Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sigurd II Haraldsson Mund ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i Skotland, der han deltog i flere slag, samt gjorde
derefter en pilgrimsresa till Jerusalem, kom sedan
till Island och uppträdde 1136 i Norge. Der anmälde
han sig hos kung Harald Gille som dennes broder, men
blef afvisad. Natten mellan d. 13 och d. 14 Dec. 1136
öfverföll han Harald i Bergen och dräpte honom. I
Bergen fick han stadsboarna emot sig, hvarför han drog
sig längre åt norr. I Jan. 1137 tog han den bländade
konung Magnus Sigurdsson ur Nidarholms kloster och
uppstälde honom som konung. De blefvo emellertid
slagna vid Minne och måste fly, först till Sverige,
sedan till Danmark. 1138 företogo de ett plundringståg
mot södra Norge. 1139 kommo de med danskt understöd
tillbaka och vände sig först mot Viken. Der mötte
de emellertid konungarna Sigurds och Inges män
samt blefvo fullständigt slagna vid Holmengrå i
norra Bohus län. Magnus föll (d. 12 Nov.), och efter
tappert motstånd blef Sigurd fången och på ett grymt
sätt afdagatagen. Y. N.
Sigurðsson, Jón, isländsk vetenskapsman och politiker,
född d. 17 Juni 1811, blef 1829 student, men kom först
1833 till Köpenhamn, der han med stor flit egnade
sig åt studiet af Nordens fornkunskap och Islands
historia, så att han efter hand blef en grundlig
kännare af Islands forntid. 1835 blef han stipendiat,
1848 sekreterare vid den arnemagneanska kommissionen
och 1847 arkivarie vid det nordiske oldskriftselskab,
hvilken befattning han frånträdde 1865. Slutligen
var han till sin död förman för den köpenhamnska
afdelningen af det isländska literära sällskapet,
hvilket han gaf stor utbredning och betydelse. Utom
lärda afhandlingar om Islands historia och literatur
utgaf S. förträffliga upplagor af äldre isländska
verk: »Islendinga sögur» (1–2, 1843–47), »Snorres
Edda» (1848–52), »Islenzk fornkvsæði» (1–3, 1854–59),
»Diplomatarium islandicum» I (1857–76, omfattande
tiden 874–1264), »Lovsamling for Island» (17 bd,
1853–77, omfattande tiden 1096–1859) m. fl. Utom
sin betydelse som skriftställare hade S. också
en annan, nämligen som ledare af sin fäderneös
sjelfständighetskamp. I detta ändamål utgaf
han sedan 1841 tidskriften »Ný fèlagsrit» (till
1873). Från 1845 var han oafbrutet medlem af alltinget
samt genom sin vältalighet och sina kunskaper dess
mest framstående medlem; 1849–57 och 1865–79 var
han dess ordförande. 1848–49 hade han plats i den
danska grundlagstiftande församlingen, och 1861 blef
han medlem af den kommission, som hade att behandla
Islands finansiella ställning till Danmark. Som sådan
ställde S. stora kraf på den danska statskassan,
som vederlag dels för försäljandet af isländska
kronogods, dels för den förlust monopolhandeln på
sin tid (1602–1786) hade vållat Island; han fasthöll
sedan dessa fordringar i alltinget med stor
hårdnackenhet. Likaså fordrade han med kraft och uthållighet,
att Island skulle hafva sin fulla sjelfständighet
i afgörandet af sina egna angelägenheter, och han
torde knappast kunna frikännas från att hafva förhalat
afgörandet af dessa frågor genom sin
doktrinära styfsinthet. Då författningssaken
äntligen var afgjord 1874, visade alltinget
honom sitt erkännande genom att tilldela honom
en årlig hederslön. Han dog d. 7 Dec. 1879.
E. Ebg.
Sigurðsson, Jon, isländsk bonde och politiker,
född d. 12 Maj 1828 på gården Gautland i Sönder
Thingö syssel, öfvertog 1848 fadernegården, valdes
1858 till medlem af alltinget och hade sedan
ständigt plats der samt fick dessutom många andra
förtroendeuppdrag och blef medlem af flere vigtiga
kommissioner. Han hade stora förtjenster om Islands,
särskildt sin hemtrakts, utveckling, och efterträdde
1879 sin döde namne som alltingets ordförande,
hvilken hedersplats han alltjämt sedermera beklädde,
med undantag af år 1885. Detta år sammankallade han
deremot det stora Thingvallamötet för att utverka
genomseende af författningen. S. dog d. 26 Juni 1889.
E. Ebg.
Sigvald Jarl, son till den skånske jarlen
Strutharald, blef efter Palnatoke
jomsvikingarnas höfding, men visade sig mer klok
än tapper. För att vinna den vendiske konung
Burislavs dotter Astrid lofvade han att fritaga
venderna, från den skatt, som de voro skyldiga
Danmark, och han uppfyllde sitt löfte genom följande
list. Han seglade till Själland och sände bud till
konung Sven Tveskägg, att han hade vigtiga saker att
förmäla, men låg sjuk ombord; Sven gick då ut till
skeppet, blef tagen till fånga, samt måste, för att få
sin frihet, erkänna jomsvikingarnas och vendernas
oafhängighet och gifva en stor lösesumma. Vid det
graföl, som hölls efter Strutharald, förmådde Sven
S. att lofva, att han skulle draga till Norge och
fördrifva Håkan Jarl. Detta löfte ledde till slaget
vid Hjörungavåg 994, hvarifrån S. flydde med
skam. Slutligen visade S. sin svekfullhet genom
att locka konung Olof Tryggvesson till slaget vid
Svoldern år 1000 och sedan öfvergifva honom, då
striden förestod. E. Ebg.
Sigvat Tordsson. Se Sighvat Thordsson.
Sigyn, Nord. myt., en af åsynjorna, gift med Loke
(se d. o.). Hon sitter sörjande vid sin fängslade make
och uppsamlar i en skål det öfver honom neddroppande
ormgiftet. Th. W.
Siikajoki [sik-] l. Sikajoki. 1. Elf, upprinner på
Suomenselkä, på Saarestenmäki bergsknut. Längd 158
km., flodområde 4,762 qvkm. Elfven har stridt
lopp, är rik på forsar och åstadkommer vårtiden
genom våldsam isgång ofta stora öfversvämningar. Den
genomrinner Kestilä, Frantsila, Paavola och Siikajoki
socknar och faller vid sistnämnda sockens kyrka ut i
Bottenhafvet. Största bifloden är Lammunjoki. – 2.
Socken, vid mynningen af nämnda elf, i Uleåborgs län,
Uleå domsaga, Salo härad, bildar med Revolaks kapell
ett konsistorielt pastorat af 2:dra kl., Kuopio stift,
Brahestads kontrakt. Areal 520 qvkm. Befolkningen,
finsktalande, 3,050 personer (1887). Vid S. kyrka
besegrade tre svenska brigader under K. J. Adlercreutz
d. 18 April 1808 en anfallande rysk truppstyrka
under kosak-öfversten Kulneff, genom hvilken seger
finnarnas återtåg mot norr afbröts. – 3. Se Leckö 1.
A. G. F.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
