Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sigfrid ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1589 hölls i Reval möte mellan Johan och
Sigismund. Planen att S. skulle återvända till
Sverige strandade dock mot polackernas motstånd samt
föreställningar af närvarande svenska rådsherrar,
adelsmän och krigsbefäl. S. återreste d. 30
Sept. till Polen. Tanken att afstå sin krona
öfvergaf han dock ej. I Nov. 1590 afslöts i
Graz ett fördrag om den saken med ärkehertig
Ernst. Förhandlingarna med Österrike ledde till
S:s giftermål med den österrikiska prinsessan Anna
i Maj 1592, och meningen var, att tronafsägelsen
skulle ske samtidigt med bröllopet. Detta förekoms
dock af Zamoisky, delvis understödd af Maximilian,
som ej gerna såg sin broder i besittning af Polens
krona. S. måste till Varsjav utlysa en riksdag
(1592), den s. k. inqvisitionsriksdagen, der frågan
hetsigt behandlades. Dermed fick abdikationsplanen
sitt slut. Den 17 Nov. 1592 afled Johan, och för
att få lemna Polen och resa till Sverige behöfde
S. enligt sin försäkran riksdagens samtycke. Påfven,
angelägen att se honom på svenska tronen, lät de
katolska elementen verka för honom på riksdagen
1593. Man lyckades vinna Zamoisky, och slutligen fick
S. riksdagens bifall att resa samt dess löfte att
vänta på honom till d. 24 Aug. 1594, hvaremot han
måste underskrifva en förpliktelse att afstå Estland
till Polen samt att vid vite af tronens förlust
återvända till bestämd tid. I Danzig infann sig hos
den resande konungen påfvens sändebud Bartholomaeus
Powsinski och öfverlemnade en penningesumma jämte
anvisning om bästa sättet att återinföra katolicismen
i Sverige. Åtföljd af den påflige nuntien Germanico
di Malaspina anlände S. i slutet af Sept. 1593 till
Sverige, der han mottogs af sin farbroder hertig
Karl, som ledt styrelsen. Nu följde en serie
underhandlingar, som trots S:s envisa motstånd
slutade dermed att han för att blifva krönt måste
gå in på de fordringar svenskarna genom hertig Karl
framställde samt i sin försäkran (Febr. 1594) bekräfta
svenskarnas religionsfrihet enligt Augsburgiska
bekännelsen och besluten i Upsala 1593. Jämte denna
öppna försäkran lät Malaspina konungen afgifva en
hemlig protest af det innehåll, att hans löften till
kättarna voro honom aftvungna, och att han skulle
lemna katolikerna samma fördelar. Derefter kröntes
han d. 19 Febr. samt afreste d. 4 Aug. 1594 till
Polen, utan att regeringen i Sverige blifvit fast
ordnad. Hertig Karl stadgade emellertid alltmer sitt
välde, och ställningen blef snart sådan, att S. 1598
måste åter resa till Sverige för att med väpnad hand
upprätthålla sin myndighet. Nu följde den obegagnade
segern vid Stegeborg samt nederlaget vid Stångebro,
efter hvilket S. måste förbinda sig att regera efter
sin ed och sammankalla riksdag. Men i st. f. att
fullgöra fördraget afseglade S. i Okt. s. å. till
Polen samt blef sedan på riksdagen i Stockholm 1599
afsatt, såsom den der brutit sin ed i alla punkter
och fört utländsk här mot fäderneslandet. Dock skulle
han inom ett år få hitsända sin son Vladislav att
uppfostras såsom tronföljare och härom lemna svar
inom 6 månader. Då
intetdera skedde, voro S. och hans ätt i och med detsamma
skilda från svenska tronen, ehuru han aldrig
uppgaf sina anspråk på densamma. (Om S. och Karl
se vidare Karl IX.) Dessa förhållanden ledde till
en långvarig fejd mellan Sverige och Polen. Under
de ryska tronstriderna, i hvilka Polen deltog,
fick S:s fältherre Zolkievsky genom sitt tåg
mot Moskva Vladislav utropad till tsar (1610),
dock utan att lyckas få honom erkänd. Polsk-ryska
striden slutades 1618 med stillestånd i Djeulino
(förvandladt till fred 1634). Polen vann Smolensk,
Severien och Tjernigov. Derefter upplågade 1621 det
under de ryska stridigheterna afstannade kriget med
Sverige (se Gustaf II Adolf), för att 1629 genom
stilleståndet i Altmark sluta till Sveriges fördel,
ehuru Polen mot slutet haft hjelp af kejsaren. Sitt
fullständiga slut erhöll detta af S. började och
för Polen förderfliga tronföljdskrig först genom
freden i Oliva 1660. Till de svenska och ryska
krigen kommo äfven under en följd af år förhärjande
anfall af de krimske tatarerna, hvarjämte påfligt och
österrikiskt inflytande sökte indraga Polen i striden
mot turkarna. Med dessa uppblossade ock till följd af
polska stämplingar i Moldau ett krig, som förde till
den tappre Zolkievskys nederlag och död 1620. Genom
freden i Choczim 1621 afstod Polen från väldet öfver
Moldau. Ett vigtigt kapitel i S:s historia är hans
arbete i den katolska reaktionens tjenst. Redan under
Stefan Báthory hade katolicismen börjat repa sig efter
sina föregående motgångar, men först under S. vinner
den sina stora segrar, genom honom äfven riktande
sig mot Ryssland. Sitt förnämsta kungl. prerogativ,
att besätta ämbeten (omkr. 20,000), begagnade
S. hänsynslöst i katolskt intresse. Senaten gjorde han
helt och hållet katolsk. Till oppositionen – bildad
af de med hans regering och hans nära förbindelser
med Österrike missnöjde – slöto sig protestanterna
och de grekisk-katolske. Efter Zamoiskys död 1605
öfvertogs de missnöjdes ledning af palatinen af
Krakov Zebrzydowsky. Slutligen gjorde oppositionen
anspråk på att draga konung och senat inför adeln som
domstol. Till försvar för konung och religion bildades
då ett förbund. S. sprängde 1606 de missnöjde och slog
dem 1607 i öppen strid, hvarpå katoliceringsverket
mera ostördt fortsattes. Efter sin första gemåls,
Annas, död, i Febr. 1598, gifte S. sig 1605 med
hennes syster Konstantia. Han hade med den förra
sonen Vladislav, med den senare Johan Kasimir, båda
sedermera konungar i Polen. S. afled d. 30 April
1632 i Varsjav. Under hans regering fick den löst
hopfogade polska staten den första svåra stöten,
efter hvilken den aldrig fullt återvann sin forna
kraft. Att S. oaktadt alla svårigheter lyckades så
länge bevara sin krona berodde, säger en författare,
på hans fasta personliga förbindelser med Österrike
och på den ställning som katolicismens förkämpe han
genom sin ryska politik och sin strid mot Gustaf II
Adolf intog. K. G. L.
Sigismund, burgundisk furste. Se
Burgund I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
