- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 14. Ruff - Sockenstämma /
1029-1030

(1890) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Signalbref ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

till framkallande af öfvernaturliga verkningar, dels
till förtagande af kraften af sådana, utgångna från
ens fiender. Tron på möjligheten af sådana verkningars
framkallande går tillbaka till den gråaste forntiden
och är ännu ej på långt när utdöd hos de civiliserade
folken. Den hänger nära tillsamman med det slags
vidskepelse, som sätter sitt hopp till amuletter,
»läsning» (öfver boskap o. d.), nedgräfvande
af föremål o. s. v. I forntiden hade särskildt
kaldéerna och babylonierna vunnit ett visst rykte
för sina signerier. Hos judarna utbildades konsten
ytterligare genom deras s. k. kabbala (se d. o.), och
dess ursprung leddes tillbaka ända till konung Salomo,
hvars »insegel» (sigill) tillskrefs en utomordentlig
trolldomskraft. Äfven grekerna och ännu mer romarna
(särskildt under den senare kejsaretiden, då österns
religiösa åskådning vunnit insteg hos dem) omfattade
detta slags mystik. Genom en sammansmältning af
den senklassiska idéverlden och det forngermanska
mytförrådet, som genom folkvandringarna gjordes
till allmän egendom, skapades småningom medeltidens
uppfattning af den osinliga verlden och sättet
att beherska den. Vi påminna allenast om formlerna
abrakadabra (se d. o.), Abraxas (se Abraxas-stenar),
hvilka användes mot febrar, tron på ädelstenars
krafter, särskilda djurslags (ormars, grodors,
basiliskers) förmenta inflytande o. s. v. En hel
literatur uppstod under medeltiden på grundvalen af
nämnda tro, och äfven till Sverige nådde böljslag af
denna strömning. I vår medeltids läkeböcker egnas en
ej obetydlig uppmärksamhet åt rön af nämnda slag,
och folkböcker, innefattande anvisningar till
signerier och besvärjelser, tryckas, så underligt
det kan förefalla, ännu i dag. Merendels söker
man höja deras auktoritet genom att gifva dem anor
från Salomo, Hermes Trismegistos, Albertus Magnus,
hemlighetsfulla venezianer o. s. v. Ett sådant opus är
svartkonstboken »Den afslöjade naturen, dess sympati
och magnetism; en blick bakom förlåten i templet,
innehållande mer än 700 gyllene reglor . . .» (1850;
8:de uppl. 1879). Författarens namn, som på 1:sta
uppl. var H. von Gerstenbergk, har under tidernas lopp
förvandlats till H. von Herstenberg. Äfven kyrkan
och kulten lemnade rikliga bidrag till detta slags
vidskepelse, och läsningar af obegripliga latinska
böner användes och användas ännu på sina ställen af
folket såsom kardinalmedel vid åskslag, blödningar,
krigs- och eldfaror m. fl. tillfällen. En verksam
andel i utbredandet af missbruken tog det katolska
presterskapet, liksom fallet ännu i dag är t. ex. i
Ryssland och andra land. Från signeri i vanlig mening
bör man skilja den kyrkliga besvärjelse, som kallas
exorcism (se d. o.), ehuru äfven den har ett liknande
ursprung. E. G.

Signet (Med.-lat. signetum) sigill; stamp, hvarmed
man påsätter ett sigill (se d. o.).

Signetur, Lat. Se Detur.

Signeul [sinjöl], Elof, diplomatisk agent, född i
Göteborg den 5 Jan. 1771, blef student i Upsala,
men lemnade omkr. 1790 universitetet samt fick 1791
anställning som sekreterare hos
ambassadören Staël von Holstein i Paris, efter att en
kortare tid hafva tjenstgjort vid legationskansliet
i London. I Paris, der han snart blef svensk
vicekonsul, qvarstannade han äfven sedan Gustaf IV
Adolf 1804 afbrutit de diplomatiska förbindelserna med
Frankrike. Han var då, i egenskap af »handelsagent»,
Sveriges ende representant derstädes. Misstänkt för
kunskapen, blef han dock 1806 förvisad af franska
regeringen och utnämndes då till svensk konsul i
schweiziska republiken. Efter revolutionen 1809
på nytt förflyttad till Paris, som generalkonsul,
blef han der, på grund af sin stora kännedom om
personer och förhållanden samt af den svenska
beskickningens olämplighet, den som i sjelfva
verket förmedlade ärendena mellan de svenske och
franske utrikesministrarna. Det var äfvenledes S.,
som i väsentlig mån åstadkom den bernadotteska
familjens uppstigande på Sveriges tron, derigenom
att han dels efter många svårigheter lyckades
skaffa Mörner företräde hos Bernadotte och dels
till den svenske utrikesministern skref ett bref,
som hade en afgörande verkan på tronföljarevalet i
Örebro. Också visade Karl Johan honom sin tacksamhet
bl. a. genom att förära honom en kontant anvisning
på 50,000 francs. S. nödgades emellertid efter en
skarp strid mellan honom och den svenske envoyén
G. Lagerbjelke, hvilka ömsesidigt sökte störta
hvarandra, redan 1811 afgå från sin befattning som
generalkonsul, på grund af en begäran af kejsar
Napoleon. Han qvarstannade likväl i Paris som vårdare
af kronprinsessan Desiderias angelägenheter. Och S.,
som kort förut hade rådt den svenske kronprinsen att
aldrig sätta tro till de propositioner, som Napoleon
sannolikt komme att göra, åtog sig 1812 sjelf att
som den franska regeringens ombud framföra dessa
propositioner, som gingo ut derpå att Sverige skulle,
för Finlands och Pommerns återfående, med 30,000
man deltaga i angreppet mot Ryssland. Efter att för
tredje gången hafva misslyckats under en beskickning
i detta syfte, just när svenska hären var färdig
att afgå till Tyskland, qvarstannade S. i Hamburg,
der han förmedlade penningtransaktioner för svenska
arméns räkning. I början af 1814 skickades han som
diplomatisk agent till Schweiz, men efter Napoleons
störtande flyttades han åter till Paris, der han 1815
och 1816 var Sveriges egentlige minister, fastän ej
till namnet. 1817 utnämndes han till ministerresident
i Hamburg och envoyé för hansestäderna, för att
derifrån hemsända underrättelser om de politiska
tilldragelserna i Europa. Han afled i Hamburg d. 30
Okt. 1835. Som diplomatisk agent var S. en af de
skickligaste Sverige egt.

Signifikativ (af Lat. significare, tillkännagifva),
noga betecknande, betydelsefull.

Signildsberg, gods i Håtuna socken, Håbo härad,
Upsala län, består af 4 mtl med underlydande
tegelbruk. Hufvudbyggnaden, en stor tvåvåningsbyggnad
med år 1875 uppförda flyglar, har ett naturskönt
läge på en lummig strand af Mälaren, hvilken der är
smal som en flod. Ställets forna namn var Försigtuna,
med anledning hvaraf man dit förlagt det gamla

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:38 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfan/0521.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free