr. landsteg deras här, hvilken inom
loppet af några få år förstörde eller kufvade Selinus,
Himera, Akragas, Gela och Messana. I Syracusae hade
emellertid tyrannen Dionysios bemäktigat sig enväldet
(406–367 f. Kr.), och med vexlande lycka bekämpade
han derefter de barbariske inkräktarna, hvilket krig
dock ingalunda hindrade honom att betydligt utvidga
sitt område i södra Italien. Genom att i sina städer
inlägga barbariska legotrupper försvagade han likväl
i grunden grekernas makt. Detta förhållande röjer sig
äfven under hans son, Dionysios d. y., hvilken 357
f. Kr. fördrefs af Dion. Återkommen (346 f. Kr.),
afsattes denne 343 f. Kr. af Timoleon, som efter
att hafva upprättat en demokratisk styrelse och
slagit de framträngande kartagerna vid Krimissos
(340 f. Kr.) inledde en kort blomstringstid af lugn
frihet. Kort efter hans död (337 f. Kr.) började
dock de inre och yttre striderna på nytt, och
317 f. Kr. usurperades enväldet i Syracusae af
Agathokles (317–289 f. Kr.), som med oerhörda
blodblad befäste sin makt och i sjelfva Afrika
angrep kartagernas besittningar. Honom följde Hieron
d. y. (270–215 f. Kr.), hvilken antog titeln konung
af Syracusae. Ehuru romarnas fiende vid utbrottet af
puniska krigen (264), blef han snart deras trogne
bundsförvandt och bibehöll som sådan sitt område
oförminskadt. Hans regering kännetecknas af välstånd
och utgör den sista perioden af sjelfständig grekisk
kultur på S. Namn sådana som Theokritos och Archimedes
gifva denna period en stor betydelse. Sedan den
epirotiske konung Pyrrhos företagit ett misslyckadt
eröfringskrig på S. (278–276 f. Kr.), hade emellertid
romarna börjat inblanda sig i öns angelägenheter,
i det de uppträdde som försvarare af de af Hieron
angripna italienska hjelptrupper, s. k. mamertiner,
som satt sig i besittning af borgen i Messana. En
del af dessa hade äfven tillkallat kartagerna,
hvilket föranledde den sammanstötning mellan
de båda om Medelhafsväldet täflande städerna,
som benämnes det första puniska kriget (264–241
f. Kr.). Den svårt härjade ön blef 241 f. Kr.,
efter kartagernas fördrifvande, till största delen
Roms besittning och bildade, sedan äfven Syracusae
och Akragas eröfrats (212 och 210 f. Kr.) i andra
puniska kriget, dess första provins. På grund
af sin sädesrikedom erhöll S. tidigt namnet
»Roms kornbod», men härjades (139–132 och 103–100
f. Kr.) af förfärliga slafkrig, utsögs hänsynslöst
af pretorerna, bland hvilka särskildt Verres (73–71
f. Kr.) blifvit sorgligt ryktbar, och hemsöktes
svårt under den tid, då Sextus Pompejus (42–36
f. Kr.) var herre på ön. Omfattande tvänne qvesturer
(Lilybaetana och Syracusana) och enligt Augustus’
riksindelning (27 f. Kr.) den första af rikets tio
senatoriska provinser), bibehöll det sina egna lagar
och fortfor, trots italienska inflyttningar, att vara
öfvervägande grekiskt. S. kristnades redan tidigt
och införlifvades 395 med det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
