- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 14. Ruff - Sockenstämma /
1049-1050

(1890) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Silfver ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Potosi i det nuv. Bolivia de rikaste silfverbergverk
i verlden; och de spanska silfverflottor, som förde
deras rikedomar hem till moderlandet, voro ständigt
föremål för kapares och fribytares roflystnad. I vår
egen tid hafva guldfynden i Kalifornien efterföljts
af icke mindre rika silfverfynd i det närbelägna
Nevada och Colorado. Här i Norden har silfver med
någon framgång brutits endast vid Kongsberg i Norge
och vid Sala i Sverige. P. T. C.         E. Sn.

Silfverapan. Se Hapale.

Silfverblick. Se Silfvermalmer.

Silfverbröllop, fest i anledning af ett tjugufemårigt
äktenskap.

Silfver-ek, bot. Se Cineraria.

Silfverfasan, zool. Se Fasanslägtet.

Silfverfisken, äfven kallad guldlaxen, Argentina
silus, zool.,
tillhör ordn. blåsmunnar (Physostomi)
och fam. laxfiskar (Salmonidae). Slägtet igenkännes
på sin långsträckta, något hoptryckta kropp,
täckt af stora fjäll, och på den djupt inskurna
stjertfenan. Det skiljes från harren genom sin korta
ryggfena och från sikslägtet genom läget af samma
fena, hvilken hos silfverfisken börjar något framför
bukfenorna. Silfverfisken är omkr. 45 cm. lång samt
har hufvudet och ryggen olivebrunaktig, kroppssidorna
guld- eller silfverglänsande, buken gulhvit. Han
förekominer vid Norges vestkust, företrädesvis i
fjordarna i Bergens stift på ett djup af 180 m. eller
deröfver och är någon gång funnen vid Bohus län. På
hösten närmar han sig kusten och uppgår på grundare
vatten, der han tillfälligtvis fångas bland annan
fisk. Silfverfisken lefver af kräftdjur, blötdjur
och smärre fiskar. När leken sker, är obekant. En
mindre art är strömsillen, A. sphyraena L.
L-e.

Silfverglans, miner., ett mineral, hvars
sammansättning är Ag2 S, och som består af
87 proc. Ag och 13 proc. S, kristalliserar i
reguliera systemet, men äfven förekommer derb,
hår- och trådformig samt insprängd. Färgen
är svartaktigt blygrå, strecket glänsande,
brottet ojämnt hakigt. Hårdhet = 2, egentlig v. =
7–7,4. Mineralet smälter på kol och gifver ett
silfverkorn samt låter tälja sig. Silfverglans, som
är en af de vigtigaste och rikaste silfvermalmerna,
förekommer på gångar vid flere bergverk i Tyskland,
men i synnerhet i Perú, Chile, Mejico och på den
berömda Comstockgången i Nevada. Dess bildning efter
rothgülden har på flere ställen blifvit iakttagen.
Ant. Sj.

Silfverglitt. Se Bly.

Silfvergran. Se Abies.

Silfyergyllen, numism. Se Daler.

1. Silfverhjelm, Jöran, friherre, krigare, född
d. 8 Dec. 1681, blef 1696 volontär vid Lifgardet
och 1706 öfverstelöjtnant vid Södra skånska
kavalleriregementet. Den 3 Mars 1709 eröfrade han med
600 man kavalleri den af 6,000 kosaker försvarade
staden Staritzanderowa. Efter slaget vid Poltava,
i hvilket hans trupp ej deltog, eskorterade han Karl
XII till Turkiet och var 1713 med om kalabaliken i
Bender. Vid Stralsunds belägring blef han sårad och
tillfångatagen af danskarna. Snart frigifven,
bevistade han fälttåget i Norge, hvarunder
han utnämndes till generalmajor. 1719 blef han
generallöjtnant och 1734 fältmarskalk. 1719 upphöjdes
han ock i friherrligt stånd, hvarefter han skref sig
friherre till Flishult. Död d. 7 Jan. 1737. S. åtnjöt
på sin tid stort anseende inom svenska armén. Efter
Karl XII:s död var det han, som ifrigast påyrkade,
att Ulrika Eleonora skulle afsäga sig suveräniteten,
innan regementena finge aflägga sin trohetsed. Under
frihetstidens första riksdagar var han en af
hofpartiets chefer. Han arbetade ifrigt för kronans
öfverflyttande från Ulrika Eleonora till prins
Fredrik och deltog 1734 i angreppet på Arvid Horn.

2. Silfverhjelm, Karl Jöran (Georg), friherre,
magnetisör, den förres sonson, född d. 28 Aug.
1759, blef 1775 fänrik och 1786 kapten vid Lifgardet.
Sistnämnda år, hemkommen från en resa till Frankrike,
der han lärt känna den animala magnetismen, väckte
han i Stockholm stort uppseende som magnetisör,
i synnerhet bland de högre samhällsklasserna.
Han stiftade ett sällskap för magnetism, en
s. k. harmonisk societet, och öppnade en
stor s. k. bankett, hvilken dagligen besöktes
af flere patienter. Samtidigt utgaf han ock en
Inledning till kunskapen om animala magnetismen
(1787). S. utnämndes 1792 till sekundmajor, 1794
till öfverstelöjtnant vid Österbottens regemente
och 1795 till öfverste i armén. Död d. 25
Nov. 1808 i Uleåborg.

3. Silfverhjelm, Jöran (Georg) Ulrik, friherre,
diplomat, skriftställare, den förstnämndes sonson,
född d. 24 Nov. 1762, blef 1787 hofpredikant,
utnämndes 1792 till andre sekreterare i Kabinettet
för utrikes brefvexlingen och förordnades 1803
till svensk minister i London, men tog
afsked redan 1807. 1818 blef han ledamot af
Rikets allmänna ärendens beredning. Död d.
10 Sept. 1819. S. var en af Thorilds
anhängare samt tillika med Carlander och Geijer
utgifvare af den store tänkarens samlade skrifter.
Han var ock en ifrig svedenborgare samt medutgifvare
af »Samlingar för philanthroper». För öfrigt
utgaf han »Samlingar för hjertat och snillet» (4 bd,
1789), en samling öfversättningar af religiöst
sentimentala skrifter m. m.

Silfverhornerz, klorsilfver (Ag Cl), miner., en
gråblå, lättsmält omvandlingsprodukt, som förekommer
på malmgångar vid Freiberg, Kongsberg samt i större
mängder i synnerhet i Perú, Chile och Mejico.
Ant. Sj.

Silfverhägern. Se Egrettan.

Silfverlejonet. Se Kuguaren.

Silfverling, Jan Andersson, bildhuggare, f. 1636,
blef bild- och stenhuggaremästare samt borgare i
Vadstena och afled der 1693. Han är bekant genom ett
förträffligt arbetadt epitaf af sandsten derstädes,
hvilket i hufvudfältet framställer Kristi gång till
Golgata
i basrelief. Äfven flere utmärkta grafstenar
i Vadstena härröra från honom. – Hans son, Jonas S.,
blef stenhuggareålderman i Stockholm och utförde
åtskilliga arbeten vid Drottningholm. -rn.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:32:39 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfan/0531.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free