- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 14. Ruff - Sockenstämma /
1043-1044

(1890) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sigurd II Haraldsson Mund ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

öfverkäksbenen, höga och korta, räcka ej bakom ögonens bakre
kanter. Till skilnad från laxslägtet äro tänderna
rudimentära och sitta endast på tungan samt stundom på
mellankäken, underkäken och gombenen. Stjertfenan är
djupt klufven. Deras ägg äro små. Yttre könsskilnader
saknas eller äro föga utpräglade. Liksom laxarna leka
sikarna i sött vatten, der de flesta arterna stanna
ständigt, medan somliga företaga periodiska vandringar
ut till hafvet. De tillhöra de nordliga och
tempererade delarna af Europa, Asien och Amerika. De
lefva företrädesvis af ryggradslösa djur, men stundom
ock af småfisk och rom. De hafva hvitt, välsmakande
kött och utgöra flerestädes (t. ex. i Lappland)
ett af befolkningens vigtigaste näringsämnen. Af
en hithörande art (siklöjan) säljes den saltade
rommen som kaviar under namn af löjrom. Rörande
begränsningen af detta slägtes arter råder stor
villrådighet, då variabiliteten, beroende på ålder,
lokala förhållanden, större eller mindre tillgång
på föda o. s. v. är synnerligen stor. Nyligen har
F. A. Smitt offentliggjort en mönstergill undersökning
öfver de genetiska förhållandena inom laxfamiljens
olika grupper. Han urskiljer bland de i Sverige
förekommande sikarna tvänne arter, nämligen siklöjan
och siken. Siklöjan (C. albula) har underkäkens
spets skjutande framom öfverkäken. Tänder förekomma
endast på tungan och underkäken. Gälhinnans strålar
äro i allmänhet 7. Storleken öfverstiger sällan 30
cm. Siklöjan förekommer i Sverige öfver hela landet
i sjöar och större strömmar, stundom ock i vår östra
skärgård. – Siken l. gråsiken (C. lavaretus) har icke
underkäkens spets skjutande framom öfverkäken. Tänder
förekomma ofta också på gombenen. Gälhinnans strålar
äro vanligen 8–10. Denna art, som blir ända till 90
cm., förekommer också i hafvet vid Sveriges vest- och
sydkust. Hit räknas flere underarter, såsom blåsiken
(C. Nilsonii), som lär finnas blott i Ringsjön
i Skåne, näbbsiken (C. oxyrhynchus),
i Vänern, m. fl.
L-e.

Sikuler. Se Italiska folk.

Sikyon l. Sekyon
(Lat. Sicyon), urgammal stad på norra kusten
af Peloponnesos, vid Korintiska viken, lär
tidigast hafva kallats Mekone (äfven Aigialeia
och Telchinia), men sedan fått namnet Sikyon
(»gurkstaden»), med anledning af den derstädes
energiskt bedrifna trädgårdsodlingen. Dess af
floden Asopos genomströmmade landområde (Sikyonia)
begränsades i öster af det korintiska området, i
vester af Achaia och Arkadien, mot hvilket det höga
berget Kyllene var gränsen, i söder af de små staterna
Flius och Kleonai, i norr af Korintiska viken, vid
hvilken det egde en med konst utgräfd hamn. Staden
låg i äldre tider på en bördig slätt, vid foten af en
bergshöjd, hvilken tjenade som borg (akropolis). Men
Demetrios Poliorketes, hvilken år 303 f. Kr. gjorde
sig till herre öfver S., tvang dess innevånare att
öfvergifva denna lägre stad och i stället på den
rymliga bergsplatån bygga en ny, hvilken efter sin
upphofsman under någon tid bar namnet
Demetrias. Af denna reguliert anlagda stad återstå
ännu betydande fornlemningar. – Enligt sägnen
ursprungligen grundadt af joner från Aigialeia, erhöll
S. dock tidigt ett tillskott af dorisk befolkning. På
det joniska folkelementet grundade sig orthagoridernas
envälde, hvilket utmärkte sig genom en mild och vis
styrelse, hvarigenom det äfven egde bestånd i fulla
100 år (ungef. 670–570 f. Kr.). Med orthagoridernas
störtande genom spartanerna fick det doriska elementet
öfvervigten. Men från denna tid var S. mestadels ett
osjelfständigt bihang till Sparta, i hvars fejder
det med eller mot sin vilja måste deltaga. Deremot
intog det fortfarande en framstående plats såsom
en hufvudort för konst och industri. Målareskolan
i S. var en af de äldsta och berömdaste i Grekland,
och sikyoniska metallvaror, för hvilka hufvudsakligen
koppargrufvorna i Aloposdalen lemnade råämnet,
stodo i högt anseende. 13:dje årh. f. Kr. vann
S. åter en viss politisk betydelse såsom medlem af
det achaiska förbundet. Efter Korints förstöring
(146 f. Kr.) gynnades staden af romarna, men tyckes
det oaktadt snart nog hafva förfallit, hvartill en
härjande jordbäfning bidragit.
A. M. A.

Sil, flod. Se Minho.

Sil, socken i Skaraborgs län, Kinne härad. Areal
685 har. 288 innev. (1889). Annex till Kinne-Klefva,
Skara stift, Kinna kontrakt.

Silben, os ethmoideum, anat., ett framtill i
hufvudskålens midtlinie, i en utskärning i pannbenet
samt mellan ögonhålorna beläget, tunnt, månghåligt ben
(se Hufvudskål, figg. 4, 6 och 7). Dess i bottenmidten
af främre hjerngropen belägna horisontala skifva
släpper genom sina hål luktnerverna, hvilka
dernedan i dess labyrintiska hålor (öfre delen af
näshålorna) utbreda sig i en slemhinna. Den forntida
föreställningen att genom skifvans nämnda hål vissa
hjernans osunda vätskor utsilades i form af slem,
har gifvit anledning till benets namn.
G. v. D.

Silber-groschen, myntv. Se Groschen.

Silbermann, tysk slägt, berömd inom
orgel- och klavérbyggnadskonsten. Bland dess
medlemmar märkas särskildt Gottfried S. (född
1683 i Sachsen, död 1753 som hoforgelbyggare
i Dresden), hvilken uppfann den s. k.
»Cembal d’amour» och förbättrade konstruktionen
af piano, samt hans brorson Johann
Andreas S
. (född 1712 i Strassburg, död
1783), hvilken, jämte det han var orgelbyggare,
uppträdde med smärre historiska arbeten.

Silbodal, socken i Värmlands län, Nordmarks
härad. Areal 26,560 har. 2,454 innev. (1889).
S. utgör ett konsistorielt pastorat af 3:dje kl.,
Karlstads stift, Nordmarks kontrakt.

Silbojokk, vattendrag i Pite lappmark,
Arjeplougs socken, faller ut i norra änden af
södra Jaure. Vid denna punkt anlades på 1640-talet
en smälthytta för Nasafjälls silfververk
äfvensom ett kapell, hvilket fick pastor 1644.
Dessa anläggningar förstördes af danskarna
1658. Kapellet återuppfördes dock på 1690-talet
och fortfor att vara sjelfständig församling
till 1734, då det lades som annex under
Arjeploug. Det indrogs 1786.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:32:39 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfan/0528.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free