Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Silursystemet ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och märgelskiffer, här och hvar oolit, 5) Pterygotus
och Palaeophonuslagren, 6) Krinoidé- och korallkalk,
7) Megalomus och Trimerella-kalk, 8) Cephalopod-
och Stromatopora-lagren. Faunan är utomordentligt
rik och öfver 1,000 arter, somliga synnerligen
väl bevarade, äro kända. Bland de intressantaste
formerna är otvifvelaktigt ett luftandande djur,
Palaeophonus nuncius, en skorpion, funnen i lagret
5. På ungefär motsvarande nivå hafva skorpioner äfven
träffats i Skotland och Nord-Amerika, och äro dessa
bland de allra tidigast uppträdande luftandande
djuren. Antydan till ännu äldre lemnas dock af en
insektvinge (Palaeoblattina), som funnits i Frankrikes
undersilur.
I Skåne äro siluriska bildningar mycket utbredda,
i synnerhet i ett bälte s. v. om en linie mellan
Kullaberg och Stenshufvud. Lagerserien är fullständig,
men afviker något från Vestergötlands, synnerligast
derigenom att skiffrar, oftast graptolitförande,
förekomma vida allmännare, troligen antydande
uppkomst på något större djup, under det att
kalkstenar äro mera underordnade. Ceratopygekalken
är svagt utvecklad. Undre graptolitskiffern är såsom
i Vestergötland; ortoceratitkalken, blågrå eller
svart, föga mäktig, motsvarar endast den undre delen
af Vestergötlands ortoceratitkalk, hvaremot dennas
öfre del och troligen undre delen af Vestergötlands
chasmopskalk i Skåne motsvaras af den mellersta
graptolitskiffern, utmärkt genom Glossograptus,
Dicranograptus, Diplograptus, Climacograptus
m. fl. Chasmopskalken, trinucleusskiffern och
brachiopodskiffern äro i Skåne rikare på graptoliter
än i Vestergötland, hvarigenom dessa lagers fauna får
en något annan prägel. De öfre graptolitförande
skiffrarna äro mycket rikt utvecklade, och utom
rastrites- och retiolitesskiffrarna finnas yngre
mäktiga skifferlager med Cystograptus, hvilket slägte
dock redan uppträder i retiolitesskiffern, samt
Cardiola-skiffer med den öfverallt i öfversiluriska
bildningar mycket utbredda musslan Cardiola
interrupta och Monograptusformer. Sannolikt
såsom inlagringar i Cardiolaskiffern finnas vid
Klinta vid Ringsjön märgelskiffer med kalksten
och röd sandsten, vid Bjersjölagård kalksten,
vid Övedskloster och Ramsåsa röd sandsten med
mera omvexlande och rikare fauna, såsom Chonetes
m. fl. brachiopoder, tentaculiter, koraller,
krinoidéstjelkleder, Beyrichia m. m. och i den röda
sandstenen Leperditia Angelini. Diabas genomsätter
i en mängd gångar, orienterade s. ö.–n. v., Skånes
silurlager, men breder sig ingenstädes såsom
ett täcke öfver dem. Veckningar förekomma ej,
men väl förkastningar af ofta betydlig
språnghöjd. Mäktigheten af hela den kambrisk-siluriska
lagerserien i Skåne är svår att bestämdt uppgifva;
af Tullberg beräknas den till mellan 1,500 och 1,800
m. På Bornholm finnas ock silurbildningar, som nära
sluta sig till de skånska; de yngsta förekomma dock ej
på Bornholm. I Dalarna förekomma siluriska bildningar
kring Siljan, och i det stora hela öfverensstämma de
med Vestergötlands. Underlaget utgöres dock i Dalarna
af ett fosforit- och
glaukonitförande konglomerat med Obolus, och dessutom
finnes ett mäktigt kalkstenslager, Leptoenakalken,
som saknar motsvarighet annanstädes i Sverige,
och hvars läge ej är till fullo utredt, enär faunan
delvis tyder på en nivå under de monograptusförande
skiffrarna, under det att de stratigrafiska
förhållandena liksom andra element i faunan synas
förlägga densamma öfver retiolitesskiffern: öfverst
ligger en röd sandsten. Dalarnas silurlager hafva
varit utsatta för mycket stora lagerrubbningar. I
Jämtland äro silurbildningar mycket utbredda kring
Storsjön och der med normal utbildning; mot fjällen
uppträda deremot mest fossilfria skiffrar, hvari det
dock lyckats upptäcka ett fossilförande kalkband med
Pentamerus (pentamerus-kalk), som öfverlagras af
de bildningar, som af Törnebohm kallats Seve- och
Köli-grupperna. Äfven i Lappland hafva siluriska
bildningar betydlig utbredning, men äro ännu föga
kända.
Silursystemet i Kristianiatrakten ådrog sig tidigt
uppmärksamhet genom Keilhaus och L. von Buchs
arbeten och har sedermera genom Kjerulfs och Bröggers
undersökningar blifvit ett af de i alla afseenden
bäst kända. Lagerföljden är utvecklad i ganska
nära öfverensstämmelse dels med Vestergötlands,
dels med Skånes, ehuru indelningen i detalj liksom
ock benämningarna stundom äro något annorlunda; men
det, hvarigenom Silursystemet härstädes särskildt
utmärker sig, är dels att dess lager blifvit veckade
och böjda samt genomsatta af förkastningar, dels att
härstädes uppträder en mängd eruptiv såväl i form
af gångar som af vidt utbredda täcken. Dessa eruptiv
utgöras ej blott af diabas, utan äfven af porfyrer,
graniter, syeniter m. fl.; särskildt vid kontakten
med dessa senare hafva silurlagren ofta undergått
genomgripande förändringar (kontaktmetamorfoser). I
trakten af Bergen har Reusch genom fyndet af siluriska
fossil (graptoliter, koraller, trilobiter) visat,
att de på Bergenshalfön uppträdande konglomeraten och
skiffrarna äro genom mekanisk metamorfos, pressning,
veckning o. d. förändrade silurlager. Äfven
Trondhjemsfältets skiffrar och konglomerat innehålla,
ehuru sällsynt, fossil (Dicranograptus, Monograptus,
Trinucleus, Pentamerus m. m.), som visa, att såväl
under- som öfversiluriska bildningar härstädes
förekomma. Trondhjemsfältets silurlager hafva varit
utsatta för mycket starka omvandlingar och rubbningar.
Det lider väl knappast något tvifvel att siluriska
bildningar en gång betäckt åtminstone större delen
af den skandinaviska halfön och att de nu på spridda
ställen förekommande lagren äro de från denudation
bevarade resterna af en gång mycket mera utbredda, ja
troligen sammanhängande aflagringar. Anledningarna
till att dessa rester bevarats kunna vara
flerehanda. Dels kunna silurlagren genom rubbningar
och pressningar hafva så metamorfoserats, att de
antagit en hårdare konsistens och således bättre
motstått denudationen, så troligen i Bergens- och
Trondhjemsfälten; dels hafva de utan att sjelfva
rubbas eller förändras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
