Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sillgrislan ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mellan hufvudet och bukfenorna samt 9–13 mellan dessa
senare och anus), som bilda en tydligt skarptandad,
hvass köl, färre (46–50) ryggkotor, ryggfenan med
15–18, bukfenorna med 6–7 och analfenan med 19–22
fenstrålar o. s. v. – Af skarpsillen äro tvänne
afarter kända, af hvilka den ena t. o. m. beskrifvits
såsom egen art (C. Schoneveldi Kröyer), utmärkt
genom sin bredare (högre) kroppsform. I sydöstra
Östersjön lära dessa afarter äfven skilja sig
genom olika lektid, så att den ena är vårlekande
och den andra höstlekande. Vid bohuslänska kusten
förekommer endast den bredare afarten, som der leker
under senare delen af våren och början af sommaren.
I Stockholmsskärgården försiggår leken deremot i
slutet af Juni och i Juli. Skarpsillen förekommer
vid nordvestra Europas kuster från Lofoten till
mynningen af Garonne samt erbjuder i afseende på föda,
lefnadssätt m. m. mycken likhet med sillen. Vid leken
fäster sig dock ej skarpsillens rom vid bottnen,
utan flyter, liksom makrillens och torskens, vid
ytan. Under de periodiska sillfiskena vid bohuslänska
kusten tyckes skarpsillen vika undan för sillen och
förekommer derför under sillfiskeperioderna icke så
ymnigt som under mellanperioderna. Rätt betydande
fiske af skarpsill eger rum, utom vid Bohus län,
äfven vid Norges vestkust samt vid Storbritanniens
östkust i Firth of Forth, Thamesflodens mynning
m. fl. ställen. Yngel af skarpsill och äfven af sill,
erhållet i mynningen af Thamesfloden, benämnes
»whitebait» och har beskrifvits såsom egen art
(C. alba Yarrell). Det anses för en läckerhet af
den betydelse att den fått gifva namnet åt en af den
engelska ministèren årligen gifven fest (»whitebait
dinner»).
Pilcharden, eller sardinen, Clupea pilchardus
L., skiljer sig från samslägtingarna genom sina
tydliga strålformiga ribbor på gällocken. Den
förekommer endast sällsynt vid Skandinaviens vestra
kuster, men är uti Engelska kanalen, vid franska
och portugisiska kusterna samt i Medelhafvet
föremål för ymnigt fiske. Se vidare Sillfiske.
A. V. L.
Silltunna benämnes dels ett mått, som vid de ymniga
sillfiskena gemenligen plägar användas såsom målkärl
eller räkneenhet vid mätningen af den färska sillen,
dels ett förvarings- och transportkärl för saltad
sill. Den svenska silltunnan för mätning af färsk sill
höll enligt 1766 års fiskeristadga 48 kannor (125,62
l.), enligt 1774 års reglemente för bohuslänska
hafsfisket 63 kannor (164,87 l.) och enligt 1786
års särskilda förordning derom 80 kannor (209,36
l.). Efter införandet af metersystemet torde såsom
tunna färsk sill komma att anses ett nytt målkärl
af 150 l. rymd, för hvilket bestämmelser utfärdats
d. 22 Dec. 1886. I Norge skulle före metersystemets
införande med en tunna färsk sill förstås en rymd af
144 potter (138,97 l.), men nu mätes sillen med ett
150-l. målkärl. I Skotland mätes den färska sillen
med korgar, som hålla en fjerdedel af ett i båda
ändar öppet tunnmått, benämndt cran och rymmande 37
1/2 imperial gallons (170,38 l.). –
Den svenska silltunnan för saltad sill skulle enligt
1766 års fiskeristadga hålla 48 kannor (125,62 l.),
men redan 1843 lemnades tillåtelse att i Bohus län
använda äfven den mindre norska tunnan för saltning
af sill. Genom 1865 års stadga om mått och vigt
upphäfdes emellertid den äldre lagstiftningen om
silltunnans storlek, så att hvar och en kan använda
den storlek å sina tunnor han för godt finner. Genom
förordningen d. 22 Dec. 1886 medgifves visserligen
åt den sådant önskar att få kröna silltunnor af både
norsk och skotsk storlek, men naturligtvis begagnar
sig ingen deraf. Den norska silltunnan höll före
metersystemets införande 120 potter (115,8 l.),
men skall nu rymma 116 l. Den skotska silltunnan
skall rymma 26 2/3 imperial gallons (121,16 l.) samt
vara förfärdigad af minst 1/2 tum (12,7 mm.) tjockt
virke och starkt bandad med trä- eller jernband,
allt enligt särskilda bestämmelser, som strängt
tillämpas så att undermåliga eller för svaga tunnor
konfiskeras. I Holland höll silltunnan förut 125
l., men numera blott 120 l., ehuru detta endast på
grund af gängse bruk, då den äldre lagstiftningen
om silltunnornas storlek och beskaffenhet upphäfts.
A. V. L.
Sillvrakning benämnes numera en offentlig granskning,
som afser att utröna huruvida sill, saltad i tunnor,
är af behörig beskaffenhet och att med vissa märken
å tunnorna angifva denna beskaffenhet. Ordet
vräka eller vraka betyder egentligen göra till
vrak, förkasta, afskilja såsom odugligt, men
har af sistnämnda betydelse erhållit den afledda
bemärkelsen af godkänna, sedan det förkastliga
(det vrakade) afskilts, eller af sortera uti skilda
slag med hänsyn till beskaffenheten och värdet såsom
handelsvara. Vraksill betyder sålunda ej godkänbar
eller vid offentlig granskning underkänd sill
(eller utskottssill), då med vräkt eller vrakad
sill deremot menas offentligen undersökt samt till
sort och beskaffenhet bestämd sill. – Bruket att
låta vraka saltad sill är ganska gammalt, ehuru
vrakningen väl i förstone egde rum i de sillköpande
städerna och afsåg att skydda köparen; men anlitades
sedermera äfven af producenterna, i afsigt att erhålla
ett afsättningen underlättande offentligt märke å
silltunnorna, som utvisade varans beskaffenhet. Den
äldre svenska sillfiskelagstiftningen från åren 1666
och 1754 påbjöd enligt holländskt föredöme äfven
vrakning af sistnämnda slag, men 1774 begränsades
densamma till allenast den sill, som fångats »efter
holländska sättet». I Holland qvarstod ock den tvungna
(obligatoriska) vrakningen för det s. k. »stora»
fiskets sill intill slutet af år 1857, då den gjordes
valfri (fakultativ), hvarefter den år 1878 helt
och hållet afskaffades. Sin största betydelse har
den offentliga sillvrakningen ernått i Skotland,
derigenom att de vid densamma åsatta märkena vunnit
ett sådant förtroende i marknaden, att de onödiggjorde
den förut öfliga vrakningen uti importhamnarna och att
den med dem stämplade sillen kunnat gå hand ur hand
såsom en kurant vara utan vidare undersökning. Den
skotska sillvrakningen afsåg ursprungligen ett
offentligt godkännande för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
